Frostad kant

Någon får en lycksalig blick av vackra virkade spetsar, andra hänförs av polerade blänkande lister i krom, medans en tredje kanske inte kan se sig mätt på detaljerna i ett utsökt finsnickeri. Vi har alla våra passioner. Stora som små. Själv går jag igång på frostade bladkanter. Bland annat. 😊

För några dagar sedan vaknade jag till en trädgård täckt av vit krispig frost. Eftersom jag tycker det är så otroligt vackert ville jag förstås föreviga det på bild. Sagt och gjort. Ut med kameran i högsta hugg. Väl därute förlorade jag mig i tiden, och blev rätt förvånad när jag kom in och upptäckte hur klockan sprungit iväg. Det är en skön känsla det där, när man helt går upp i någonting och låter sig fångas i stunden. Det blev en del bilder och jag hade som vanligt svårt att välja. Genom att lägga flera foton i varje ram löste jag problemet. 😏 Hrmm!!!

Visst är det vackert när bladen blir frostiga. Särskilt när konturerna blir vita.

Julrosornas stora vackra vintergröna blad är oemotståndliga. De brukar hålla sig gröna och fräscha länge. I slutet av december eller början av januari brukar de dock börja sjangsera och då brukar jag klippa bort dem och slänga dem bland de brännbara soporna. De kan drabbas av svampangrepp, och eftersom jag tycker så mycket om dem vill jag inte ta några risker.

Julrosorna är tåliga och lättskötta. De klarar det mesta. Den "rödbladiga" mandeltöreln, som blir "vintergrön", är kinkigare. Den bäddar jag in i halm och löv, och täcker med säckväv som skydd mot kylan. Den tillhör Grupp D, där de känsligaste av våra perenner återfinns, och är en av mina skyddslingar. Som min man kallar dem. Men vad gör man inte för en skönhet?

Den bredbladiga kalmian är städsegrön. Den tillhör rhododendronfamiljen. Den täcker jag också med säckväv, men först när vårsolen börjar gassa i februari, mars. Jag vill inte att den ska drabbas av tjältorka. Om det blir riktigt kallt får den sitt skydd tidigare. Den är lite köldkänslig och tillhör väl "skyddslingsgänget" den också.

Vanligt lammöra tycker jag är utsökt vackert, och mjukt och skönt att klappa på är det också. Ja, kanske inte just nu när allt ludd är fullt med iskristaller, men annars. Lammöron är tacksamma och klarar nästan allt och håller sig fina genom vintern. Man kan nog nästan kalla dem för vintergröna. Eller kanske vintergrå?

Också fjällkåpan klarar det mesta. Den har ljusare bladkanter även på sommaren, men de har nu förstärkts av frosten. Den är släkt med jättedaggkåpan och blommar med liknande blommor, men hela växten är mindre och den sprider sig inte alls på samma sätt. Den växer som en kudde som sakta men säkert blir större och större. Sätter man dem på rad kan man ha dem som kantväxt, eller tillsammans på en yta, som marktäckare. Fjällkåpan räknas egentligen inte som vintergrön, men hos mig är bladen gröna långt in på vårkanten så jag räknar in den bland våra vintergröna perenner. Så det så. 😊

En släkting till vår vanliga johannesört men med ett helt annat ursprung. Den här växer på 3200 meters höjd i Sandaphu, Bengalen. Vad den tycker om Skoghall, Värmland återstår att se. 😊 Huruvida den är städsegrön eller vintergrön vet jag inte, men jag gissar på det sista.

