måndag 3 december 2018

Ätbart i vår trädgård. Del tre: Nya frukter och bär för i år. Björnbär, amerikanska blåbär och fikon.

Att till trädgården välja nya växter som förgyller med exklusiva bär och frukter är extra kul. Därför har vi, förutom de två mullbärsträden som jag skrev om i mitt förra inlägg, också planterat två björnbär och tre amerikanska blåbär i år.

Inlägget är ganska långt, men ni kan bara njuta av fotona om ni vill. :) Det var några riktiga snyggingar som uppenbarligen ville vara med på bild. :)


Björnbär
Nedan till vänster ses flikbjörnbäret Rubus laciniatus 'Thornless Evergreen', och som namnet skvallrar om är det vintergrönt. Bären mognar i augusti till september. Zon II??? (Jag har sett sorten växa och ge bra skörd i i zon 4, så ibland kan jag inte annat än undra över hur zongränserna sätts. Hrmmm!!!) Det till höger är björnbäret 'Black Satin' (Rubus fruticosus 'Black Satin'). Det bör täckas på vårvintern för att förhindra tjältorka. Bären mognar i september till oktober. Zon III.

Flikbjörnbär, Rubus lacinatus, Rubus fruticosus, Rubus Björnbär-Gruppen

Björnbär är självfertila och man behöver egentligen bara en planta. Men att prova två olika sorter kändes kul, och jag kunde inte låta bli. :)

Så vill björnbär ha det
Som nästan alla bär och frukter behöver de mycket sol för att bären ska mogna fram och utveckla sin fulländade smak. Eftersom de är slingrande klätterväxter gör de sig ypperligt spaljerade mot en solvägg. De klarar dock en mera fri placering, men hjälp med uppbindningen behöver de. Förutom mycket sol så vill de ha en mull- och näringsrik jord som håller fukten. De får emellertid inte stå i blöta, så som för nästan alla växter är det väldränerat som gäller. De grenar som burit bär ska klippas bort samma år.

Rubus lacinatus 'Thornless Evergreen'
Flikbjörnbäret 'Thornless Evergreen'
Båda våra björnbärssorter har vuxit till sig bra, men bara 'Thornless Evergreen bjöd på bär redan nu under sitt första år. De var suveränt goda. Nästa år ska det, förhoppningsvis, bli kul att jämföra dem med 'Black Satin', som av många anses vara det godaste björnbäret. Hoppas! Hoppas!

Amerikanska blåbär
Vi köpte tre plantor med "amerikanska blåbär" i våras, och de såg verkligen inte mycket ut för världen när de kom på plats. Om ni tittar noga kan ni skymta dem på bilden nedan. :)


Längst till vänster står sorten 'Northcountry' (Vaccinium Angustifolium-Gruppen 'Northcountry') som är ett hybridblåbär, det vill säga en korsning mellan amerikanskt och kanadensiskt blåbär. (Vaccinium corymbosum x Vaccinium angustifolium). Busken blir 60 - 80 cm hög och ungefär lika vid. Sorten är självfertil men skörden blir rikare om man har en annan sort också, så att korspollinering kan ske. De förvånansvärt stora bären mognar i augusti och påminner i smaken om våra vilda blåbär, men är sötare. Sorten sägs vara en av de härdigare och lär klara minus 35 grader utan att skadas. Zon 1 - 5.

I mitten står blåbäret 'Goldtraube 71'. Det är ett "äkta" amerikanskt blåbär (Vaccinium corymbosum 'Goldtraube 71'). Sorten är kraftigväxande och lär bli 100 - 150 cm hög och nästan lika vid. Den behöver samplanteras med minst en annan sort för att ge bra fruktsättning.  Bären som är fasta, söta och upp till 18 mm stora börjar mogna i slutet av juli, och skördetiden fortsätter sen nästan augusti ut. Zon 1 - 3.

På höger sida står Vaccinium corymbosum 'Bluejay'. Också det ett amerikanskt blåbär. Det är halvtidigt, buskigt, kraftigt och storvuxet, och kan bli 150 - 180 cm högt och minst meterbrett. Bären mognar fram under juli och är 14-15 mm stora, söta men med en syrligare ton. Sorten är relativt härdig och anses gå i zon 1 - 4.

Som framgår av ovanstående beskrivningar kommer de små buskarna att bli betydligt större.
Om allt går väl vill säga. :) Det är inte helt lätt att odla de åtråvärda bären, men absolut inte omöjligt heller.


Så vill amerikanska blåbär och hybridblåbär ha det
Placering: De kan planteras i sol, halvskugga eller skugga, men vill man ha mycket bär är det sol eller möjligtvis lätt skugga som gäller. Blommorna som kommer någon gång under april till juni beroende på vilken/vilka sorter man valt är frostkänsliga, och därför bör man välja varma platser och undvika kalla sänkor eller andra platser där kylan lätt får fäste. Fryser blommen blir det inga bär. Man bör också tänka på att det är en vindstilla plats där inte vindarna drar fram.

Jordmån: De måste planteras i kemiskt sur jord. Måste är ett hårt ord som förpliktigar, men i det här fallet är det relevant. Blåbär är verkligen kalkskyende. Det går inte att plantera blåbär i vanlig trädgårdsjord, om inte trädgården är en skogstomt med barrträd förstås. Jorden ska ha ett pH-värde mellan 4,2 och 5,2 och då är det rhododendronjord, naturell torv eller egen blandning med surgörande material som gäller. Jorden ska, förutom att vara sur, också vara luftig, mullrik, fuktighetshållande och väldränerad.

Plantering: Ställ krukan med blåbärsplantan i vatten minst en timme innan plantering så att den hinner bli ordentligt blöt. Gräv ur ett rejält område, minst 30 cm djupt och gärna mer än meterbrett, och byt ut den befintliga jorden mot sur jord. Eventuellt kan man blanda i av den befintliga jorden om den är av hyfsad kvalitet. Annars får man byta allt. Också jorden man planterar i ska precis som själva krukan vara väl genomblött och ha en blöt grötig konsistens innan plantering. När det är dags sätts blåbärsplantan mitt i det iordninggjorda området. Själva plantan ska ner ordentligt i jorden. Den bör planteras något lite djupare än vad den stod i krukan.

