Skördetid

Rubriken jag valt är ganska pretentiös men jag valde den utan tanke på skördens storlek. Den är mera tänkt som en inspirationskälla för att prova att odla eget, i hur liten eller stor skala som helst men i harmoni med den egna lusten och de egna förutsättningarna. Att äta den egenodlade gurkan och känna den fylliga riktiga smaken är underbart.

Eftersom jag inte har något växthus och gurkplantorna på
grund av vädret fick stå inomhus och bli handpollinerade med
pensel så känns det extra kul att nu se hur de växer.

En ampel där man kan plocka jordgubbar och äta som godis ger en smak av sommar och brukar uppskattas av alla barn. Om man odlar i större skala och fyller jordkällaren med potatis, morötter och annat egenodlat ger det inre harmoni liksom kassen med sommarkantareller eller hinken med blåbär direkt från skogens skafferi. Att skörda är roligt och ger glädje samt höjer kvaliteten på det vi äter.

Blåbärsrensning.

Vi behöver inte, om vi inte själva vill, tänka på att det ska räcka si eller så länge och vi behöver definitivt inte oroa oss för att inte ha mat på bordet i februari. Svunna är de tider då torparen fick betala arrende för bostad och mark genom att utföra ett visst antal dagsverken hos godsherren. På den fria tiden som oftast var knapp skulle hans familj odla sin egen mat för hela året samt sköta om eventuella husdjur. Torparen fick sålunda ingen lön för sitt arbete, han var i princip livegen och hans familj levde ofta på svältgränsen. 1943, året efter att min äldsta bror föddes, blev det enligt svensk lag förbjudet att erbjuda arrende av jord som betalning för dagsverken.

För torparen hade den sommar som vi bjuds i år varit katastrof och nöden förmodligen ett faktum. När fruktträden blommade var det regn och blåst vilket ganska självklart ledde till dålig pollinering och i det närmaste ingen fruktbildning. Regnet och kanske framförallt kylan i maj och juni försämrade grobarheten och själv har jag nog aldrig upplevt sämre utdelning per satt frömängd tidigare. Om man odlar utomhus eller i kallväxthus så har inte solljuset och värmen räckt för att exempelvis tomaterna ska mogna fram som de brukar.

Att tomatplantorna blommar när man hade trott att
man skulle skörda tomater känns lite snopet.

Listan på svårigheterna i år kan göras lång men man får inte glömma de matnyttiga växter som faktiskt trivs såsom kantareller (ingen växt precis men väldigt god), blåbär, jordgubbar, hallon, vinbär, krusbär, alla sorters lök samt mangold, sallad, rödbetor, kål m.m., om och när man väl fått dem att gro och om de växer där det är väldränerat så att inte de stora vattenmängderna blivit stående förstås.

Hallon  Rubus  (Mormorshallon och Preussen)

Krusbären ( Ribes Hinnonmäki Röd) börjar mogna och tillika ....

... de röda vinbären (Ribes rubrum Jonkheer van Tets)

De vita vinbären (Ribes Vita Holländska) är mogna.
Dem har vi enbart som "ätbär", bara för att de är så goda.

Plocksalladen och romansalladen plockar vi av varje dag.

Rödbetorna är inte så stora än. De grodde dåligt och fick sås om.
Några kostade jag dock på mig att nalla för att göra ....

.... en av familjens favoritförrätter. Sallad, rostat bröd, kokta rödbetor, chevre,
pinjenötter, olivolja och min svågers nyslungade honung .

Dillen har växt som bara den i år och några kronor för fröbildning
och som dekoration till kräftorna har jag sparat.

Koriander, som är en av mina favoritkryddor, hade jag kunnat skörda
hur mycket som helst. En hel del har därför fått stå kvar och gå i blom.

