Mossigt värre

Mossa är kanske någonting som de flesta försöker ta bort. Gräsmattan får en omgång med mossrivaren, prydnadsstenarna tvättas rena och mossan i plattläggningens skarvar pillas bort. En gång i höstas när jag var ute och gick stannade jag till hos en familj ett par kvarter bort. Man och hustru låg på alla fyra med var sitt ogräsjärn och gick lös på mossan mellan stenarna på sin uppfart. De ondgjorde sig över "den eländiga mossan" som det aldrig gick att bli av med. Att det bara kom ny hela tiden och att det var ett evigt slit. Även om de klagade så la jag märke till att de såg ganska nöjda ut och jag fick en känsla av att de trots allt var rätt belåtna. Egentligen tyckte de nog inte att det var så hemskt att ligga där sida vid sida och jobba och göra fint.

Det krävs en hel del arbete om plattläggningen
ska se så här ny ut när den börjar få några år på
nacken och ogräset börjar slå sig ner i skarvarna.
En del sprutar förstås men att använda kemikalier
mot ogräset tycker jag är Big No No.

Så här i efterhand är jag glad för att jag lyckades tänka till lite innan jag sa något till det nöjda paret, att jag inte gav uttryck för den första tanken som bubblade upp inom mig. Jag tycker nämligen mossa är vackert och att ta bort den från uppfarten är för mig otänkbart, tvärtom, jag försöker få den att etablera sig ännu mer. Men istället för att sjunga min lovsång över den vackra mossan lyckades jag ge paret mitt deltagande i deras slit och samtidigt ge dem rikligt med beröm för hur fint det blev.

Det här är plattläggningen på min infart.

Jag tycker mossan är en idealisk växt i skarvarna. Infarten ser mer levande ut,
mossan breder ut sig utmed marken och det höga ogräset får inget fäste.

När det strävsamma paret går förbi min uppfart tänker de kanske att jag, stackars arma människa, inte ens orkar tänka tanken på att ens försöka ta bort all mossa. Kanske kan jag också få tjäna som ett exempel på hur illa det blir om man inte håller efter utan låter det växa år efter år.

Förutom att mossan växer på vår infart så har den också etablerat sig på ett skuggat parti på lindens norrsida. Istället för att försöka få bort den och kämpa med att få något annat att trivas så tänkte jag utnyttja det faktum att mossan faktiskt trivs. Välja att följa naturen och inte försöka gå emot den.

Även om det är mjukt och skönt för fötterna så är det inte så vackert som
det ser ut idag. Som en gräsmatta fast en mossmatta istället.

För att få lite inspiration till vad man skulle kunna göra så tog jag en promenad till skogen.

I vår vackra skog växer det mest tall och
lav men en del mossa finns det förstås också.

Där i stenslänten ser det ut att växa lite grön och fin mossa.

Lite stenar skulle inte vara så dumt för att ge lite liv åt min platta mossmatta.
Något sånt här blir nog dock lite för tungt för maken att släpa hem.

Lite mindre stenar som mossan kan få klä in skulle däremot kunna bli fint.....

.....eller kanske en liten mur där mossan kan klättra på de lodräta ytorna.....

....eller lite vattenblänk som linden skulle kunna spegla sig i.

Några vackra stenar och någon form av vattenarrangemang får bli den bas som jag utgår från i mina fortsatta funderingar. Hur jag ska göra mer specifikt, det får ligga där och mogna ett tag.

Vilka olika växter och mossor som skulle kunna trivas, får jag också fundera på. Här är iallafall några vackra mossor, som jag fann under min promenad, och som kan vara värda att ha med bland de fortsatta idéerna.

Vitmossan (Sphagnum) finns i många olika arter med olika färger från klart grönt
till nästan lila.  Den vill ha det blött och skulle kunna fungera om jag ordnar med
vattnet, som jag tänkt.
Den kan också odlas i stora krukor  med torv i botten om man vattnar rikligt
med ihopsamlat regnvatten.

Husmossan (Hylocómium) som bildar vida luckra mattor är en av barrskogens
vanligaste mossor. Den användes förr för att täta fogarna vid husbygge. 

Husmossan växer med pargreniga stammar i etage som våningarna i ett hus.

Kammossan (Ptílium crista castrénsis) är nog en av våra
vackraste mossor med sina solfjäderlika stammar.
Man kan också tänka sig att fjädrarna ser ut som kammar
med taggar åt båda hållen. Den trivs i djup barrskog och
är nog tyvärr inte möjlig att ha i trädgården.

Björnmossan (Polýtrichum) brukar bilda stora mjuka kuddar och ska vara
ganska lättodlad i trädgården, i skugga eller halvskugga på sur mark.
Den får små söta mösslika sporkapslar som på tunna stänglar sträcker sig
upp ovanför själva mosskudden. Exemplaret på bilden är väldigt klent!

Den är lite grå i färgen men jag tror att också detta är björnmossa. 

Kvastmossan (Dicranum) är ganska kravlös.
Förökar sig villigt i både sol och skugga.

Mycket vacker mossa som jag tyvärr inte vågar namnge.

Det känns nu som om jag har kommit en bit till i mina funderingar. Stenar, vattenblänk, mossa som breder ut sig, kanske också en stor kruka med mossa och, när jag tänker efter, en och annan ormbunke som kontrast. Återstår alltså att lära mig hur man odlar och får mossorna att trivas samt, när det är dags, be skogsägaren om lov. Man får inte bara ta mossa med rötter utan tillåtelse.

Kan inte låta bli att tycka att mossa är vackert och varför inte passa på och bygga vidare och förfina det som naturen själv vill. Det är dock bara i en liten del av trädgården som jag vill ha mossa. Jag vill inte att allt ska bli överväxt med mossa.

Här, på mina fina trampstenar vill jag t.ex. inte ha mossa.

Som alltid är väl konsten att få till ett vilt utseende som smälter in och inte ser konstlat ut. Det får inte se för kultiverat ut men heller inte passera gränsen till det vanskötta. Det är väl också en fördel om det är lättskött eftersom jag inte bara blir "mossigare" med åren utan också lite latare.

Mossa, mossa på er, alla goa vänner!

Anna-Karin