Vatten och näring: Vatten, vatten, vatten ......, mycket vatten. Amerikanska blåbär och hybridblåbär får absolut inte torka ut. Jorden måste hållas fuktig, men inte så blöt att de blir ståendes i väta. Regn- och/eller sjövatten är att föredra. "Innevatten" bör undvikas eftersom det innehåller mer eller mindre kalk. När man gödslar bör man använda rhododendrongödsel eller annan sur gödsel som inte ruckar pH-balansen i jorden. Blåbären behöver järn. Eventuellt kan det behöva tillföras extra, i form av järnsulfat.

Rötter och täckning: Blåbären har ett ytligt rotsystem som man bör vara rädd om. På våren är det bra att tillföra lite ny jord, men för att inte störa rötterna är det bäst att bara lägga den ovanpå den gamla. Att täcka jorden är också bra. Även det skyddar rötterna, men framförallt bidrar det till att avdunstningen minskar och att jorden lättare kan behålla fukten. Använd surgörande material, t.ex barr, förna, flis, eller eventuellt köpt täckbark. Man kan också lägga vattengenomsläpplig väv runt buskarna som man sen täcker med ett tunt lager jord eller täckmaterial. Det tror jag fungerar bra, men eftersom väven påverkar såväl insekterna och det naturliga mikrolivet som den naturliga kapillärkraften använder jag det ogärna själv. Så naturligt som möjligt, om det går, tänker jag. 

Hur man än gör är risken stor att jorden över tid blir mindre sur, och att kontrollera pH-värdet en gång om året rekommenderas.

Pollinering: Många sorter är självfertila, men man får mer och större bär om man har flera sorter som korspollinerar varandra. Alla sorters amerikanska blåbär och hybridblåbär kan pollinera varandra. Man kan således välja vilka sorter man vill bara de blommar samtidigt. Troligtvis kan också våra vilda svenska blåbär (Vaccinium myrtillus) hjälpa till med pollineringen av sina storvuxna släktingar från Amerika och Kanada, men huruvida det fungerar mindre bra, bra, eller mycket bra vågar jag inte säga någonting om.

De kräver sitt. Blåbären. :) När jag skriver om dem kan jag inte låta bli att tänka på en intervju  jag såg med Maria Montazami. (Något ska man ju roa sig med.)  :)

Hon sa ungefär så här:
- Jaaag äääälskar miiin trääädgård......... Jaaag haaar eeen trääädgåååårdsmäääästare sooom sköööter aaallt....... Utoooom miiina blååååååbäääääär. .........De sköööter jaaag sjääälv. ......De vååågar jaaag iiiinte öööverlåååta till nååågon aaannaaan.................

Jo, jo ...... Inte nog med att vi är lika jag och Maria. Vi tänker lika också :)

Maria :)
Snälla!
Sax, kam, locktång .....
Nån?
Å tack!
Blinget i öronen blev superfint,
men frisyren blev kanske lite väl kort ......



Nåväl, det är inte bara Maria Montazami som är vacker, utan också blåbärsbuskarna.

Det gracila bladutspringet.

Vaccinium corymbosum 'Bluejay'


De dekorativa buskarna och vackra bladen.

Vaccinium corymbosum 'Bluejay' Vaccinium corymbosum 'Goldtraube 71'


De vita eller rosavita blomklockorna, och de frammognande bären.

Hybridblåbär 'Northcountry'

Hybridblåbär 'Northcountry'


Bären. Hrmmm!!! Jag har missat att fotografera dem mogna. Var väl fullt upptagen med att äta kan jag tänka mig. :)  Det var bara hybridblåbäret som bar frukt nu det första året, och skörden var blygsam. Det tar ett tag innan plantorna kommer igång, men när de väl gör det brukar de ge rikligt med bär som mognar fram successivt och ger lång skördesäsong. Blåbärsbuskarnas rotsystem samarbetar med mykorrhizasvampar. Det tar tid att få samarbetet att fungera och därför dröjer det länge innan de etablerar sig fullt ut. Blåbärsskotten blommar under sitt andra levnadsår och oftast ger även unga plantor viss avkastning, men först efter cirka 10 år kan man räkna med att de dignar av bär. Oftast blir skördarna större och större ju äldre buskarna blir, och gamla det blir de. 50 till 80 år är ingen ovanlig ålder för amerikanska blåbär.


Tillbaka till buskarnas skönhet och de läckra höstfärgerna.


Vaccinium corymbosum 'Bluejay'


Våra blåbärsplantor såg hyfsat pigga ut när de gick in i vintervila, men till våren återstår det att se hur det gick. En mer olämplig sommar än den här, för att plantera blåbär, är nog svårt att hitta. Inte nog med att det inte regnade på tre månader, det var ju varmt som busen också. Över 30 grader dag efter dag...... I och för sig så tycker blåbär om värme, men de trivs bäst vid 20 - 25 grader. När temperaturen närmar sig 30 mår de dåligt, och såväl fotosyntesen som tillväxten avtar. Inte mycket att göra, mer än hoppas. Hoppas! Hoppas!

En annan sak jag får hoppas på är att sorterna jag valt kommer att blomma samtidigt så att de kan pollinera varandra. När bären mognar anges alltid, men information om blomningstiden är svårare att hitta trots att den är minst lika viktig. Återigen, hoppas! Hoppas!


Kul att veta - om du orkar med mer blåbär
Vårt vanliga blåbär (Vaccinium myrtillus) är vår vanligaste vilda växt. 15% av landets yta täcks av blåbärsris så bär finns det vanligtvis i överflöd. De vilda blåbären är mindre än de amerikanska och de har vinrött fruktkött istället för vitt. De vilda och de odlade är så olika att de är svåra att jämföra. Båda är ovärderliga och ingen av dem vill vi vara utan.