När man odlar själv märker man om skörden slår fel och jag minns från min egen uppväxt att vissa år så räckte äpplena hela vintern och ibland till och med in i försommaren. De plockades varsamt och lades försiktigt, som om de vore av tunnaste glas ner i lådor för att inte stötas. Ett enda skadat äpple skulle minska hållbarheten på alla äpplena i hela lådan så inget slarv där inte. Sylten var alltid hemgjord och tillika saften. Krämen gjordes alltid på egna bär och frukter et.c.

Svarta vinbär (Ribes nigrum Okänd sort) i väntan på att bli ....

.... sylt

Som barn var man ibland ganska sur för man ville ha BOB:s apelsinsaft och BOB:s jordgubbssylt som man fick hos kompisarna och inte morsans svartvinbärssaft och drottningsylt. Dessutom blev man ju titt som tätt utkommenderad för att rensa jordgubbslandet, plocka vinbär, gräva kanter och annat mindre kul som man på den tiden dessutom tyckte var helt onödigt eftersom det fanns godare saker att köpa i affären.

Idag kan man köpa allt i affären nästan varje dag hela året. Det finns mat från alla världens hörn och det är aldrig något som saknas. Det är inte som hos den lokale torghandlaren där det kanske saknas morötter för att den skörden slagit fel. Det finns alltid morötter, det finns alltid allt. Ibland står jag där och undrar om skördarna aldrig går fel. Det gör de förstås men det märker vi aldrig av eftersom vi lever i ett av världens rikaste länder. Kan inte den ene producenten leverera så köper förstås inköpsjättarna från någon annan. Vi skulle inte märka något förrän det blivit riktigt illa.

Vi lever i en för den gamle torparen ofattbar lyx. Våra matvaror är obegränsade och perfekta. När jag var på Sicilien, citronernas förlovade land, kunde jag inte låta bli att fråga killen i ståndet som sålde färskpressad juice varför frukten han använde var så fläckig av skav. Då skrattade han och frågade varifrån jag kom och när jag sa Sverige så skrattade han än mer. Svaret jag så småningom fick var att de citronerna som var riktigt stora, och förstås jämnstora, och som inte hade behövt ligga mot en gren eller mot varandra och få skav på skalet de sålde de till oss för något annat ville vi inte ha. Själva behöll de de lite fulare för de smakade lika bra, om inte bättre för de plockades först när de var mogna.

Citronplockning på Sicilien. Vi fick plocka för det var bara
enstaka citroner kvar. De hade tyvärr redan skördat men
det var kul i alla fall och de var goda.

Händelsen påminner om när en kompis till Ella för många år sedan fick ett av våra egna äpplen. Skalet hade blivit lite hårt och brunt på ena sidan eftersom äpplet legat mot en gren. Hon frågade om det var farligt och bestämde sig till slut för att hon nog inte ville ha något äpple utan tog en banan istället. Äpplena liksom citronerna ska vara perfekt formade, skavfria och kanske helst riktigt blanka också för så ser de ju ut i affären.

Det egenodlade är inte alltid så perfekt, det blir lite olika storlek och lite krokigt och snett ibland men ack så gott.

Den här gurkan är inte så vacker men smaken var
himmelskt god, det kan jag lova.

Alla jordgubbar är inte klassiskt sköna
men de smakar lika bra för det.

Man vet var den egna maten växt, att den är giftfri och att ingen arbetare farit illa av bekämpningsmedel eller oanständiga arbetsförhållanden på vägen till hyllan i affären,och inte minst, det ger en personlig tillfredsställelse att skörda det man själv lyckats odla, i smått såväl som i stort. Det är helt enkelt kul.

Avslutningsvis tänkte jag återvända till torparen som säkert hade en föreställning om hur himmelriket såg ut där han stod och oroade sig för hur han skulle kunna mätta alla munnar när skörden slagit fel. Kanske skulle han tro att han kommit dit, till himmelriket alltså, om man kunnat placera honom i en av våra mataffärer idag.

För 72 år sedan försvann torparinstitutionen i Sverige och torparlivet blev ett minne blott. Välfärden har sedan dess ökat i en rasande och nästan ofattbar fart och tillväxten är alltjämt i stigande. Är vår framgångssaga sann eller är det en chimär?

