November har som alltid varit mörk, och i år mörkare än vanligt. Regn nästan varje dag och så mulet att ljuset knappt förmått tränga igenom ens mitt på "ljusan dan" känns som en realistisk sammanfattning. Det har varit i tristaste laget, men har fört det goda med sig att jag redan nu hunnit sortera sommarens bilder. Att tiden även räckt för att skapa bättre struktur för hur jag sparar mina foton, som glädjande nog blir fler och fler trots att många hamnar i datorns fiktiva papperskorg, känns bra. En känsla av tillfredsställelse infinner sig, ruskvädret till trots.
Under tiden jag arbetat har jag reflekterat över mitt fotograferande. Ibland är det uppenbart att jag tagit med mig kameran ut för att fotografera en specifik växt eller vy. 50 bilder på tolvgudablomman och inte mycket annat tyder på att det var den som gällde, den gången. Andra dagar har jag fotat allt möjligt hipp som haver och inget specifikt syfte eller mål kan urskiljas. Det är troligen de gångerna jag känt att vad kul det vore att fota lite idag, eller vilket underbart ljus det är, och sen gett mig ut för att se vad som kan vara värt att föreviga. Förutsättningslöst. Det är bilderna från de sistnämnda fotorundorna som är roligast att sortera. Där hittar man ibland det oväntade. Det är där man kan bli överraskad.
Hrmmm!!! Vad kan det här vara ?
Jag får tänka en stund innan aha-känslan infinner sig och jag kommer på att det är parasollbladet (Astilboides tabularis) jag fångat på bild precis innan det börjat veckla ut sina jätteblad. De tjocka nerverna som ser ut som stora ormar är häftiga. Man förstår hur väl förberedd den ännu bara några centimeter stora plantan är på att effektivt kunna transportera vatten och näring för att snabbt bli den gigant den egentligen är. Den är bara liten och ynklig i några få dagar och glädjen över att min blick föll på den just då, och att det blev en bild letar sig in i min regntunga novembersjäl.
På den första bilden nedan är vårt parasollblad nyplanterat. Den andra bilden är tagen året efter.
Från det tredje året fanns ingen bild. Det enda foto jag hittade var det här där dess höga vita blommor, som ibland börjar som ljuvligt rosa knoppar, av misstag tittar fram framför strålrudbeckian (Rudbeckia fulgida 'Goldsturm').
Hösten 2017 flyttade vi parasollbladet till en plats där det fritt skulle kunna breda ut sig, tänkte vi. Så blev det inte. Det har bara stått och surat sen dess. Torka är bland det värsta det vet och de två senaste åren har varit de torraste i mannaminne. Att vattna tillräckligt har varit svårt.
Nu har det emellertid kommit vatten så det förslår. Det regnar och regnar och regnar ....... Jag tycker det börjar bli i blötaste laget men hoppas på att vårt lite molokna parasollblad gillar läget och snart blir lika maffigt som det här, som jag fotat i en annan trädgård.
 |
| Hur parasollbladen fått sitt namn förstår man. Några vidare paraplyer är de dock inte. Hagel och kraftiga regn kan ge hål i bladen. |
Nästa bild var inte oväntad. Jag minns att jag tyckte det amerikanska älggräset (Filipendula rubra) som jag fått av en vän hade vackra blad och att de var så fina framför blodfläderns (Sambucus nigra 'Black Lace') svarta smala och att jag tog flera bilder. Det var dock först nu när jag sorterade in bilderna som det slog mig hur otroligt fint det måste ha blivit några dagar senare när de båda växterna troligtvis blommade samtidigt. Det grämer mig lite att jag inte tänkte på det då, men jag får vara beredd med kameran nästa år istället.
 |
| Det amerikanska älggräset står fortfarande i knopp men blomningen är inte långt borta. Längst upp till höger kan det rosa "fluffet" anas. |
Nåväl, en utebliven blomning skulle kännas snopet så det är väl bäst att den får vara med den också.
 |
| Kanske är höstögat som allra vackrast när man ser de sirliga bladen och de storslagna blommorna samtidigt. Kontrasten är härlig. |
Också höstögat har jag fått av en vän.
En annan växt med lika underbara men betydligt mindre blommor är den sydafrikanska purpurkorsörten (Senecio polyodon).
Blommorna sitter på långa gängliga blomstjälkar vilka vrider och snurrar sig åt än det ena och än det andra hållet.
Tittar man på bladen i ovanstående bilder ser de ut att vara solhatt (Echinacea). Det är det också. Purpurkorsörtens egna blad syns ingenstans. Blommorna svävar högt över eller vid sidan av den relativt sett låga bladrosetten.
Purpurkorsörtens blad är otroligt fina och dess gröna vackra tuva syns direkt. Många har lagt märke till den och undrat vad det är för växt. Jag har tagit massor med bilder men tvingats inse att den ena blivit värre än den andra. Det enda alla tappra försök resulterat i är en välfylld papperskorg. Tråkigt. Ja. Oväntat. Nej, det kan jag väl tyvärr inte påstå. Vissa växter är riktigt svåra att göra rättvisa. Men det är bara att kämpa på. Purpurkorsörten blir precis som älggräset och blodflädern ett projekt för nästa år, får jag konstatera.
Nåväl, det får bli en "värstingbild" trots allt.
 |
Purpurkorsörtens bladrosett
med alla smala jämnbreda
blad är tjusig i verkligheten.