Vill man prova något ovanligt kan man försöka få tag i Blingon. Det är en hybrid mellan blåbär och lingon, och plantan lär ha vintergröna blad och violetta bär. Blingon kallas också för Blågon, men det låter inte lika kul. Tycker jag. Tänk vad vi människor kan hitta på!

Fikon
På hösten 2016 fick jag sticklingar från min systers och svågers fikonträd, vilket ni kan se nedan.

Ficus caria 'Bornholms Diamant
Fikon (Ficus caria 'Bornholms Diamant')
'Bornholms Diamant' går också under namnen
'Bornholmsfikon' och 'Desert King'

Sticklingarna står framför pelargonen. Under vintern åkte de ner i pannrummet i källaren.

Ficus caria 'Bornholms Diamant'


På våren 2017 kom de vackra bladen.

Ficus caria 'Bornholms Diamant'


I somras hade fikonet växt till sig rejält, och de första fikonen visade sig. Nu står det återigen i pannrummet för vintervila. Bladen har trillat av men fikonen sitter kvar. De brukar göra det, för att sen fortsätta att växa och mogna fram under nästa säsong. Eftersom det var en så varm höst blev de lite väl stora i år, men förhoppningsvis trillar de inte av. Återigen återstår att hoppas och se. Hoppas! Hoppas! :)

Ficus caria 'Bornholms Diamant'


I mitt förra inlägg skrev jag, som jag nämnde i början, om mullbär. Mullbären tillhör som väntat familjen mullbärsväxter. Det gör fikonen också. :) Olika släkten men samma familj.
Vill du läsa om mullbären kan du göra det här.

Frukter och bär för framtiden
Att hoppas är aldrig fel, och frukter och bär vi drömmer om i framtiden är: päron, persika, havtorn, minikiwi och allåkerbär.

Pyrus communis 'Gråpäron'
Päronen på bilden är från mitt föräldrahem.
Det är gråpäron (Pyrus communis 'Gråpäron'),
och det är de godaste päron som finns.
Men eftersom det dröjer 15 - 20 år
innan ett gråpäronträd bär frukt,
så är det nog att hoppas på för mycket.
Det får bli en annan sort.

Prunus persica 'Frost'
Persikor (Prunus persica 'Frost')
som växer framför min
systers ladugård i zon 3 - 4.
Prunus persica 'Frost'
Samma persikor, men plockade,
och snart uppätna. :)
Ett persikoträd har vi redan. Det har bara inte flyttat "hem" än, utan står på tillväxt hos min syster. Det är riktigt spännande, eftersom min svåger ympat det på en plommonstam.


Havtorn (Hippophae rhamnoides) har vi också på tillväxt. På samma ställe som persikoträdet. :)

Små påsar med havtorn i frysen
är härligt att kunna ta fram
till efterrätter och smoothies.
Och sen finns det sviskon, minikiwi, tranbär, blingon ............. och en massa annat att drömma om.



Men de flesta drömmer kanske inte om frukter och bär nu,
utan kanske om julen, 
eller kanske inte.
Det är hur som helst gott med alla ljus som lyser i mörkret, 
nu i adventstider.

Ni får ha det så gott alla, oavsett om ni julstökar eller håller på med annat

Som vanligt länkar jag till TrädgårdsFägring

Kram Anna-Karin

onsdag 21 november 2018

Ätbart i vår trädgård. Del två: Nya frukter och bär för i år. Mullbär

Eftersom vi tycker om att odla egen mat planterar vi gärna något nytt ätbart varje år. Det blir inga mängder på en gång, men några då och då gör att utbudet sakta men säkert ökar. En del odlar vi för att fylla på förråden inför vintern, men mest vill vi ha frukter och bär för färskkonsumtion. Och när det gäller mullbär, då är det den omedelbara tillfredsställelsen som lockar.

Nya frukter och bär för i år
Våra nya träd, buskar och klätterväxter med ätbart för i år är: mullbär, björnbär, amerikanska blåbär och fikon.


Mullbär

En liten historia om hur mullbäret 'Mulle' kom till oss
Vi har planterat två olika sorters mullbär. Den ena är 'Mulle' (Morus 'Mulle'). Det är ett träd som jag funderat på att plantera ett tag, och nu i våras tyckte jag det var dags. Det visade sig dock vara mer bekymmersamt att få tag på en planta än vad jag trott. Jag ringde runt till de mindre plantskolorna men överallt var de slut, och de fanns inte att ta hem från leverantörerna heller. Letade på nätet och fann till min förvåning att Blomsterlandet hade 'Mulle'. Inte hemma men för beställning. Kastade mig på telefonen. Fick reda på att det inte fanns några mindre exemplar, men att de kunde ta hem ett riktigt stort med "jättestor" krukstorlek. Det var inte exakt den prisklass jag tänkt mig, men eftersom min hjärna ville ha 'Mulle' nu, så bad jag dem att lägga en order. När det var dags att hämta hem det föreslog min man att jag skulle hyra en kärra, men eftersom jag lyckats trycka in rätt stora träd i bilen förr genom att fälla sätena och ha kronan nästan framme i vindrutan så tänkte jag att det skulle nog gå bra den här gången också. Väl framme på Blomsterlamdet blev jag visad till killen jag pratat med när jag gjorde beställningen.

- Hej! Jag såg att mitt mullbärsträd kommit.
- Nja, jo, jovisst, äh, öh ........
Den stackaren var märkbart generad och såg ut som någon som blivit påkommen med handen djupt i kakburken.
- Krukan är stor,........ men trädet är inte sååå stort ....... Du behöver inte köpa det. Vi skickar tillbaka det. Inga problem.
- Okej, men var är det?
- Här.
Det var verkligen litet, och krukan var nog en av de mest överdimensionerade jag någonsin sett. Men jag ville ju ha ett 'Mulle' så jag hör mig själv säga att jag tar det.
- Men, du vet att det är mullbär, hör jag killen försiktigt protestera.
- Jo......, det ser jag att det är.
- Jag menar, det är inte som att plantera ett äppelträd precis.
- Nej......., det vet jag att det inte är.
- De är väldigt känsliga. Ska du verkligen ha det?
- Jo, det ska jag, hör jag mig själv säga. Igen.

