tisdag 26 september 2017

Del ett: Gräs, gräs, gräs.....

Ibland är en artikel riktigt bra. Man blir uppslukad, går in i en annan värld och låter tiden försvinna. I senaste numret av TrädgårdsAmatören (Sällskapet Trädgårdsamatörernas medlemstidning) finns en sån om gräs. Den är skriven av Brita Johansson.

Jag tvekade länge innan jag bestämde mig för att göra det här inlägget. Det handlar också om gräs, och idén fick jag när jag läste ovan nämnda artikel. Det känns lite konstigt eftersom det alltid brukar vara mitt eget "hjärnsurr"som "poppar" fram nya idéer, när jag sorterar bilder, fotograferar eller är i trädgården. Jag drabbades dock av en stark känsla för mina gräs i trädgården, och för gräs över huvud taget. Kunde inte låta bli.

Tänkte börja med att citera Brita Johanssons fina text. Hon skriver:
"Gräs har helt olika effekter. En del mjukar upp, andra stramar åt, men de är alltid karaktärsfulla. Liksom de bebor alla miljöer i naturen samspelar de suveränt med andra växter i alla slag av planteringar, offentliga som privata, stora som små, enkla som påkostade. De lånar sin elegans åt perennrabatten, lunden, stenpartiet, dammen, bäckravinen, blomsterängen och uteplatsen. Säg var gräsen inte passar in? Gräs är oumbärliga, så naturligtvis står prydnadsgräsen tätt i våra trädgårdar, det ena vackrare än det andra. Jaså inte?"

Måste erkänna att det kändes skönt när jag kom fram till de sista orden,"Jaså inte", eftersom det är där jag befinner mig. Kanske kände ni likadant.? Kanske kände ni också, precis som jag, att gräsen borde få mer utrymme i trädgården än vad de har idag?

Flera av mina gräs står tillfälligt planterade i en odlingslåda.


De har stått där i två år. Nästa blir deras tredje, om jag inte bestämmer mig för en annan placering där de kommer bättre till sin rätt.  De skämmer i och för sig inte sin plats. Gräs gör sig fint tillsammans med trä, och precis bredvid lådan, där jag står och fotograferar ligger en uteplats i trä. Kanske ska de få stå kvar? Kanske ska jag bara snygga till det lite och framhäva dem lite mer? Kanske ha dem uppe på trädäcket istället, sätta dem i krukor eller bygga en ny låda? Kanske försöka få till någonting med stenar? Gräs och sten är ofta en oslagbart vacker kombination. Kanske flytta dem till en helt annan del av trädgården? Svåra beslut.

Hur som helst! Ett av gräsen i lådan är det vackra starret Carex brunnea 'Variegata'. Det är dåligt härdigt men har med omsorgsfull täckning klarat två vintrar. Men om jag fortsättningsvis vill vara på den säkra sidan är nog en riktigt stor kruka som jag vinterförvarar inomhus ett bättre alternativ än att låta det stå kvar. Eller kanske en frigolitlåda över om vintern, som Brita Johansson föreslog i sin artikel, skulle fungera lika bra?

Överst ses Carex brunnea 'Variegata' i början av juni.
Längst ner till vänster i augusti och längst
ner till höger nu i september.
Det är så ståtligt!
De flesta gräs är lätta att lyckas med och kräver inte särskilt mycket. Att gräs nummer två i min låda också, precis som det första, har dålig vinterhärdighet är en olycklig slump. Låt er inte förskräckas!

Blodgräset Imperata cylindrica 'Red Baron' är ett av de vackraste gräs som finns. Inget annat har lika intensiva färger. Det är unikt och intar tronen utan konkurrens. Som en kung, eller drottning.
När solen skiner glöder blodgräset Imperata cylindrica 'Red Baron',
men också i skugga kontrasterar bladens röda
skiftningar vackert mot det gröna.
I slutet av september eller i början av oktober byter gräset
skrud och de intensiva höstfärgerna träder fram.
De nedersta bilderna är tagna förra året.
I år har det inte skiftat färg än.
När jag köpte blodgräset medföljde en liten etikett där det stod att det var vinterhärdigt och klarade 23 minusgrader. I The Royal Horticultural Society,s Encyclopedia of Plants & Flowers står det att det klarar fem minus. Falsk marknadsföring eller missförstånd? Troligen det senare, eftersom -5 grader Celcius motsvarar 23 grader Farenheit och det där med temperaturskalor inte är så lätt.

