tisdag 28 januari 2020

Bilder med aha-känsla

Som jag skrev i mitt förra inlägg så håller jag på och sorterar bilder. Redan i början av december var jag klar med sommarens bilder. Nu håller jag på med resten. De där som motsvarar kartongerna i källaren, som jag sparat för att de kan vara bra att ha..... De är inte lika kul, så det får bli lite då och då, utportionerat i lagom doser.

Nåväl, här kommer en blandning av bilder som av en eller annan anledning fick mig att stanna upp, som gav mig en aha-känsla. De flesta är från sommaren men några är "källarbilder".


Fantastisk? Absolut!
Snygg? Knappast.

Purpurkvanne, Rödkvanne
Purpurkvanne, Rödkvanne
Purpurkvanne, Rödkvanne

Första gången jag såg den var på bild i Peter Korns bok "Odling på växternas villkor". Den gick raka vägen in i hjärtat. Det fanns inga tveksamheter. Jag vet inte varför. Det bara hände.

Purpurkvanne, Rödkvanne

Nedan, längst bak, bakom "blurret" av fingerborgshattar (Penstemon digitalis 'Husker Red'), anisisopar, (Agastache foeniculum 'Alba') brunröda dagliljor (Hemerocallis fulva) och praktröllika (Achillea filipendulina 'Cloth of Gold') reser den sig mot skyn som ett utropstecken. Ja, den når visserligen inte ända upp men är i alla fall 130 - 150 cm hög.

Purpurkvanne, Rödkvanne

Det är purpurkvanne Angelica gigas. Tidigare hette den rödkvanne, men numera är det purpurkvanne som gäller. Ett betydligt bättre namn tycker jag, för så mycket mer purpurfärgad kan väl knappast en växt bli. Den växer vilt i Manchuriet (Kina och Ryssland), Korea och Japan.

Den går utmärkt att odla i Sverige ända upp till zon 7. Jorden ska vara mullrik och fuktighetshållande men inte blöt. Sol till halvskugga. Blomtiden varierar beroende på var man bor. Här i södra Värmland blommar den i juli.

Purpurkvannen kan användas som smaksättare i till exempel saft och marmelad. Jag har aldrig provat så jag vet inte om det blir gott. Den är även känd som medicinalväxt.

Arten är tvåårig (bienn) och blommar vanligtvis andra året, men ibland inte förrän det tredje. När den blommat dör den. Ibland frösår den sig på plats, men om inte så är det nya sådder med jämna mellanrum som gäller om man vill ha den kvar, och det vill man ju förstås. :) En del säger att den kan klara sig flera år om man klipper bort blomstjälkarna direkt efter blomningen. Det kan kanske stämma. Jag får prova nästa gång det är dags. När fröerna jag sått nu förhoppningsvis grott, vuxit till sig och gått i blom.

Nåväl, dags att lämna purpurkvannen. En sista bild får det dock bli. Visst är den häftig?

Purpurkvanne, Rödkvanne
På bilden syns en ensam humla.
Oftast är det dock flera,
både bin, humlor och andra insekter som
trängs för att komma åt godsakerna.



Nu till en betydligt mer välkänd växt. Jag hade tagit massor med bilder på den, när de skenbart små bladen började visa sig på våren, men alla var mer eller mindre suddiga. Den nedan var ganska okej. Det var hur som helst den bästa, så den fick flytta tillbaka till "finrummet" igen.


Ganska snart blir bladen större, och större....


Och allteftersom tiden går skiftar de färg.

28 maj
11 juni.
Växterna med de gräddvita
och lila "fluffarna",
som dominerar nu är aklejrutor
(Thalictrum aquilegiifolium).
30 juni.
Växterna med orange blommor
är kinesiska smörbollar
(Trollius chinensis).
28 augusti.
I bakgrunden blommar
stormhattarna (Aconitum sp.).
Den sista bilden borde jag kanske inte visa. Det är "någon" som inte klippt bort de vissna blommorna på aklejrutorna. Samma "någon" som troligtvis kommer att få rensa massor med ogräs i vår. De frösår sig förskräckligt. Denna "någon" börjar på Anna-.....  Undrar vem det kan vara? :)

Nåväl, växten med de vackra bladen är bronsrodgersia Rodgersia podophylla. Den härstammar från Korea och Japan och sägs kunna odlas upp till zon 6 i Sverige. Arten är emellertid mycket frostkänslig. Om bladskotten lockats upp av vårvärmen och det sen blir bakslag i väderleken så slaknar de omedelbart. De blir som gelé. En etablerad planta brukar dock ha kraft att skjuta nya skott, i alla fall en gång, kanske fler. Samma sak på hösten. Den ger upp vid första frostknäppen.

Bäst trivs bronsrodgersian i mullrik och fuktighetshållande men väldränerad jord.

Bronsrodgersian odlas som bladväxt. Det är inte alltid den går i blom, men ibland händer det.

Blomman syns också på bilden
från den 11 juni ovan,
men där försvinner den nästan
bland alla aklejrutorna. 


När jag hittade nedanstående bild från 2016 blev jag glad. Porslinsbräckan Saxifraga urbium 'Aureopunctata' har lika vackra blad som bronsrodgersian, men betydligt mindre och på ett helt annat sätt. Den är en hybrid. Ena "föräldern" (skuggbräckan) kommer från Pyrenéerna, den andra (skedbräckan) från Irland, Spanien och Portugal.