Väl hemma kommer min man ut på trappan. Han tror att jag inte lyckats få in det i bilen eftersom det inte syns, och att jag kommit hem för att hämta en kärra. Då kan jag inte hålla mig längre, utan börjar skratta så länge att jag nästan får ont i magen. I efterhand inser jag att jag borde ha prutat, men jag blev nog så paff  att jag inte kom mig för med något vettigt alls.

Nåväl, ett 'Mulle' blev det, om än ett litet ett. På bilden till höger nedan syns det "pyttelilla" trädet. Till vänster kan man se att det emellertid var välväxt och fint, och att det faktiskt hade förvedad stam trots att det var litet. Rötterna var det heller inget fel på. De var välutvecklade och fina.

Nyplanterat mullbärsträd
Det syns inte på bilden,
men jorden är bytt på en
 stor yta där 'Mulle' står.
Jag har kraftig lerjord i trädgården,
 och den har jag blandat upp rejält,
 för att ge mullbärsträdet en
rimlig chans att överleva.
Det har också fått en upphöjd
placering för att i möjligaste
mån undvika vinterväta.

På nästa bild har det börjat växa. Den mest idealiska placeringen hade varit mot en vägg, men i brist på sådan fick jag plantera det så skyddat jag ändå kunde. I väster fångar avenbokshäcken vinden. I norr står vår trädgårdsbod på vakt, och åt öster ligger den huvudsakliga delen av trädgården och skyddar med sin växtlighet. I söder står linden och stoppar blåsten, men inte solen. Även om linden är hög så når solen över och låter sina strålar lysa på lilla 'Mulle' nästan hela dagen. :) 

Nyplanterat mullbärsträd


Följande bild är från förra året. I öppningen mot grannens studsmatta står en vit vinbärsbuske. Den har vi nu flyttat och ersatt med vår 'Mulle'. Tanken är att trädet ska ge insynsskydd när det växer upp.



Samma vy som ovan, men senare på säsongen.



Samma vy igen, men nu från tidigt i våras, i år.



Mullbärsträdet växte och växte, redan under sin första sommar. Men mer på bredden än på höjden. Hrmm!!

Nyplanterat mullbärsträd


Till slut såg hela uppenbarelsen mer ut som en marktäckare än ett träd. Efter många om och men bestämde jag mig för att försöka forma det. Den översta långa grenen band jag upp som en stam. Några av de andra kapade jag lätt. Utseendet blev betydligt mer tilltalande, och det verkade som om snittytorna läkte som de skulle. Men att jag gav mig på trädet kan ha varit ödesdigert. Mullbärsträd blöder lätt och är inte jätteförtjusta i beskärning. De kan dock beskäras om det görs i JAS (juli, augusti, september), så jag håller tummarna.



I oktober kom frosten. Det gick från 15 - 20 graders sommarvärme till minusgrader på bara några dagar. Mulles blad som var gröna och fina frystorkade och trillade av. Inga höstfärger och ingen långsam förberedelse inför vintern där inte. Stackars 'Mulle' såg för erbarmlig ut.


Nästa säsongs knoppar är dock på plats, och förhoppningsvis klarar det sig trots att både jag och vädret gått hårt åt det. Nu har det fått såväl värmande halm runt fötterna som värmande säckväv runt stam och grenar så kanske förlåter det mig för mina tidigare dumheter, och börjar spritta av liv när våren kommer.


Allmänt om mullbär (Morus)
Mullbärsväxterna (familjen Moracea) består av cirka 40 släkten och över 1000 arter.  De flesta växer i tropiska och subtropiska områden men några arter klarar tempererat klimat. Mullbärssläktet (Morus) består av 12 arter och alla är lövfällande träd (mullbärsträd). Många växer i tropiska bergstrakter, men några av dem går att odla i Sverige.  

Svart mullbär (Morus nigra) anses av många vara det förnämsta, med stora avlånga svarta välsmakande frukter i augusti - september.  Det sägs bara gå att odla på varma skyddade platser i zon I . Det står dock ett gammalt svart mullbärsträd på söder i Stockholm och det är ju inte zon I.  Hrmm! Zetas anser att det går att odla i zon II, och rekommenderar det om man bor i Svealand eller längre söderut. Ett svart mullbärsträd kan bli 10 meter högt. Det har ett knotigt och vackert växtsätt. Det är självfertilt men tar vanligtvis ganska lång tid på sig innan det bär frukt. Det finns olika sorters svarta mullbär, men alla är av samma art. 

Mullbäret 'Mulle' (Morus 'Mulle') är härdigare än sin svarta släkting. Ofta ser man att zon II eller III anges som en övre gräns. Min syster odlar 'Mulle' i zon III - IV, och hennes träd är ca 3 meter högt och får massor med frukt. En annan bekant till mig har ett stort 'Mulle' i zon IV. Zetas rekommenderar det om man bor norr om Svealand. Summa summarum: jag tror inte man ska ta för hårt på det där med zonangivelserna, utan istället prova sig fram.

'Mulle' har också svarta bär. De är dock mindre än de "äkta", och anses inte vara lika fulländade i smaken. Jag har aldrig smakat det svarta mullbärsträdets frukter, men tycker Mulles är så himmelskt goda att det räcker och blir över. 'Mulle' är snabbväxande och har till en början ett mer busklikt växtsätt. Efter tid utvecklas dock plantan mer och mer till ett träd. Det blir oftast bara 3 - 4 meter högt, är självfertilt och bär frukt någon gång under perioden juli till september redan i unga år.  Mullbären på bilden nedan är från min systers 'Mulle', men även vi fick mullbär på vårt nyplanterade träd i år. Två stycken. :)

Mullbär från mullbärsträdet Morus 'Mulle'
Mullbär 'Mulle'
Smaken är fantastisk. Färgen också.
De färgar av sig, och om man
"glufsar"är risken stor att man
blir svart runt munnen. :)
Morus 'Mulle' tillhör förstås släktet Morus. Vilken art det är, om det överhuvudtaget är en art, är svårt att säga. 'Mulle' härstammar från en frösådd planta. Trädet såddes på 1960-talet och är alla "Mullars" mamma.