Den äkta stormhatten (Aconitum napellus) är lockande 
och vacker men giftig och farlig. Kanske som ett 
utseendemässigt perfekt men besprutat äpple.

Det blev lite långt, men nåt ska man ju fundera på när det regnar dag efter dag.

Vädret ska visst bli lite bättre veckan som kommer så då får vi försöka fånga de solstrålar som förhoppningsvis visar sig.

Kram och Ha det gott!

Anna-Karin

Mest mina rosor.

Få blommor är så vackra som rosorna och otaliga är de prydnadsföremål som smyckats med rosor, de hudvårdsprodukter och parfymer som har den omisskännliga doften av ros eller de dikter, citat och poem där rosen fått symbolisera skönheten, godheten och inte minst kärleken.

Rosor är alltid speciella men vackrast är de nog i sin
naturliga form. Doften från en rosentvål är underbar men
att stå bredvid en honungsros (Rosa Helenae-Gruppen),
insupa den massiva söta doften och höra bin
och humlor surra är hänförande. 

Den här rosstolen piggade förstås upp miljön den också.
Den stod på gästtoaletten vid Rosengården i Bergslagen

En ros är inte bara en ros. Den är och har alltid varit förknippad med våra känslor. Dess betydelse har varierat. För romarna betydde den fest och livet var bokstavligen en dans på rosor (utströdda rosblad på golv, gator och torg) ackompanjerat med mycket alkohol och lättja. Inom religionen har den historiskt tvärtom oftast symboliserat oskuldsfullheten och i dagens samhälle för den, som sagt våra tankar mot lyckan och kärleken.

Många är de trädgårdsmänniskor som anlägger speciella rosenträdgårdar och låter sig uppslukas av rosornas värld. Andra nöjer sig med en rosenrabatt eller planterar bara ett fåtal rosor bland de andra växterna för att förhöja den totala skönhetsupplevelsen. De flesta, men förstås inte alla, har någon ros i någon form i sin trädgård.

I den här privata trädgården som ligger strax utanför det
pittoreska samhället Nora finns över tusen olika rosor.
Trots den något ohippa skylten så vill jag varmt rekommendera
ett besök i denna trädgård som utöver överdådet av rosor bjöd
på lummighet och många fina växtkombinationer.

I år sägs det att rosorna blommar som aldrig förr och jag har på flera ställen läst att det är ett riktigt rosår. Mina egna rabattrosor står nu, minst 14 dagar senare än vanligt, äntligen i blom. Buskrosorna har blommat översvallande och följer väl sålunda den årliga trenden medan mina kära klätterrosor, som kom så fint i våras, har trilskats ordentligt hela sommaren för att nu, trots alla umbäranden, bjuda på vacker blomning.

När den storblommiga rabattrosen Clodagh Mc Gredy börjar
öppna sina knoppar för att visa de lite skrynkliga
kronbladen känner jag lycka.

I vanliga fall blommar Clodagh Mc Gredy samtidigt som silverarven
bildar en vit matta kring dess fötter. I år är den av någon outgrundlig
anledning försenad...... Kan det bero på vädret? :-(

Den är, om än lite sen, mycket välkommen. Doften från
den fullt utslagna blomman är ljuvlig.
Rabattros Clodagh Mc Gredy

Nina Weibull i knopp .....

..... och fullt utslagen.
(Rabattros Nina Weibull)

I rundeln bland mossflox och purpurklätt växer den nyplanterade
buskrosen Stanwell Perpetual. Den anses vara frisk, anspråkslös och
lättodlad men kanske att jag ändå planterat den lite för torrt.
De ljust rosa blommorna passar så bra precis där att jag
trots det torra läget inte kunde låta bli att försöka.
Går det inte får jag flytta på den.
(I år har det i och för sig inte varit så torrt :-))

Stanwell Perpetual har medelstora till stora fyllda ljust
rosa blommor som doftar underbart.

