lördag 27 december 2014

Kyla,sol och snö

Idag sken solen från en klarblå himmel och allt var täckt av ett tunt lager pudersnö. Vi byltade på oss ordentligt och gick en lång promenad utmed Vänerns strand. Trots långkalsonger, grova kängor och både mössa och kapuschong så bet kylan rejält i oss när vi började gå.  När vi väl fått upp värmen så var det dock bara att njuta. Ljuset föll så otroligt vackert och det ångade från det stålblå vattnet där isen höll på att lägga sig Tyvärr glömde vi både kamera och mobil varför vi fick njuta i stunden utan möjlighet att föreviga. Bilderna nedan är från trädgården och tagna efter det att vi kommit hem och avnjutit en kopp nypressat kaffe inne i stugvärmen.

Kärleksörten har fått en mössa av snö.

Den vintergröna lagerhäggen blir extra
vacker med ett litet snötäcke.

Buddlejan gillade nog inte att det blev barfrost.
Det var -11 grader redan innan det alltför tunna snötäcket la sig.

Det ser ut som om citronmelissen blivit
översållad av små bomullstussar.

En del tycker nog det ser skräpigt ut men jag
gillar de vissnade växterna och fröställningarna som
ger trädgården liv också vintertid.

Dillkronan är lite "hängig".

Den underbara blå bolltisteln är en av de bästa blommorna för såväl humlor,
fjärilar som småfåglar. Dessutom vacker och karaktärsfull också under
hela vintern. Om man gillar fröställningar förstås.
Efter fotograferandet blev det lite snöskottning . Det var inte mycket snö, men det lilla som var la jag upp kring rosorna och den röda perukbusken. Förhoppningsvis isolerar den lite och hjälper växterna att klara kylan. Hoppas alla har haft en fin jul och hoppfullt ser fram emot det nya året.

Ta väl hand om er i kylan
och om ni vill kommentera 
så blir jag förstås 
superglad


måndag 22 december 2014

Julens tomtar, mossor, lavar och godis

När jag var i min favoritblomsteraffär och gick runt och njöt av de fina växterna så blev jag helt plötsligt bara stående, alldeles stilla och förmodligen med en allt annat än fridfull blick. Jag stod där och tittade på hyllan som sträckte sig från golv till tak och på den lilla lappen där det stod: vit mossa 20 kr per paket. Det var inte vitmossa utan toppig och fin renlav i paketen. Mitt hjärta blödde. Ibland under mina skogspromenader har jag kommit fram till stora partier som skövlats på all lav. Det ser så hemskt ut, och med vetskapen om att lavar växer mycket långsamt så inser man att det kanske rör sig om årtionden, om ens någonsin, innan skogsbacken återhämtar sig igen.
Jag brukar själv gå till skogen och hämta mossa, kottar, barkbitar och annat fint till juldekorationerna. Att plocka levande lavar tycker jag dock är BIG NO NO. I år har de avverkat delar av "min skog" och det är sönderkört och växtligheten uppryckt och kringslängd huller om buller. Utav den anledningen hamnade några lavar i min insamling i år. De var liksom redan "plockade" och förstörda.

Inga av de lavar som syns på följande bilder är sålunda köpta eller plockade levande. De är hämtade från ett skogsparti som avverkats. De var redan sönderkörda och uppryckta med rötterna när jag tog dem.

Nu ska det bli roligt att använda det jag hittade
i skogen och börja dekorera
En tygbit som blivit över blev fin tillsammans med
lingonris och skägglav. Skägglaven låg på den sönderkörda marken.
Den är sällsynt och växer mycket långsamt uppe i trädgrenarna.
Plocka inte!
Ett litet tomteland i miniatyr. Jag är väldigt förtjust i mina små
tomtar som klättrar i träd och äter gröt.
Har fått dem av en gammal dam som numera bara finns i mitt minne.

Klättrande tomtar.

Här kokas gröt i stora lass.
Prydnadsäpplen och mossa runt amaryllisen.