Fingerborgsblommor har vintergröna blad som bildar vackra rosetter. Ovan ses fem olika lite ovanligare fingerborgsblommor. De större är på väg mot sin andra vinter, de mindre mot sin första. Alla är sådda från frö. Om ni undrar hur de ser ut i blom så är ni inte ensamma. Det gör jag också. 😊 Förhoppningsvis kommer de äldre exemplaren att blomma nästa sommar. Det längtar jag efter.
Alla fem sorterna ovan omnämns ibland som perenna. Huruvida det stämmer vill jag inte uttala mig om, men jag skulle tro att de bara upplevs som perenna eftersom de efter blomningen frösår sig på samma plats. De är sålunda, till skillnad mot den vanliga fingerborgsblomman, som frösår sig över hela trädgården, mycket beskedliga.

Gullgrönan är guld värd som marktäckare, dels för att den är vintergrön med många livfulla färgskiftningar i olika nyanser, och dels för att bladen har så vacker form vilken framträder extra fint nu när kanterna blivit frostade. Den blommar helt kort med små smörblommelika blommor tidigt på våren. Är supertålig.  (Längst bak växer en gulbladig kornell, framför den städsegrön lagerhägg, mellan lagerhäggen och gullgrönan olika nejlikrötter.)

En annan supertålig i det närmaste vintergrön växt hos mig är nätnävan. Den har om möjligt ännu vackrare blad än gullgrönan. De är mörkt grågröna, vackert formade med lite bucklig yta och de bildar en liten bladkudde. Blommorna är lila eller vita med tunna purpurfärgade strimmor. 

Alunrötter vill jag inte vara utan. De klarar sig oftast bra genom vintern och piggar verkligen upp när allt annat ser trist ut. Speciellt som frostnupna. Det finns hur många sorter och färgställningar som helst att välja mellan, men de skiljer sig åt beträffande härdigheten, och lite svinn får man nog räkna med när man inte kan motstå de där limegröna och riktigt färgspraknde sorterna.

De amerikanska blåbären är lövfällande buskar, men har man tur finns det lite blad kvar när frosten kommer så att man kan fotografera dem. 😊

De japanska lönnarna är även de lövfällande, men bladen brukar sitta kvar länge om de inte utsätts för svår kyla tidigt. Blir det riktigt kallt kan de tyvärr frystorka och ramla av innan de hunnit visa sin färgpalett.  Det är synd för just höstfärgerna är en av deras många företräden. De japanska lönnarna är liksom många andra utsökta växter tyvärr lite svårflirtade. Det de tycker allra sämst om är blåst oavsett om det är kalla eller varma vindar, varför en placering i lä är bäst. Min 'Osakazuki' på bilderna ovan är allt annat än optimalt placerad så den brukar få säckväv runt sig på vintern.

Den rödbladiga perukbusken är ytterligare en lövfällande växt som behåller bladen riktigt länge. Den brukar vara bland de sista som blir kal. Här tillsammans med oktoberastern (Aster dumosus 'Lady in Blue') och gulvädden (Scabiosa ochroleuca).

När jag såg oktoberastern kom jag på att jag skulle leta efter fler tåliga blommor som inte riktigt gett upp än.

Jag fann de sista rosorna,

och några andra som fortfarande bjöd på en och annan blomma.

En som trodde det var sommar var den helt vanliga fingerborgsblomman (Digitalis purpurea) som lyckats fröså sig inne i komposten för att sen sticka ut sin blomstängel genom springan på södersidan. Den kommer nog att ha det varmt och skönt därinne ett tag till. Smart!

När jag fotograferade i köksträdgården kom jag på att det var länge sen jag skrev om det ätbara jag odlar. Det får bli något om det nästa gång.

Den här gången blir det bara lite frostiga rödbets- och jordgubbsplantor, och lite matnyttigt till småfåglarna.

Frågan är om inte rödbetsblasten
har de vackrast frostade
bladen av alla. 😊

Frostade bladkanter kanske inte är det första
som de flesta tänker på nu när vintern nalkas.

Kanske dyker en bild på den igenisade bilen,
 som möter oss på morgonen upp istället.

Eller en kladdkaka med pudersocker på toppen.

Rimfrost i mustaschen.

En margarita med saltad kant på glaset.