Nåväl, eftersom man inte kan förlita sig på att vintrarna kommer att vara fortsatt milda, även om tendensen pekar åt det hållet, är nog krukor eller frigolitlådor det som gäller för blodgräsen också.

Kommer ihåg att jag i mina yngre dagar fnissade åt en man som byggde frigolithus åt sina medelhavsväxter, och tänkte att aldrig i livet skulle jag komma dit. Nu verkar det som om jag är där. Men jag säger nog hellre att jag slänger en frigolitlåda över dem än att jag bygger ett hus åt dem. Det känns bättre. :)


Det tredje gräset i lådan, hängstarret Carex pendula, är inte lika kinkigt som de båda andra. Det trivs i sol till skugga och blir kanske allra finast i halvskugga. Vill ha mycket näring, mull och vatten men klarar vanlig trädgårdsjord bra. Tuvbildande, kan bli 100 cm högt och har långa fina hängande blomsterax som kommer i maj och juni. Praktfullt, elegant, och bäst av allt, vintergrönt.

Hängstarr Carex pendula

Det fjärde och sista gräset i lådan är inte längre vackert. Det har några år på nacken. Jag ville plantera en julros på platsen där det växte och tyckte då det var smart att flytta det till lådan och sätta det väl synligt längst fram. Då kan jag lätt se det och påminna mig om att det behöver delas. En del gräs blir med åren fula i mitten. Genom att dela dem och ta bort det fula får de nytt liv. De blir som unga på nytt.

Acorus calamus 'Variegatus'.
Den lilla bilden är tagen innan det började sjangsera.
Förutom gräsen i lådan har jag några nya på gång. De är planterade nu i höst. Egentligen bör gräs planteras på våren. De behöver lång etableringstid innan de är redo att möta sin första vinter. Mina var frösådda och inte redo för utplantering förrän för cirka en månad sedan. Å andra sidan ger det faktum att de är "uppvuxna" här dem en rejäl fördel, jämfört med om de skulle kommit direkt från värmen i exempelvis Holland och hit till snålblåsten på bara några timmar, på lastbil. Växter som är uppdragna i den miljö där det ska växa blir oftast härdigare. Det finns alltså hopp, och jag hoppas innerligt de klarar sig så att jag får tillfälle att visa dem i all sin prakt nästa år. Alla tre är synnerligen både vackra och spektakulära, var och en på sitt sitt.



Längst upp till höger ses ett nyplanterat spikklubbestarr (Carex grayii),
till vänster ett bronsstarr (Carex comans) och längst
ner ett diamantrör (Calamagrostis brachytricha).
Tycker att Tussan kunde äta vanligt gräs som korna och getterna gör,
men hon är väl en finsmakare som tycker att endast prydnadsgräs är gott nog.

Att äta gräs känns främmande..., eller vid närmare eftertanke kanske inte ... :)
Tillbaka till lådan. Men inte till samma som förut utan till den bakom. Den där det växer majs. Majs är gott! Supergott! Och det är ett gräs.

Majskolvarna är inte bara goda. De är lustiga också, och ståtar med
olika frisyrer och hårfärger under sin mognadsprocess.

Längst upp i toppen på majsen sitter "gräsvipporna", och
på den lilla bilden där ett majskorn precis börjat
växa syns det också tydligt att det är ett gräs.
I själva verket äter vi mängder med gräs, eftersom inte bara majs utan också ris, vete, råg, havre, korn, sockerrör, hirs och durra är olika sorters gräs. Funderar man på hur de här grödorna ser ut inser man förstås att det rör sig om gräs. Men eftersom det inte är något man går runt och funderar på till vardags, inte jag i alla fall, blev det en aha-upplevelse när jag fick hjälp med att att öppna ögonen och se sambandet. Det var Brita Johansson som gjorde det i sin artikel.

Visst är det lite hisnande att inse att alla våra basgrödor, i nästan hela världen, är gräs. 

Betänker man sen att de flesta av våra kött- och mjölkproducerande djur huvudsakligen är betesdjur och äter, ja just det ja, gräs, så inser man hur viktiga de är för hela vår existens.

Att påstå att gräsen med sitt unika växtsätt är mirakulösa, känns inte som en överdrift.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur världen skulle se ut utan gräs? Frågan fascinerar mig och den får avsluta för den här gången.

Återkommer dock med mera gräs, både i min trädgård och annorstädes, i nästa inlägg. Vill också varmt rekommendera Brita Johanssons artikeln om gräs i TrädgårdsAmatören. Massor med information och inspiration för den trädgårdsintresserade. Missa inte den!

Höstkramar Anna-Karin