Runt den här amaryllisen fick det bli talgoxar, vitmossa, lingonris
och islandslav(tror jag).
Laven är plockad lösliggande på vägen där skogsmaskinerna gått fram.
Få saker är så roliga som att dekorera. Det är förstås inget avancerat jag gör men ro- och glädjefyllt är det. Ett annat julpyssel jag är synnerligen förtjust i är godistillverkningen. Det får bli några bilder från den också. Visst ser det gott ut?

Busenkelt godis. Smält vit choklad och rör i kokos och fint rivet skal
från två ekologiska citroner. Klicka ut i knäckformar.

Få smaker slår äkta vanilj. Jag brukar låta temperaturen gå upp till
125-126 grader och inte 120 som det ofta står i kolarecepten.
De tunna vaniljkolorna slås in, en och en, i smörpapper.
Knäck hör julen till. I hälften av knäckformarna la vi krossad
turkisk peppar i botten och i den andra hälften skalad och hackad mandel.
Det fick bli lite dekoration ovanpå också för att kunna skilja sorterna åt.

Noblessekakorna är riktiga godiskakor. Jag brukar bara göra dem till
jul eftersom de måste göras i metallformar. Något som egentligen bär mig emot,
men de är så goda......... Tar slut direkt.
Känner att det börjar bli dags att avsluta. Min man gör köttbullar och min dotter sitter i soffan och väntar på att vi ska klä granen. Något som vi båda tycker är en av julförberedelsernas absoluta höjdpunkter. 

Ett par avslutande julbilder...........


.......och en riktigt

GOD JUL
och ett 
GOTT NYTT ÅR
önskar jag er alla



tisdag 16 december 2014

Inspirerande vila

Det kan nästan verka lite frustrerande med en rubrik som handlar om vila en dryg vecka innan jul. För många är det en tid då stressen, men förhoppningsvis också glädjen, går upp på en av årets allra högsta nivåer. För andra finns det en önskan om att få fira jul som alla andra. Att vara ensam och vila är det sista man vill.
  I vår familj firar vi numera julen ganska lagom. Men även lagom är ganska mycket och jag har inför veckan som kommer tagit fram en symbolisk broms. Det vi gör ska vara glädjefyllt. Att kunna njuta i stunden och inte hela tiden vara på väg till nästa "måste" känns viktigt. Vi ska förbereda julen och samtidigt ta oss tid att ha mysigt tillsammans. Myset ska få högsta prioritet.
  Det som ska få vila är trädgården. Genom att ställa in siktet på julmys, nyårsfest och innemys så ska trädgårdsidéerna få vila sig i form. Förhoppningsvis kommer inspirationen att blomstra när vårvintern kommer. Mina lite bättre idéer brukar komma när jag låter bli att försöka komma på dem. När jag gör eller tänker på något annat, så dyker de upp som från ingenstans.
  En och annan runda i trädgården blir det förstås ändå. Och nu när det snart ska komma snö, som bäddar in och döljer växterna, så kunde jag inte motstå att gå ett varv och njuta av det som fortfarande är vackert.

Den röda solhattens fröställning är alldeles frostnupen.
Den röda solhatten är en av mina favoritväxter och jag tycker att den är en fantastisk tillgång. Jag har den i flera av mina rabatter. Den ger struktur och är hög och stadig. Eftersom den är mycket karaktärsfull håller den ihop planteringarna och skänker harmoni. Genom att låta den återkomma på flera ställen så kan jag variera de övriga växterna utan att det ger ett rörigt intryck. Solhatten ovan är Echinacea purpurea Magnus. Jag sådde den från frö för femton år sedan så den ligger mig särskilt varmt om hjärtat, och visst är "Magnus" med sina nedhängande strålblommor underbar. Om man föredrar andra färger och modernare utseende på blomman så lanseras nya sorter i rasande fart. Ibland kanske lanseringen går lite väl snabbt och de kan ha en sämre härdighet än de äldre trotjänarna. Man får vara extra noga med val av växtplats, och kanske till och med ta bort blommorna det första året, så att plantan kan satsa på att bygga upp sitt rotsystem istället. Detta gäller speciellt vid höstplantering.
  Jag fortsätter min trädgårdsrunda och stannar vid mina älskade lammöron. De ser lite ledsna ut nu.