Det vita skummet när vågorna bryter.

En skidtur bland snöklädda granar.

En vit klänning med vita spetsar.

Kanske kommer vi att tänka på uttrycket
"Every cloud has a silverlining".

Men kanske fastnar någon för bladen med
de frostade kanterna, trots allt.

Vad vet jag!

Min vana trogen länkar jag till TrädgårdsFägring
där ni finner massor med trädgårdsinspiration.

Idag är det hur som helst ett riktigt ruskväder,
 och jag önskar alla lite guld (silver) kant på tillvaron.

Eller varför lite, mycket förstås. 😊

Kram Anna-Karin 

Höstfärger i soldis

I lördags lockades jag ut i trädgården av det vackra ljuset. Solens strålar bröt igenom det lätta molntäcket och gav en förnimmelse av solsken. Solen sken dock inte, men gav ändå höstfärgerna extra lyster.

Bladen på vår lilla skenkamelia glödde.

Vi planterade den i somras och än så länge liknar den mest en pinne. Skenkamelior får emellertid många och långa grenar så vi hoppas på ett vidare träd med mera löv och mera höstfärg framöver. Trädet blir 6 - 9 meter högt och är utsökt vackert hela säsongen varför jag lär återkomma till det många gånger. Det är en Stewartia koreana och den beskrivs ibland som härdigare än de vanliga.

Förutom skenkamelian så har vi också en hel del annat nyplanterat. Jag tycker alla de små träden, klätterväxterna, buskarna och perennerna på nästa bild utgör en härlig syn. Det är extra kul att se dem nu med tanke på den slitsamma sommar som varit, med idogt vattnande och täckande med fiberduk som skydd mot den glödheta solen.

Det kommer att bli trångt! Väldigt trångt! :)

Vi planterar medvetet för tätt för att det ska se fylligare ut i början, men räknar med att få flytta isär om några år när växterna blivit större. Men det är klart, rent krasst, de ska igenom sin första vinter snart ....... Det är alltid nervöst. Förhoppningsvis blir den skonsam.

Azalean (Flame azalea, Rhododendron calendulaceum) som vi planterade tidigt i våras har nu fått mörkt purpurfärgade blad. Ursnyggt! Som fullvuxen blir den 120 till 240 cm hög, och lika vid.

Bakom azalean växer en vit kungsgentiana (Gentiana makinoi 'Alba'). Den bjuder inte på några höstfärger men blommar fortfarande, vilket jag tycker gör den förtjänt av att få vara med.  Den första bilden är tagen i lördags, och den beige bakgrunden är tallbarr som jag täckt jorden med. De andra bilderna är tagna i slutet av september.

Gentianorna är frösådda 2017. De grodde på försommaren men växte knappt alls den första sommaren. Jag övervintrade dem i krukor nergrävda i våra odlingslådor och flyttade ut dem i planteringen först nu i våras. Då satte de fart. De trivs i kemiskt sur lucker jord.

En bit bakom gentianorna växer 'Powder Puff' (Magnolia loebneri 'Powder Puff') som med sina gula höstblad lyser upp inne i rododendronbuskaget.

Bakom 'Powder Puff' växer en liten rododendron med jätteblad (Rhododendron 'Great Dane', en rex arts - hybrid). Den kan skönjas i dunklet till höger om magnolian.

Rododendron är väl ungefär det sista men tänker på när det handlar om höstfärger, men jag kunde inte låta bli att ta med nästa bild på vår "kanelrododendron" (Rhododendron 'Hydon Velvet', en korsning mellan Rh. bureavii (äkta kanelrododendron) och Rh. yakushimanum). Visst är den underbar! Knoppen i mitten ger ju i alla fall lite höstkänsla. Och ramen runtom. :)

Jag tycker mycket om mina rododendron och kommer att skriva mer om dem en annan gång. :) Men nu till något annat jag också tycker om. Amerikanska blåbär.