Vitt mullbär (Morus alba) odlas i stora mängder som föda åt silkesfjärilens (Bombyx mori) larver. Larverna lever uteslutande av mullbärsblad, och silket är de trådar de spinner sina kokongnystan av inför förpuppningen. Av silket framställer man bland annat sidentyg. 

Silkeslarver som äter mullbärsblad.
Foto: Wikipedia
Kokonger som silkesfjärilens
larver vävt till sin förpuppning.
En silkeskokong kan bestå av
en enda tråd råsilke,
som är mellan 300 och 900 meter lång.
Foto. Wikipedia

Vitt mullbär (Morus alba)
Foto: Wikipedia

Förutom att vara föda till silkesfjärilens larver så bär de vita mullbärsträden frukt. Bären är antingen vita eller svarta beroende på sort.  Smaken på bären lär variera avsevärt. En del sägs vara smaklösa medans andra anses supergoda. Till de svartas nivå lär de enligt utsago dock aldrig nå. (Egentligen är mullbären skenfrukter men jag tycker det känns mest naturligt att kalla dem bär. Ingen skulle till exempel komma på idén att kalla bananer för bär, även om de rent vetenskapligt faktiskt är det. :)


Vårt andra nyplanterade mullbärsträd
Förutom 'Mulle' så har vi också planterat ett vitt mullbär (Morus alba var. tatarica). Det kallas även Tatarmullbär eller Ryskt mullbär. Trädet lär kunna bli 15 meter högt och sorten anges som den härdigaste av alla. Bären är svarta. En kompis till mig sålde frösådda exemplar vilka jag inte kunde motstå. Det finns i princip inga uppgifter alls om det här mullbäret på svenska, så det ska bli spännande att följa dess utveckling. :)

Ryskt mullbär, Tatarmullbär
Vårt Tatarmullbär startade som
ett frö, som grodde förra vintern.
Till vänster står det på altanen
redo att planteras ut.
Till vänster har det fått en plats
i solen, där det förhoppningsvis
kommer att trivas.
Tatarmullbäret står bakom
de tre stenarna som ligger
innanför stenkanten.



Så vill mullbär ha det
Varmt, soligt och vindskyddat, gärna spaljerat mot en vägg.
Djup väldränerad mull- och näringsrik jord med ganska högt pH.
Föredrar hellre en lite torrare placering än en för blöt.
Rotsystemet är känsligt och bör inte störas i onödan, speciellt inte på våren då det lätt blöder.
Beskär inte alls, eller mycket sparsamt eftersom mullbärsträd blöder. (Hrmm!!)
All eventuell beskärning ska ske i JAS (juli, augusti och september) och aldrig på våren.
Mullbärsträd vill ha en relativt lång och varm höst för att hinna förbereda sig inför vintern, men de klarar kalla vårar ganska bra eftersom de sätter såväl blad som blom sent.


Till sist
De flesta växter är så intressanta att man lätt fastnar. Jag hade tänkt skriva om våra nya björnbär, amerikanska blåbär och fikon också, men jag gissar att ingen blir ledsen om jag sparar det till nästa gång. :)

Kanske har någon blivit sugen på att prova mullbär. Det vore kul. Tänk bara på att inte sätta trädet precis vid entrén eller över en uteplats eller dylikt. Om man mot förmodan inte skulle hinna äta upp alla bären, så lämnar de gärna fläckar efter sig där de faller ner. Inte så kul utanför ytterdörren, eller på stolsdynorna. Förutom att de färgar av sig lite, så finns inget annat än lovord för mullbären, och de utsökt vackra mullbärsträden.


Undrar om jag slagit mitt tidigare rekord nu?
Beträffande längden på inlägget.
Det känns så. :)
Nåväl, det får de väl vara värda,
de fantastiska mullbären.


Om du vill se vackra fröställningar, 
och annat spännande som har med trädgård att göra, 
så kika gärna in här, på TrädgårdsFägring.


Kram på er
Anna-Karin

torsdag 15 november 2018

Ätbart i vår trädgård. Del ett: Frukt och bär som vi odlat sen förr

Mitt förra inlägg handlade om vackra frostade blad, och när jag såg hur fina rödbetsbladen var när de täcktes av ett puder med små iskristaller kom jag på att det var längesen jag skrev om det ätbara i vår trädgård. Våra odlingar är blygsamma, men de ger oss tillfredsställelse och glädje, och ganska mycket mat. För att göra ämnet hanterbart har jag delat upp det i fyra delar. En första om frukt och bär som vi odlat sen förr, en andra om frukt och bär som är nya för i år, en tredje om grödor på friland, och en fjärde och avslutande del om goda ettåringar i kruka.

Frukt och bär som vi odlat sen förr
De flesta frukter och bär växer på träd och buskar, eller som klätterväxter. Det innebär att när man väl planterat dem så är det största jobbet gjort. Sen räcker det oftast med relativt små arbetsinsatser för att de ska växa, utvecklas och fortsätta leverera godsaker år efter år. Något vi gillar. Och att de flesta fruktträd, bärbuskar och klättrare dessutom är otroligt vackra är inget som gör att vi tycker sämre om dem.

Våra frukter och bär sedan tidigare
De frukter och bär vi odlat sedan en tid tillbaka är: hallon (sommar och hösthallon), vinbär (röda, vita och svarta), krusbär, jordgubbar, äpplen, vindruvor, plommon, bigarråer och fläder.   