Lammörat (Stachys byzantina) fungerar bra som lugnande
övergång mellan mer färgstarka växtval.
Lammörats ulliga och grå blad breder ut sig och bildar silverskimrande mattor. Växten odlas för bladverkets skull. Blommorna är ganska oansenliga trots de 30 cm höga spirorna. Den bladrosett som blommat dör dessutom varför man brukar välja sorter som inte gärna går i blom. Jag har dock hört talas om en nyare sort, Stachys byzantina Big Ears, som blir rejält stor och blommar med lila blommor som inte dör. Någon som har erfarenhet av den?
  Eftersom jag är svag för gråa blad så köpte jag en ny sorts buddleja som såg ut som en buske med "lammöron". Den verkar vara dåligt härdig. Halva busken dog förra vintern. När jag flyttade den till ett guldläge i en solig slänt med vindskyddat läge så verkar den dock hämta sig.

Buddleja davidii Silver Anniversary Morning Mist har på sommaren
alldeles gråa blad. Blommorna är vita och växer i en kvast och inte i en
tät kolv som hos andra fjärilsbuskar. 

Alunrotens olika sorter har vackert bladverk hela året.
Jag har planterat flera sorters alunrot (Heuchera) i en slänt där de bara får  lite solljus sent på kvällen. De växer i fuktig och näringsrik jord på norrsidan av vår altan där det är helt vindskyddat. De verkar klara sig bra trots det lite för skuggiga läget. Eftersom bladverket är vackert hela året så pryder de sin plats vid en av husets utgångar sommar såväl som vinter. Den rent lila sorten har jag tänkt att dela och plantera som marktäckare under mina vita rosor. Rosornas taggar har exakt samma lila färg så det borde bli fint tillsammans.
  Fortsätter min runda ner till trädgårdslandet för att se hur det går med piplöken och ängssyran som jag planterade i somras.

Ängssyran (Rumex acetosa) har växt så det knakat. Mycket god att ha i
sallader där den ger en fin syra. Speciellt de tunna stjälkarna och
bladnerverna ger fin krispig syrlighet om de hackas fint.
Min stackars piplök (Allium fistulosum) som jag förkultiverade och planterade
ut i början av juni har inte vuxit mycket.

Piplökens lök är ganska tråkig men blasten är desto godare. Den är dessutom vacker när den blommar med sina små vita bollar. Hoppas verkligen den klarar sig.
  Nu har jag kommit fram till den del av trädgården där ett av vårens projekt förbereds. Tre upphöjda bäddar där förhoppningsvis maskarna jobbar för fullt för att skapa fin mylla. Här har jag tänkt mig amerikanska blåbär i en bädd, björnbär i en annan och en tredje med växter i en gul, vit och mörkgrön färgskala. Kanske med en och annan orange färgklick till. Vi får se vad det blir. Som jag skrev i början så ska jag vila och se vilken inspiration jag får. Vila och bara njuta av det som är vackert. Läsa om vackra växter men inte tänka hur den skulle passa där, och den där, utan låta planeringen vänta till vårvintern.
  Tänkte avsluta med lite julkänsla. Inlägget blev inte så "juligt" precis så nåt lite som avslutning får det bli.


Med lite (eller mycket) fantasi ser kanske grenen
av ormhasseln ut som en tomte.

De små röda prydnadsäpplena är fina i olika juldekorationer.
Ska plocka några och börja ordna julstämning.

Jag önskar alla en fin vecka med massor av mys kring kolakokande, sillinläggningar, paketinslagningar och allt annat som hör julen till. Vill också passa på att tacka alla er bloggare, som jag funnit, för vackra, tänkvärda, lärorika och inspirerande inlägg. Fantastiskt!