De amerikanska blåbären (Vaccinium corymbosum) får till skillnad mot rododendron höstfärger på riktigt. Sorten nedan heter 'Bluejay' och blir 150 - 180 cm hög när den växt färdigt.

På nästa bild står de längst fram, de amerikanska blåbär vi satte i våras. Det är förutom 'Bluejay' längst till vänster också sorterna 'Goldtraube' (100 - 150 cm) och 'Northcountry' (60 - 80 cm).

På bilden syns också allt tallbarr jag täckt med. Tallarna där vi bor har haft en ofattbart tuff sommar. För att klara vattenbristen har de offrat en stor andel av sina barr som nu ligger i stora drivor på marken. Jag har hämtat från en väg en kilometer bort. Det var bara att ösa upp. Bedrövligt! Men när det nu är som det är så gör de mer nytta i vår trädgård än på vägen. De skyddar mot vinterkyla och låter inte tjälen gå lika djupt. De hjälper jorden att hålla fukten eftersom de snabbt torkar upp och bildar en barriär mot avdunstning. Om de hade legat där i somras hade vi inte behövt vattna riktigt lika galet mycket. Vi kommer inte heller att behöva rensa särskilt mycket ogräs där barren ligger, eftersom de flesta ogräs är ljusgroende. De kommer inte att kunna gro i mörkret under barren. Ha!  Dessutom är barren snygga. Nu lite guldbruna. Som äldre mera grå.

Tallbarr försurar jorden och lämpar sig bäst för täckning där man har jord med lågt pH - värde, så kallad rododendronjord.

Åter till höstfärgerna och några av årets sista blommor.

Nedan ett av våra blodgräs (Imperata cylindrica 'Red Baron'). De är inne på sitt fjärde år nu, men vi flyttade dem i våras och håller tummarna för att de klarar vintern på sina nya platser. Jag ska snart vira in dem i halm, som skydd mot vinterväta och kyla.

Gulväddens (Scabiosa ochroleuca) blekt vaniljgula blommorna smälter fint in bland höstfärgerna. Den har blommat oförtrutet sen i juli och blommar fortfarande som om inget hänt, trots flera nätter med frost. Den har blivit en riktig favorit som jag absolut inte vill vara utan.

I vädden hittade jag vad som skulle kunna vara årets sista humla. Den kämpade tappert med sitt födosök, och brydde sig inte om att flyga iväg när jag närmade mig med kameran. Stackarn.

Katsuran (Cercidiphyllum japonicum) brukar skifta i många olika nyanser, men i år blev det "bara" gula löv. Istället för färgfyrverkeri bjöd den dock på rikligt med aromer med inslag av pepparkaka, och den dassiga färgen blev förlåten.

På vänster sida, mittemot katsuran, står dock min höstfavorit vad gäller doft. Höstsilveraxet (Actaea simplex 'Brunette').

Ser ni ett höstsilverax så ta tillfället i akt, och stoppa näsan i det. Ni kommer inte att ångra er. Det är en sensation, jag lovar.


Våra lundvivor som inte är några vanliga lundvivor blommar också nu. För andra gången. Jag har slarvat bort namnskylten och det stör mig lite, eftersom jag tycker om att veta växternas namn. Hur som helst, vackra är de i alla fall.

Fackelliljan (Kniphofia Cultorum - Gruppen 'Orange Vanilla Popsicle') blommar också om, för andra gången. Den är ganska höstlik i färgerna så det passar ju bra.

Och ringblommorna (Calendula officinalis) .............. De bara blommar och blommar, och lyser som små solar bland kålen och de andra grönsakerna.

På väg tillbaka till altanen var jag bara tvungen att ta en sista bild. Jag tycker om hostor, och gläds till och med åt de nedliggande "slimiga" gyllene bladen nu på hösten. De glittrar som guld.