Jag tänkte fresta med en bildkavalkad, och efter varje bild en "liten" text därtill :)

Hallon 'Preussen', hallon 'Mormorshallon', hallon 'Autumn Bliss', hallon 'Allgold'

Vi odlar fyra sorters hallon. De båda sommarhallonen Rubus 'Mormorshallon' och R. 'Preussen', samt de båda hösthallonen R. 'Allgold' (gula) och R. 'Autumn Bliss'.  Sommarhallonen är godare än hösthallonen, tycker vi, och vår favorit är 'Preussen' med sina stora toppiga alltid lika fina bär. Båda sommarsorterna är dock friska i smaken. De påminner om vildhallon, även om de inte kommer upp i riktigt samma smakintensitet. Hösthallonen är lite faddare i smaken, men eftersom de levererar bär långt in i oktober förlåter vi dem gärna för det. De är också mer rikbärande. Sommarhallonen brukar gå åt, men hösthallonen brukar räcka till frysen också. På bilden ovan är det mest 'Preussen', men man kan se att de första gula hösthallonen precis har börjat mogna. Har man både sommar- och hösthallon får man en riktigt lång skördesäsong.


Krusbär Ribes uva-crispa 'Hinnonmäki Röd'

Vi har svarta, röda och vita vinbär. De svarta (Ribes nigrum) och röda (Ribes rubrum) kommer från mina svärföräldrar som odlat dem i närmare 40 år. De har aldrig visat en tendens till sjukdom varken hos dem eller hos oss. Förutom att hålla sig friska ger de mängder med stora välsmakande bär. Det är riktigt bra sorter, men tyvärr vet jag inte vad de heter. Planerar ni att köpa så rekommenderar jag att ni kollar upp de olika sorternas friskhet innan. Vårt vita vinbär heter Ribes rubrum 'Vita Holländska' och är planterat 2011, och har också det skött sig utmärkt sen dess. Zon VI. Vita vinbär smakar inte som någonting annat. De har en alldeles egen smak som inte alls liknar varken de svartas eller de rödas. Det är fascinerande eftersom de faktiskt uppstått på grund av en mutation hos de röda. Ska de jämföras med något är det möjligtvis med gröna druvor, men jag tycker de är godare. Allra bäst kommer deras fylliga arom fram när de börjar bli lite glasartade, och börjar få en gulaktig ton. Vi odlar dem enbart för att kunna njuta av dem färska. Om ni undrar ifall jag rekommenderar vita vinbär så är svaret JA. :)

Vårt krusbär heter Ribes uva-crispa 'Hinnonmäki Röd'. Det är en starkväxande, rikbärande, frisk och motståndskraftig sort med röda mycket goda bär. Vi planterade den 2011. Den har aldrig drabbats av mjöldagg, varför jag varmt kan rekommendera den. Zon VI.


Jordgubbar 'Corona', jordgubbar 'Polka'

De jordgubbar vi odlar heter 'Corona' och 'Polka'. Båda sorterna är söta men Polkan är allra sötast. Och godast! Att odla jordgubbar kräver en del arbete till skillnad mot många andra frukter och bär, men om man gör det tycker jag man ska prova 'Polka'. Den är känslig för stötar och svår att transportera, vilket gör att den inte lämpar sig för kommersiell odling och därför nästan aldrig finns att köpa. Smakmässigt är den vår favorit.



Äpple Malus domestica 'Aroma'

Äpple Malus domestica 'Aroma'

Egna äpplen

Blommande träd är hänförande, och även om det är ett av våra vanligaste träd så upphör jag aldrig att förundras när äppelträden blommar. Det är så vackert att det nästan gör ont. Vi odlar bara äpplet 'Aroma' (Malus domestica Klon: Aroma), som vi tycker är mycket bra. Vi brukar dock kunna avnjuta betydligt fler sorter, eftersom min syster har över 100 träd. Äpplena på bilden från vår altan är 'Summer Red', 'Mio' och ............. hrmm, minnet sviker mig. Förra året var skörden skral, men i år har den nog slagit alla rekord och musterierna har gått på högvarv. Har ni äpplen kvar som ni inte kommer att kunna ta hand om? Kolla om ni har nån i närheten som har hästar, eller som föder upp grisar i mindre skala. De kanske vill ha. Att rekommendera äpplesorter är svårt. Tidiga sorter eller vinteräpplen?  Vilken smak och vilken konsistens är att föredra? Hur stor roll spelar utseendet på äpplena, och på trädet? Vad som avgör är oftast högst individuellt, men att välja en sort som räknas som frisk och motståndskraftig, och som är härdig där man bor, är nog inte så dumt. Bor man i ett område där det finns väldigt få äppleträd kan man också behöva ta hänsyn till vilka sorter som redan finns, så att man väljer en sort som kan pollineras av dem. Med några få undantag så pollinerar äpplen inte sig själva. De är inte självfertila. Det finns pollinerings-scheman där man kan se hur de olika sorterna förhåller sig till varandra. I ett villaområde med uppvuxna trädgårdar brukar det dock oftast finnas så mycket äppleträd att pollineringen inte blir ett bekymmer.


Staketdruva 'Zilga', Vitis labrusca 'Zilga'

Vinet är en staketdruva (Vitis labrusca). Jag fick en planta av min svåger för många år sen och vet tyvärr inte vilken sort det är. Druvorna är fina i smaken, men de är små. Mängden fruktkött i förhållande till mängden kärnor lämnar också en hel del övrigt att önska. När man mumsat och spottat kärnor i några år så ledsnar man lite. Staketdruvorna kommer inte på långa vägar upp i de vanliga druvornas (Vitis vinifera) klass, men fördelen med dem är att de är härdigare. Vanliga druvor kräver växthus på våra breddgrader, men staketdruvorna kan utan problem odlas utomhus om de placeras mot en solbelyst södervägg. Vilken zon de klarar vet jag inte, men jag gissar att det kan skilja mellan de olika sorterna. En staketdruva som ger större bär och som har mindre kärnor än vår är 'Zilga'. Det är den blå sorten på bilden ovan. (De andra mer violetta druvorna är våra "kärnspäckade" :).) Ytterligare en skillnad mellan de båda arterna är att staketdruvor vill ha kemiskt sur jord medan de andra föredrar kalkrika marker. Att odla vindruvor är en konst, men en sak som gäller utan undantag är att de kräver mycket sol för att utveckla sin sötma. Eftersom kommersiellt odlade vindruvor är bland de mest besprutade frukter vi har (både vad gäller mängden gifter, och mängden olika gifter) så har de egenodlade ett värde, tycker jag. Det finns ibland ekologiska druvor, men ska man köpa dem blir det inga mängder. Om man inte är stenrik. Har man plats för en stock i ett växthus så är man att gratulera. Om inte, så får man väl öva upp kärnspottartekniken. :)