Kommentera gärna. 
Det skulle vara fantastiskt kul.

tisdag 9 december 2014

Rosornas vintervila

Alla rosor är vackra. Att våga påstå det tror jag är oemotsägligt. Själv föredrar jag vita och blåa blommor men när det gäller rosor så tycker jag alla färger är lika vackra. En ros förgyller den hemskaste omgivning och skänker den skönhet.

New Dawn blommar villigt hela sommaren och långt in på hösten.
En klätterros som skjuter långa skott och behöver stöd. Zon: 5

Den sista kämpen. New Dawn den 8:e december.
Rosen har fascinerat människan flera tusen år tillbaka i tiden och alltid haft ett skimmer av saga och mystik över sig. Man har funnit fossil, som med största sannolikhet härrör från rosor, som är mer än en miljon år gamla. En av freskerna vid Knossospalatset på Kreta visar troligen den äldsta avbildningen av en ros. Den är från 1600-talet f.Kr. och många tror att det är samma ros som egyptierna använde vid gravsmyckningar för 2000 år sedan. Den så kallade Mumierosen.

Mumierosen som troligtvis användes för gravsmyckning
i Egypten för 2000 år sedan. Foto:Wikipedia
Mumierosen Rosa x richardii eller Rosa sancta som är det vanligaste handelsnamnet odlas än idag. Jag är lite sugen på att ta reda på var de finns och, om möjligt, eventuellt plantera en. Det är en enkelblommande ros med färger i rosavitt. Busken lär bli som en låg och tät kudde alldeles översållad av blommor i juni och juli. Den bör planteras som solitär eftersom den breder ut sig rejält. Den behöver heller ingen nämnvärd skötsel och är väl härdig till åtmindstone zon 5, enligt de källor jag funnit.

De gamla grekerna och romarna älskade också rosor. I den välbärgade staden Sybaris i Grekland sägs det att man fyllde sina madrasser med rosenblad. Romarna använde rosor i överflöd vid festliga tillfällen. De täckte gator och torg med dem. De trodde också att rosorna motverkade alkoholens verkningar så att man kunde dricka mer. Deras kärleks- och vinorgier är ju historiskt ganska välkända. Romarnas liv var säkert "en dans på rosor" fram till rikets fall under 400-talet e.Kr.
  Rosen blev då förknippad med syndigt leverne och de kristna tog avstånd från den. Detta varade dock inte särskilt länge. Ganska snart erövrar rosen världen igen, men nu med kristna förtecken. Munkarna förde intresset för att odla rosor vidare och via dem nådde det troligtvis också Norden.

Penny Lane som egentligen ska vara svagt aprikosfärgad.
Den är vacker som vit också.  Under medeltiden
symboliserade den vita rosen Jungfru Marias kyskhet.

Louise Bugnet vars knoppar är som en dröm.
Fullt utslagen är rosen vit.


Nej, låt de lärde prata, lägg dig ner
där rosor dofta och där solen ler.
Vårt liv är kort, och endast ett är säkert:
att vissna rosor aldrig blommar mer.


Omar Khayyam



Det är dags att lämna drömmarnas värld och återvända till verkligheten, och det är tur för rosorna att de är så älskvärda. Idag ska jag bädda in dem så att de får lite vintervila. Inget avancerat, men lite kupad jord som skyddar rötterna ska de få. Först måste jag emellertid krypa runt på alla fyra och plocka bort bladen vid deras fötter. Min Climbing Iceberg fick i somras svartfläckssjuka (SFS) som har spridit sig till de andra rosorna vid samma spalje. Eftersom sjukdomen sprider sig om de smittade bladen får ligga kvar över vintern, så är det väl bara att bita i det sura äpplet, och ge sig in bland taggarna. Den ena rosen är en Penny Lane och taggarna på den är riktigt stora och vassa. De krokar dessutom tag i allt och väl fast så går det knappt att komma loss. Vilka andra blommor skulle man offra sig så för? Jag kan inte komma på några.