Bladen är underbara men blommorna skäms inte för sig, de heller.


Porslinsbräckor trivs i sandig jord, i skugga. Bladen är vintergröna. Blommar i maj - juli. Zon 6.


Nu till en annan mycket sällsynt bräcka. En stackare som fick stå i sin kruka, bland en massa grälla plastfat, och vänta på att få komma ut.


Den ska till vår grusplantering som inte på långa vägar är klar. Tillsvidare har den fått en provisorisk plantering på en relativt högt belägen plats där vattnet dräneras bort bra. Den fick också massor med sand och grus iblandat i jorden, och inte bara ovanpå som det ser ut som på bilden nedan.



Jag har fått växten av en trädgårdsvän och håller tummarna för att den ska klara sig genom den här blöta regniga vintern.

Ursprungligen kommer den från Peter Korn, han som skrivit den mycket läsvärda boken som jag skrev om i början. Eller nej, det gör den förstås inte. Ursprungligen kommer den från Krim, där den växer vilt. Passande nog heter den krimbräcka Saxifraga irrigua.



Nu, direkt från de vackra bilderna på krimbräckan, till några mindre fina.

Ja, inte kan man väl påstå att bladen på nästa bild är fina, men häftiga och ganska läckra är de nog trots allt, när jag tänker efter. Det är bladverket hos en alldeles vanlig hjärtbergenia Bergenia cordifolia. Jag brukar inte fotografera den särskilt ofta så det var kul att hitta den här bilden, med de frostiga vintergröna bladen.

Hjärtbergenian är en tacksam växt. Den är lättodlad och går att odla nästan var som helst. Den klarar sig till exempel fint precis nedanför en av våra gigantiska björkar, där inte mycket annat överlever. Tjurar lite gör den förstås. Blomningen brukar vara skral men bladverket håller sig fint, vilket vi tycker är det viktigaste, just där.

Oftast ser men hjärtbergenian odlad i stenpartier, där den breder ut sig rejält och blommar med tjusiga rosa blommor på höga stänglar redan i slutet av april eller början av maj. Den härstammar från Altajbergen (Mongoliet och Rysslamd) och från Mongoliet.


Nu till en riktigt trist bild. Den är tagen i mörkret och blötan i november och har nog gjort sitt när den varit med här. Att den alls får vara med beror på att den dels visar hur stor björken som står precis bakom hjärtbergenian är (eller nja, ni ser förstås bara stammen men får tänka er resten). Dels att Ville haft den goda smaken att lägga sig på en bronsrodgersias vissnade blad. Den här bronsrodgersian växer i full sol. Det fungerar, men den som jag visade tidigare växer i halvskugga och trivs bättre och är vackrare. Tycker jag. Man lär kunna odla den i skugga också, men det har jag inte provat.




Nog om bergenian. Åter till bräckorna och till mina frösådder som jag brukar skriva om ganska ofta. Hrmmm!!!

Den här gången blir det en frösådd bäckbräcka Boykinia aconitifolia

6 juli 2017.
25 augusti 2017.
20 juni 2018.
1 juli 2019.
När växterna blivit stora är det roligt att minnas hur små de en gång var, och då är det fint att ha de gamla bilderna kvar. Som lådorna i källaren, men lättare att försvara än dem. :) 

Bäckbräckans vackra
blommor i närbild.
Fröerna till den här helt fantastiska växten med röda stjälkar och vita blommor kommer från en av de kunnigaste när det gäller fröer och frösådder, Berit Johansson från Piteåtrakten. Hon rekommenderar skugga till halvskugga. Jag har min i halvskugga och jorden den växer i är mullrik, fuktighetshållande och väldränerad. Bäckbräckan är cirka 40 cm hög och har sitt naturliga utbredningsområde i östra USA.


Snart dags att avsluta, men först en bräcka till, ifall det är någon som vill ha en bräcka som bräcker alla andra bräckor när det gäller bladstorleken. I så fall kan jag rekommendera en sköldbräcka Darmera peltata.

Den översta bilden är från Närke, den nedre från Danmark. Växten däremot, den är från västra USA, där den växer vilt. 

Sköldbräckan blommar med näpna rosavita blommor på höga stänglar i april till maj innan bladen har kommit upp. Det är coolt. Den trivs i sol till halvskugga i mullrik och fuktighetshållande jord, gärna vid vatten. Den sprider sig med kraftiga jordstammar, vilket man bör ta i beaktande om man har en mindre trädgård.


Alla växter jag berättat om hittills, utom purpurkvannen, tillhör samma växtfamilj. Släktena varierar men familjen är Stenbräckeväxter (Saxifragaceae). Visst är variationsrikedomen fascinerande. (För ordnings skull ska det väl sägas att purpurkvannen tillhör familjen Flockblommiga växter (Apiaceae)).


När jag nu sitter här och rundar av hör jag hur regnet slår mot fönsterrutan. I södra Sverige blommar blåsipporna. Här i Värmland blommar trollhasseln, minst en månad tidigare än vanligt. Många lökväxter är på väg upp ....... En massa tankar far runt i mitt huvud men den här gången tror jag de får stanna där. Det får bli något fluffigt rosaskimrande från trädgården som avslutning istället En bräcka kanske.... :) Nej, skojade bara. Det är ett vide fotograferat igår. Salix gracilistyla 'Mt Aso'.


Kram Anna-Karin


Vide med rosa kissar