Buskrosen som är en Hansa-ros men som jag inte vet namnet
på är remonterande och ger hela tiden nya blommor om man
klipper bort de gamla. Den första blomningen var förstås
överdådigast men den är vacker på ett stillsamt sätt nu också.

Hansarosens blommor är så vackra och den doftar
starkt och klassiskt rosigt.

Till sist, och kanske för sista gången kommer också några bilder på mina klätterrosor. De är så vackra men är liksom de flesta klätterrosor ganska kinkiga. I år har de först fått svartfläcksjuka (SFS) och jag har rensat bort smittade blad och rengjort marken kring dem med viss framgång men med trytande tålamod. Sen läste jag i en trädgårdstidning att man kunde spraya dem med en blandning av såpvatten och Atamon som är ett vanligt svampdödande konserveringsmedel för matvaror. Glad i hågen gav jag mig ut med sprayflaskan och tänkte att nu äntligen har jag hittat ett sätt att få bort eländet. Också de som var hyfsat friska, som New Dawn fick sig en dusch i förebyggande syfte. Efter två dagar är nästan alla blad helt bruna och efter ytterligare ett par dagar så dyker de svarta fläckarna upp igen men nu tillsammans med rosrostens hemska orangefärgade dito. Pust!

Då, när det var som värst, var jag fast besluten att ta bort rosorna, byta jorden och ersätta dem med mer friska sorter som honungsrosor eller kanelrosor. Nu när de hämtat sig och bladen åter börjar bli blanka och gröna och de blommar så vackert blir jag vankelmodig. De kanske ska få en chans till. Här kommer de i alla fall.

Bakom spaljen kan vi sitta och njuta av vår frukost i förmiddagssolen.
I år är rosorna lite glesa men de bjuder på fin
blomning och hyfsat insynsskydd.

Närmast i bild ses klätterrosen Climbing Iceberg.

Bakom den Penny Lane.

Penny Lane ska ha stora aprikosfärgade blommor men hos mig förlorar de
färgen efter knoppstadiet för att bli nästan helt vita istället.
Mycket stiligt det också.

Inklämd mellan sjuklingarna växer en William Baffin. Den är ett mellanting
mellan buskros och klätterros och klarar sig ganska bra trots sällskapet.

William Buffin var en av trädgårdslegenden Tasha Tudors favoritrosor
och det kan man förstå när man ser de nyutslagna blommorna
som ser ut som om de vore i rosa sammet.

Bredvid William Baffin har New Dawn börjat
hämta sig och visst är knopparna .....

.... liksom blommorna helt ljuvliga.
Klätterros New Dawn

Inte kan jag gräva bort New Dawn,
och inte de andra heller förresten.....

.... dessutom är ju spaljen, även om den kan byggas på uppåt,
alldeles för klen för en honungsros.
Den här honungsrosen (Rosa Helenae-Gruppen) som växer hos min syster
håller på att välta ett helt äppelträd som lever sitt undanskymda
liv bakom de gyllene blommorna.

Honungsros (Rosa Helenae-Gruppen) som kämpar tappert i kyla, regn och rusk.

Nej, Jag får nog hitta en annan plats i trädgården där en honungsros kan växa och  klätterrosorna vid spaljen får nog en chans till. De får väl precis som vi kämpa på denna konstiga sommar.

Kram Anna-Karin

Växtstöd och några rara sommarblommor för skönhetens skull

Väldigt många av våra käraste trädgårdsväxter behöver lite stöd i livet för att komma till sin rätt och må bra. Mest uppenbart är det förstås vad det gäller klätterrosor och andra klätterväxter, men också många andra kan behöva allt från en liten pinne till en stor spaljé, dels som hjälp för att lyfta sig mot solen och dels för att ha något att luta sig mot när vindarna viner.

Vid den här spaljén växer sockerärtorna. De är lite sena i år eftersom
våren minst sagt var lite trög i starten. Nu har de dock satt
fart och börjat slingra sig fast i sin strävan uppåt.