De av svartfläckssjuka smittade
bladen får åka till återvinningens
container för brännbart avfall.
Rosorna får en värmande kupning inför vintern. 



 Jag brukar lägga lite löv över jorden men
i år har jag använt slut på dem.
Jag får hämta granruskor i skogen istället.

Normalt brukar frosten nypa rosorna redan i början av november men i år är det bara bilen som fått frostkänning. Gräset är fortfarande sommargrönt och växterna har fått gott om tid att ställa om sig inför vintern. Det är förhoppningsvis lovande inför vårens och sommarens blomsterfägring, som vi väl alla längtar lite efter. Att mysa i läsfåtöljen med lite glögg är å andra sidan inte heller så dumt.

Ha det gott!

torsdag 4 december 2014

Decembersol




Sitter och faktagranskar en text och ser att solen skiner. Så efterlängtat efter det myckna regnandet. Bestämmer mig för att ta en kort promenad under eftermiddagen för att se solen gå ner i horisonten. Det känns bra och jag jobbar vidare. Då dyker en händelse för ganska längesedan upp i mina tankar.
  Jag är hos min frisör som precis har fått nya lokaler. Hon har flyttat från en galleria till en del av staden med äldre bebyggelse. Fortfarande mitt i centrum och med fullt av liv och rörelse. Salongen är superfin och hon och hennes kollegor har verkligen fått till det där lilla extra. Både i helheten och detaljerna. Jag berömmer henne givetvis och hon är glad över hur bra det blev. Men det bästa, säger hon, är att jag kan se ut. Nu kan jag se om det regnar eller om solen skiner och jag kan öppna dörren och släppa in frisk luft. Jag skäms. Jag har klippt mig hos henne så länge och aldrig tänkt på att hon arbetat utan att se dagens ljus år efter år.
  Ett fönster att kunna se sol, regn och snö igenom är kanske inget man skriver upp på sin önskelista förrän man har blivit fråntagen möjligheten. Då hamnar det nog däremot väldigt högt upp bland önskemålen. Kanske till och med allra längst upp.

Jag känner mig tacksam över att kunna gå iväg på min lilla promenad och blir rikligt belönad.

Solen på väg ner mellan trädstammarna.
Ljuset är underbart och himlen är blå. Det känns lite overkligt att det är den tredje december och att klockan är tre på eftermiddagen. Man får en känsla av sommarkväll, om man bortser från kylan som gör fingrarna alldeles stela när jag fumlar med kameran förstås.

Innan skogen tar vid ligger ett litet sommarstugeområde med tomterna i söder. Jag smyger förbi en sommarstuga där någon snickrar för fullt. Sen blir det lugnt igen. Stugorna är gamla, men välvårdade. Det är ingen lyx men man ser att det finns en glädje och omsorg i detaljerna. Man känner också att de som bor här på sommaren är här för att njuta. Så ock jag!


Träden ger långa skuggor.

Den gamla linden ser ut som ett riktigt spökträd..
På sina ställen har den tappat all bark och de sista
grenarna är nog på väg att rasa de också.

Solens strålar ger stenarna lyster.

De här växterna blev nog överraskade när vattnet steg.

De vissnade växterna fångar solens sista strålar.
Växterna glöder som vore de av koppar och solen går riktigt lågt. Det ser ut som om solstrålarna ligger horisontellt utmed marken.

Om jag inte ska behöva gå hem i beckmörker måste jag vända nu. På vägen tillbaka bestämmer jag mig för att åter passera den gamla linden. Vill fånga den på bild en gång till.