Plommon Prunus domestica 'Victoria'

Vårt plommon heter 'Victoria' (Prunus domestica 'Victoria'). Det är liksom alla andra plommon jag smakat mycket gott. :) Det ger oftast så mycket frukt att det måste gallras. Det är självfertilt och klarar sig på egen hand, men om man vill odla plommonsorter som behöver korspollineras så är 'Victoria' inte den som är den, utan då hjälper hon hjärna till. Zon III - IV.


Prunus avium 'Stella'

Sötkörsbär eller bigarråer är speciella. Antingen älskar man dem, eller inte. När det gäller skatorna och kråkorna så finns det inget inte. :) I år tog de alla våra bär innan de ens hunnit rodna. Jag är höjdrädd och klättrar inte gärna på stege, men nästa år för jag nog försöka ta mig upp för att få dit ett skyddande nät. Vårt sötkörsbär heter 'Stella' (Prunus avium Klon: Stella).  Det är ett relativt litet men kraftigväxande träd. Det får mörkt röda, saftiga och söta bär. Det beskrivs som rikbärande men jag har aldrig sett det digna av bär. Det beror troligen på att det blommar mycket tidigt. Om det ska bli några mängder gäller det nog att pollinerarna har hunnit vakna ordentligt, och att vädret varit tillräckligt gynnsamt för dem. Även om trädet aldrig lyst rött av bär så är vi nöjda, och vem vet, nån gång i framtiden kanske det blir för bigarråerna som det blev för äpplena i år. När det blommar är det alldeles vitt, så möjligheten finns. Sorten 'Stella' är självfertil. Zon III.


Flädrarna fick inte vara med på bild, men om du vill kan du läsa om dem här.


Det börjar bli dags att avsluta, och kanske har jag lockat någon att plantera en vinranka, en bärbuske eller varför inte ett fruktträd. :) Att kunna hämta mat i trädgården är en lyx. Att bara kunna gå runt och mumsa ännu lyxigare.

Min nästa bild, som är den sista för den här gången, får bli min inledning till nästa inlägg om frukter och bär. En bild på det godaste bäret av alla, om ni frågar mig. :) Gott är bara förnamnet. Fulländat är mer korrekt. En bärens drottning, eller kung. Mullbäret.




Det finns hur mycket som helst att skriva, 
men nu är det snart mörkt, 
och min hjärna börjar bli mosig. 
Som äpplemos kanske? :)

Snart kommer advent och då blir det genast lite ljusare igen.
Lite vit gnistrande snö skulle också lätta upp.

Kram Anna-Karin

tisdag 30 oktober 2018

Frostad kant

Någon får en lycksalig blick av vackra virkade spetsar, andra hänförs av polerade blänkande lister i krom, medans en tredje kanske inte kan se sig mätt på detaljerna i ett utsökt finsnickeri. Vi har alla våra passioner. Stora som små. Själv går jag igång på frostade bladkanter. Bland annat. 😊

För några dagar sedan vaknade jag till en trädgård täckt av vit krispig frost. Eftersom jag tycker det är så otroligt vackert ville jag förstås föreviga det på bild. Sagt och gjort. Ut med kameran i högsta hugg. Väl därute förlorade jag mig i tiden, och blev rätt förvånad när jag kom in och upptäckte hur klockan sprungit iväg. Det är en skön känsla det där, när man helt går upp i någonting och låter sig fångas i stunden. Det blev en del bilder och jag hade som vanligt svårt att välja. Genom att lägga flera foton i varje ram löste jag problemet. 😏 Hrmm!!!

Visst är det vackert när bladen blir frostiga. Särskilt när konturerna blir vita.

Julros Helleborus x hybridus 'SP Sally'

Julrosornas stora vackra vintergröna blad är oemotståndliga. De brukar hålla sig gröna och fräscha länge. I slutet av december eller början av januari brukar de dock börja sjangsera och då brukar jag klippa bort dem och slänga dem bland de brännbara soporna. De kan drabbas av svampangrepp, och eftersom jag tycker så mycket om dem vill jag inte ta några risker.



Julrosorna är tåliga och lättskötta. De klarar det mesta. Den "rödbladiga" mandeltöreln, som blir "vintergrön", är kinkigare. Den bäddar jag in i halm och löv, och täcker med säckväv som skydd mot kylan. Den tillhör Grupp D, där de känsligaste av våra perenner återfinns, och är en av mina skyddslingar. Som min man kallar dem. Men vad gör man inte för en skönhet?



Den bredbladiga kalmian är städsegrön. Den tillhör rhododendronfamiljen. Den täcker jag också med säckväv, men först när vårsolen börjar gassa i februari, mars. Jag vill inte att den ska drabbas av tjältorka. Om det blir riktigt kallt får den sitt skydd tidigare. Den är lite köldkänslig och tillhör väl "skyddslingsgänget" den också.



Vanligt lammöra tycker jag är utsökt vackert, och mjukt och skönt att klappa på är det också. Ja, kanske inte just nu när allt ludd är fullt med iskristaller, men annars. Lammöron är tacksamma och klarar nästan allt och håller sig fina genom vintern. Man kan nog nästan kalla dem för vintergröna. Eller kanske vintergrå?