Det hade förstås varit snyggare om jag klippt bort de vissna blomstjälkarna, men det får vänta till våren. Det går ingen nöd på dem, och jag gör hellre något roligare nu, t.ex. som att stoppa ner några tulpanlökar i jorden eller kratta lite löv.

Eller nej, det blev inte den sista bilden, för på altanen stod min man djupt försjunken i "friserandet" av våra dahlieknölar. Det tog en stund innan han upptäckte mig. :)

Vi städar nästan ingenting i trädgården på hösten. Men en del pyssel blir det alltid i alla fall, innan det är dags för både trädgårdens och vår vintervila. Vi börjar närma oss nu, och det är ganska skönt. Börjar längta efter innemys, vinter, snö, skidåkning, ................

Länkar till TrädgårdsFägring som nu har temat "Tips för höstfärg & Höstfina träd och buskar".

Kram Anna-Karin 

Macarena, Georgina och Acke från Armenien

Macarena är en vårblommande rododendronhybrid. Nedanstående bilder är tagna för några dagar sedan, i slutet av september. Visst är hon underbar!

I likhet med många andra växter har hon under den långa varma sommaren tappat tidsbegreppet. Mina känslor är blandade. Blommorna är utsökta, men att hon gett sig till att blomma nu innebär utebliven blomsterprakt i maj, vilket är lite sorgesamt.

Helt plötsligt slås jag dock av att jag har något unikt framför mig. När jag ser 'Macarena' med "höstblommorna" i bakgrunden inser jag att jag aldrig sett något liknande förut, och kanske aldrig kommer att få göra det igen heller. Det är stort och jag känner mig nästan lite andaktsfull.

 

Som jag skrev i början så är Rhododendron 'Macarena' en hybrid. Hon togs fram på Hachmanns plantskola 2004 och växer inte vilt i naturen någonstans i världen. Hon gjordes för att förföra oss "trädgårdsnördar", och beträffande mig har det utan tvekan lyckats. Spana in blommornas färg och färgskiftningar, samt deras form. Den ger sken av en blomma inuti en annan blomma med de yttre kronbladskanterna nedvikta. På engelska kallas såna blommor hose - in - hose efter gentlemännen som under den Elisabetanska eran (1558 - 1603) bar en strumpa inuti en annan och vek ner kanten på den yttre. Blommorna är närmare 10 cm i diameter.

'Macarena' i blom är svårslagen, men en rododendron är alltid mycket mer än "bara" sina blommor. Så för att göra den rättvisa, kommer här ett par bilder på bladutspringet och bladen också.

Bladen har en intensiv grön färg och är lite glansiga. Busken är vintergrön och kan bli 1,5 meter hög och 2 meter bred. Min är 1 x1 meter. Den är inne på sitt tredje år, och jag hoppas på många fler.


Georgina är precis som Macarena en hybrid. Eller egentligen ett helt släkte av hybrider, framtagna från tre rena arter som växer på de sydamerikanska högplatåerna. Mer än 55 000 olika namngivna hybrider har genom åren tagits fram, och vi har låtit oss hänföras eller förfäras av dem.

Georgina är ett annat namn för dahlia.

När växterna började odlas och förädlas i Europa namngavs de två gånger oberoende av varandra. Dels av direktören för den botaniska trädgården i Madrid, Cavanilles, som 1791 gav dem släktnamnet Dahlia till minne av den svenske botanisten Andreas (Anders) Dahl, och dels av den tyske botanikern Willdenow som i början av 1800-talet gav dem namnet Georgina efter en rysk professor vid namn Georgi. 1809 drog dock Willdenow in sitt namn Georgina till förmån för Dahlia som var först. I Norge och i vissa delar av Danmark lever dock namnet Georgina (eller Georgin) kvar. Också i Sverige användes det flitigt förr, men här har det nu nästan försvunnit helt.