Solen går ner vid Vänerns horisont.
De här bilderna tog jag igår. Idag är det mulet och regnar. Grått och trist igen. Man får passa på att njuta de korta stunder som ges. Enligt SMHI så får Värmland lite sol på lördag igen. Hoppas det gäller resten av landet också.

tisdag 2 december 2014

Nya fågelmatare

Kylan börjar komma och fröställningarna som jag sparat till småfåglarna är nästan tömda på fröer. Det är dags för mig att hänga ut fågelautomaterna. Jag har investerat i två nya modeller som jag hoppas att kråkfåglarna inte kan äta från. Förra vintern hade jag både kajor, skator och kråkor vid "matbordet". De åt oavbrutet med glupande aptit och småfåglarna fick inte så många chanser att förse sig. 

I år tänkte jag hänga den gamla fröautomaten inne i mitt rhododendronbuskage och låta "de objudna gästerna" äta där. De behöver ju också mat och förhoppningsvis kan de hålla till där, i skymundan, i det bortre hörnet av trädgården.Tycker jag. Vi får se vad de tycker.

De nya automaterna ska hänga så att de syns från matrummet. Det är så mysigt att sitta inne i "stugvärmen" och titta på småfåglarna.


Talgoxen håller fast maten med fötterna.
Foto: Wikipedia
En av mina trognaste gäster är talgoxen. Den hämtar ett frö i taget och sätter sig sen på närmsta gren. Talgoxen håller fröet mellan fötterna medan den äter. Så håller den på, flyger oavbrutet fram och tillbaka och hämtar ny mat. 

Då och då kommer den lite skräniga och tuffa nötväckan till matbordet. Ibland skrämmer den bort alla andra fåglar. Den gör hetsiga utfall åt alla håll och kanter men anfaller aldrig. Vill väl bara visa upp sin styrka antar jag. Pilfinkarna kommer ofta tillsammans och slår sig ner för en gemensam måltid på "restaurangen". De sitter där och mumsar i godan ro

Blåmesen är liten, men tuff.
Jagar gärna bort andra matgäster.
Foto: Wikipedia
Den underbart söta blåmesen är också en flitig besökare vid matningen. Den bor i en av trädgårdens holkar. På våren kommer de små duniga ungarna fram.

Vilken glädje! 


Trivs talgoxen och blåmesen i trädgården även under vår och sommar så gör de stor nytta. Blåmesens familj äter uppemot 10 000 insekter och larver under ungarnas uppväxt. Ett talgoxpar med en kull på åtta ungar äter det dubbla. Det är mest skadegörare, med negativ inverkan på trädgården, som står på menyn.

Alla småfågelarter har sina speciella matvanor då de besöker fågelautomaterna. De ger liv åt vinterträdgården ända fram till den efterlängtade våren. 

Min syster som bor på landet får varje vinter besök av den vackra steglitsen. En drömfågel att ha i trädgården. På grund av sin skönhet har den varit vanlig som burfågel i vissa delar av världen. Inom EU är det idag förbjudet att ha vilda fåglar i fångenskap. Steglitsen fångas dock fortfarande illegalt i södra Europa och säljs som "husdjur". Den är ganska ovanlig i Sverige, endast cirka 5000 häckande par i hela landet, men man kan ju alltid hoppas att den kommer och hälsar på.  

Steglitsen med sina vackra och klara färger. Foto: Wikipedia


Talgoxen, blåmesen, nötväckan, entitan, bofinken, gråsparven och pilfinken har redan kommit. De är ute i trädgården och väntar på mig, eller rättare sagt på maten. Hög tid att gå ut och testa nyinköpen alltså.

Min dotter Ella hänger upp de nya fågelmatarna. Vi behöver få upp dem en bit över marken. Tussan och Ville, våra två katter är alltför intresserade, på ett osunt vis, av småfåglar.

Själv klättrar jag helst inte på stegar så jag är glad över hjälpen.











Det känns bra att veta att trädgårdens flygande vänner inte behöver vara hungriga. Kanske blir det som väderinstituten förutspår, en riktig vargavinter, och då behöver de verkligen hjälp för att klara livhanken. Lite gnistrande snö vore fint men riktig bitande kyla är inget för mig. Hur det än blir så hoppas jag att alla kan vara ute lite, och njuta av var dag som kommer.