I pallkragen längst bort växer också sockerärtor som är
blandade med luktärtor för att ge odlingen blomsterfägring.
Spaljéerna fungerar, förutom som stöd, också som
lite insynsskydd  mot grannen.

Det stackars vinet (Vitis Labrusca-Gruppen) som varit styvmoderligt
behandlat i flera år fick inget tjusigt stöd i år heller.
Årets provisoriska ställning blev dock ovanligt snygg :-)

Trots den katastrofala försommaren, det lite fulsnygga stödet och den allt
i från perfekta beskärningen så levererar stocken goda druvor.
(I höst, efter skörden tänker jag snygga till den och börja forma
den till det vackra exemplar den skulle kunna vara.)
Vin  (Vitis Labrusca-Gruppen)

Till höger i bild ses den ett år gamla avenbokshäcken (Carpinus betulus).
Varje planta har ett stöd som den binds mot för att stammarna
ska bli raka och fina.
Till vänster står årets små ynkliga solrosor, också de med var sin
stödpinne i väntan på att stjälkarna ska bli kraftiga och
stadiga (och blommorna riktigt stora och fina. Vilket
nog inte kommer att inträffa i år).

Vinbärsbusken (Ribes nigrum) har ett stöd som håller upp de bärfyllda tunga
grenarna som annars ledset skulle lägga sig på marken.

Vidjehortensian  (Hydrangea arborescens `Annabelle´) får riktigt
stora vita blommor i juli till september. Eftersom blommorna kan
bli hela 25 cm breda så tyngs de ner av regn och knäcks då lätt av.
Buskarna har skyddande stöd som jag försökt
göra så osynligt som möjligt.

En del växtstöd är snygga och gör nytta, som de som min man tillverkat och som ses på de båda översta bilderna, En del gör nog bara nytta och åter andra är mest skönt och vackert pynt. När jag besökte årets hantverksmässa i Hjo var utbudet av växtstöd enormt. De flesta var i keramik eller i betong och tänkta som skyddande, och förstås vackra, knoppar ovanpå armeringsjärn. Det fanns också en hel del smidda varianter tänkta att stå ute i ur och skur för att rosta och få fin patina.

Den här underbara, lite baktunga fågeln föll jag pladask
för så den fick följa med hem, tillika också ....

... detta lilla smidda hjärta som bara kommer att
bli finare ju rostigare det blir.

När jag tittade på allt fint som fanns på hantverksmässan så slog det mig hur trädgårdspyntet ändrat karaktär sen jag började trädgårdera. Då skulle allt vara blått, blåa krukor, blåa keramikklot i olika storlekar och till och med blåa grodor, igelkottar och allsköns andra gulliga djur....... Minns ni?

Vi ändrar vår smak och tur är kanske det. Inte bara prydnadsföremålens popularitet skiftar utan också de olika växternas. För mig är dock en växt som är vacker alltid vacker så dess skönhet är mer bestående än till exempel de självlysande blå klotens.

Avslutningsvis några, kanske inte så moderna, men ack så vackra ettåringar.

Indiankrassen `Golden Globe´ som väller ut över kanten på pallkragen.

Gul sömntuta och snokört `Blue Bedder´.

Vit sömntuta och snokört `Blue Bedder´.

Orange sömntuta och snokört `Blue Bedder´.

Bara snokört ´Blue Bedder´ :-).
Jag, liksom humlorna, är så förtjust i snokörtens söta riktigt blå blommor
att jag inte riktigt kan se mig mätt på den. På nästa
bild finns det ingen snokört, jag lovar. Där finns det istället ....

.... bara ringblommor.

Till sist ringblommor och svartkål med ett överflor av
blommande koriander som självsått sig. Jag ska snart
skörda den så att kålen får mer utrymme.

Det var allt för den här gången. I nästa inlägg kommer mera växtstöd och växtvärldens kanske vackraste klättrare, i år också de i särklass besvärligaste, nämligen de kinkiga men bedårande klätterrosorna.

En riktigt skön och vacker fortsatt sommar till er alla och

trevlig lördagkväll också förstås!

Kram Anna-Karin