Också fjällkåpan klarar det mesta. Den har ljusare bladkanter även på sommaren, men de har nu förstärkts av frosten. Den är släkt med jättedaggkåpan och blommar med liknande blommor, men hela växten är mindre och den sprider sig inte alls på samma sätt. Den växer som en kudde som sakta men säkert blir större och större. Sätter man dem på rad kan man ha dem som kantväxt, eller tillsammans på en yta, som marktäckare. Fjällkåpan räknas egentligen inte som vintergrön, men hos mig är bladen gröna långt in på vårkanten så jag räknar in den bland våra vintergröna perenner. Så det så. 😊


Hypericum sp. W. Bengalen Sandaphu 3200 meter

En släkting till vår vanliga johannesört men med ett helt annat ursprung. Den här växer på 3200 meters höjd i Sandaphu, Bengalen. Vad den tycker om Skoghall, Värmland återstår att se. 😊 Huruvida den är städsegrön eller vintergrön vet jag inte, men jag gissar på det sista.


Digitalis ferruginea, Digitalis stewartii
Digitalis parviflora, Digitalis viridiflora, Digitalis grandiflora, Digitalis ferruginea, Digitalis stewartii

Fingerborgsblommor har vintergröna blad som bildar vackra rosetter. Ovan ses fem olika lite ovanligare fingerborgsblommor. De större är på väg mot sin andra vinter, de mindre mot sin första. Alla är sådda från frö. Om ni undrar hur de ser ut i blom så är ni inte ensamma. Det gör jag också. 😊 Förhoppningsvis kommer de äldre exemplaren att blomma nästa sommar. Det längtar jag efter.
Alla fem sorterna ovan omnämns ibland som perenna. Huruvida det stämmer vill jag inte uttala mig om, men jag skulle tro att de bara upplevs som perenna eftersom de efter blomningen frösår sig på samma plats. De är sålunda, till skillnad mot den vanliga fingerborgsblomman, som frösår sig över hela trädgården, mycket beskedliga.



Gullgrönan är guld värd som marktäckare, dels för att den är vintergrön med många livfulla färgskiftningar i olika nyanser, och dels för att bladen har så vacker form vilken framträder extra fint nu när kanterna blivit frostade. Den blommar helt kort med små smörblommelika blommor tidigt på våren. Är supertålig.  (Längst bak växer en gulbladig kornell, framför den städsegrön lagerhägg, mellan lagerhäggen och gullgrönan olika nejlikrötter.)



En annan supertålig i det närmaste vintergrön växt hos mig är nätnävan. Den har om möjligt ännu vackrare blad än gullgrönan. De är mörkt grågröna, vackert formade med lite bucklig yta och de bildar en liten bladkudde. Blommorna är lila eller vita med tunna purpurfärgade strimmor. 



Alunrötter vill jag inte vara utan. De klarar sig oftast bra genom vintern och piggar verkligen upp när allt annat ser trist ut. Speciellt som frostnupna. Det finns hur många sorter och färgställningar som helst att välja mellan, men de skiljer sig åt beträffande härdigheten, och lite svinn får man nog räkna med när man inte kan motstå de där limegröna och riktigt färgspraknde sorterna.



De amerikanska blåbären är lövfällande buskar, men har man tur finns det lite blad kvar när frosten kommer så att man kan fotografera dem. 😊




De japanska lönnarna är även de lövfällande, men bladen brukar sitta kvar länge om de inte utsätts för svår kyla tidigt. Blir det riktigt kallt kan de tyvärr frystorka och ramla av innan de hunnit visa sin färgpalett.  Det är synd för just höstfärgerna är en av deras många företräden. De japanska lönnarna är liksom många andra utsökta växter tyvärr lite svårflirtade. Det de tycker allra sämst om är blåst oavsett om det är kalla eller varma vindar, varför en placering i lä är bäst. Min 'Osakazuki' på bilderna ovan är allt annat än optimalt placerad så den brukar få säckväv runt sig på vintern.


Oktoberaster  Aster dumosus 'Lady in Blue'

Den rödbladiga perukbusken är ytterligare en lövfällande växt som behåller bladen riktigt länge. Den brukar vara bland de sista som blir kal. Här tillsammans med oktoberastern (Aster dumosus 'Lady in Blue') och gulvädden (Scabiosa ochroleuca).

När jag såg oktoberastern kom jag på att jag skulle leta efter fler tåliga blommor som inte riktigt gett upp än.

Jag fann de sista rosorna,



och några andra som fortfarande bjöd på en och annan blomma.



En som trodde det var sommar var den helt vanliga fingerborgsblomman (Digitalis purpurea) som lyckats fröså sig inne i komposten för att sen sticka ut sin blomstängel genom springan på södersidan. Den kommer nog att ha det varmt och skönt därinne ett tag till. Smart!



När jag fotograferade i köksträdgården kom jag på att det var länge sen jag skrev om det ätbara jag odlar. Det får bli något om det nästa gång.

Den här gången blir det bara lite frostiga rödbets- och jordgubbsplantor, och lite matnyttigt till småfåglarna.

Frågan är om inte rödbetsblasten
har de vackrast frostade
bladen av alla. 😊



Frostade bladkanter kanske inte är det första
som de flesta tänker på nu när vintern nalkas.
Kanske dyker en bild på den igenisade bilen,
 som möter oss på morgonen upp istället.
Eller en kladdkaka med pudersocker på toppen.
Rimfrost i mustaschen.
En margarita med saltad kant på glaset.
Det vita skummet när vågorna bryter.
En skidtur bland snöklädda granar.
En vit klänning med vita spetsar.
Kanske kommer vi att tänka på uttrycket
"Every cloud has a silverlining".
Men kanske fastnar någon för bladen med
de frostade kanterna, trots allt.
Vad vet jag!

Min vana trogen länkar jag till TrädgårdsFägring
där ni finner massor med trädgårdsinspiration.

Idag är det hur som helst ett riktigt ruskväder,
 och jag önskar alla lite guld (silver) kant på tillvaron.
Eller varför lite, mycket förstås. 😊

Kram Anna-Karin