Det finns mycket att säga om dahlior. Väldigt mycket. :) Jag ska dock inte säga så mycket mer utan istället visa några av våra. Eller våra och våra. Det är min man som odlar dem, sköter dem och gör allt jobbet. Jag är bara med och njuter.

Uppifrån och ner, från vänster till höger:

1. Pompomdahlian 'Souvenir d`ete'.

2. Okänd purpurfärgad dahlia.

3. Näckrosdahlian 'Orange Perception'.

4. Okänd vit Dinner- plate dahlia.

5. Dekorativdahlian "Lady´s orange" 

(Namngiven av mig efter givaren. 

En dag stod hon i trädgården med två hinkar 

och frågade om jag ville ha. 

Hon var över 90 då, och nu finns hon nog inte mer. 

Huset där hon bodde har i alla fall sålts. 

Men dahliorna finns kvar.)

6. Okänd ceriserosa näckrosdahlia från min syster.

7. Dinner - plate dahlian 'Babylon Bronze'

8. Semi - kaktusdahlian 'My Love'

9. Okänd gul pompomdahlia tillsammans 

med mauretensk rödmalva 'Bibor Felho'. 

10. Blandade dahlior. 

Om man har en okänd dahlia är det ofta näst intill omöjligt att ta reda på vad den heter. Förutom de drygt 55 000 registrerade och namngivna sorterna finns också alla de som aldrig fått något namn. Dahlior korsar sig hej vilt med varandra och nya hybrider uppstår hela tiden.

Dahliorna är pråliga men jag älskar dem. När jag ser dem kan jag inte låta bli att tänka på att Monty Don jämförde dem med "Ascot hats" i en artikel i The Guardian för några år sedan. Minns ni dem? Hattarna. Om inte så kan ni spana in dem här.

Förra året höll vi tummarna för att dahliorna skulle klara sig ända in i november, men den 19 oktober tog frosten dem. I år kom den redan 25 september och deras saga för i år är nu all. Knölarna ligger på tork på altanen. :(

Också "Macarenas" blommor frös bort, och de flesta andras också. :(

Acke från Armenien klarade sig dock, kanske just tack vare sin hatt, eller sin "klumpiga" hjälm kanske man ska säga.

Vadå klumpig hjälm? Våra störtkrukor är väl störtläckra, eller ?????

Acke från Armenien är som ni ser en stormhatt. Jag har sått den från frö och kallar den egentligen bara för stormhatt (Aconitum sp.) eftersom jag inte vet vilken art/sort det är.

En dag när jag hade trädgårdsbesök var det dock en vän som trodde att det var armenisk stormhatt. Jag har försökt klura lite själv, men känner mig fortfarande väldigt osäker. Är armenisk stormhatt detsamma som äkta stormhatt?

Det finns många olika stormhattar och det skulle vara jätteroligt att veta vilken min är. Jag hoppas förstås på att det är en ren art som växer naturligt någonstans i vår vida värld, men kanske är den en hybrid den också ......... Bara Acke och inte Acke från Armenien .......

Här kommer den på bild igen. Kanske är det nån av er som känner igen den. Det vore kul!

På bilden ovan står den i tre exemplar längst in mot husväggen som vetter mot nordost.

Nedan några närbilder.

Den gör sig fint mot husväggen men för att variera mig lite så tog jag en bild ut mot gräsmattan också. :)

Avslutningsvis kommer  här 45 bilder till .....

Nej då, bara två ......

De är lite gnälliga, stormhattarna. Men det är inte utan att jag håller med dem. I alla fall idag. Frost och minusgrader på morgonen, grått och spöregn hela dagen och becksvart nu på kvällen. Tror trots det att jag ska ta på mig regnkläderna och ta en kort promenad. Det blir nog uppfriskande. :)

Som vanligt länkar jag till TrädgårdsFägring, om ni vill kika in på fler trädgårdsbloggar

Ha det gott och håll i hatten!

Kram Anna-Karin