Jag lovar.
Om ni tänker bort de vissna
blomstjälkarna och istället
föreställer er hur de tunna stråna
reser sig upp ur plantan,
förgrenar sig och fylls med
små lilarosa blommor så
kanske ni kan ana skönheten.
Hrmmm!!! |
Eftersom jag gillar växter som har både vackra blad och blommor så kommer en sån till. I alla fall till hälften. De fantastiska bladen tillhör en gul lejonsvans (Phlomis russeliana). De är som synes stora, frodiga och vintergröna.
Våra gula lejonsvansar är frösådda. De blir tre år till sommaren och har ännu inte blommat, men kommer förhoppningsvis att göra det då. Ni som sett lejonsvansar i blom har nog inte glömt bort hur de ser ut. Det är inga blommor man lätt glömmer. Ni som inte sett dem tidigare tror jag kommer att bli hänförda om ni kikar här.
Till skillnad från parasollbladen så vill lejonsvansarna stå torrt. Vinterväta klarar de inte alls och trots att de står upphöjt i torr sandblandad jord är jag orolig. Det regnar hela tiden och runt planteringarna ställer sig nu vattnet. Kanske blir det aldrig några blommor. Kanske fick vi bara njuta av bladen under ett par års tid. Men förstås, vi kan ju alltid så igen. Eller köpa nya. Det sistnämnda skulle dock inte ge riktigt samma känsla. Våra frösådda växter ligger oss extra varmt om hjärtat.
Nästa bild är från augusti 2017. Jag blev förvånad när jag hämtade upp den. Det är utplanterade växter uppdragna från frö och visst kommer jag ihåg att de var små, men inte att de var så små. Stormhatten längst bak är verkligen pytteliten. Hur jag vågade sätta ut den? Hrmmm!!!
Nåväl, turligt nog gick det som följande bilder visar bra med både den och de lite större fingerborgsblommorna i förgrunden. Fingerborgsblommorna sitter i tre grupper med flera plantor i varje. Det är brun fingerborgsblomma (Digitalis ferruginea) och bronsfärgad fingerborgsblomma (Digitalis stewartii) blandat. Hur många plantor det är av varje art eller totalt vet jag inte. Stormhattsfröna var av obestämd art (Stormhatt Aconitum sp.) men skulle kunna vara en Aconitum henryi av något slag. Att vår blommar så sent bidrar dock till viss osäkerhet.
 |
| Nyplanterade frösådder. En stormhatt och tre grupper med fingerborgsblommor. 25 augusti 2017. |
 |
| En av fingerborgsblommorna. 19 oktober 2017. |
 |
| Alla fyra. Bilden är rätt suddig men det var den enda jag tog. Den får vara kvar eftersom den väcker mina minnen över hur glad jag var att växterna överlevt vintern. 27 april 2018. |
 |
| Alla fyra igen ........ 20 juni 2018. |
 |
| ......... och igen. 26 oktober 2018. |
 |
| Återigen en av fingerborgsblommorna. 27 mars 2019. |
 |
| Fingerborgsblommorna har nu satt fart på riktigt och den lilla stormhatten är inte längre så liten. 16 juni 2019. |
 |
| 8 juli 2019. |
 |
| Crescendo! De båda arterna av fingerborgsblomma är lika men de bruna är lite brunare. Kanske kan man se det här. De står till vänster i bild. De bronsfärgade står till höger. Stormhatten är fortfarande i knopp. Bara ett fåtal blommor har slagit ut. 8 augusti 2019. |
 |
| Bronsfärgad digitalis (Digitalis stewartii). 8 augusti 2019. |
 |
| Stormhatt (Aconitum sp.) Kanske Aconitum henryi. Kanske inte. Det stora beståndet på bilden kommer inte från den enda lilla ynkliga fröplantan som jag visade i början utan från tre såna "lilleputtar". 2 september 2019. |
 |
| 2 september 2019. |
 |
| 10 september 2019. |
Att se hur växter utvecklas så som stormhatten och fingerborgsblommorna gjort tycker jag tillsammans med "fådda" och "givna" växter är det allra roligaste med trädgård.
Som ni nog märkt så drunknade jag i mina tankar och bilder när jag satt och sorterade. Det var lätt. Det var mycket känslor och många minnen. Jag har mycket mer, men känner att inlägget redan blivit lååååååååååångt och sparar därför resten till nästa och kanske nästnästa gång.
December bjöd i början på några riktigt fina dagar med sol, men sen tog regnet och mörkret över igen. Men trots att det egentligen är ännu mörkare nu än i november så känns det inte så. Alla adventsljus lyser upp och en och annan mysig adventsfika sprider ljus och glädje. Detsamma gör vintersådderna. Annat "gött" är soffan med en värmande filt, glögg och skidskytte. Eller godistillverkningen som jag tycker är hur kul som helst. För de mer hälsosamma och aktiva, som till exempel min dotter och hennes kompis, kan vinterbad vara ett alternativ. De hade slagit vad och den första december infriade de sitt löfte. Det var oturligt nog en av de dagarna när det var klart, soligt och ganska kallt. På ena sidan bryggan hade precis isen lagt sig, på den andra hoppade de i. Mysigt. Njae. Uppiggande. Ja, sannolikt. Brrr!!! En kompis ska också, som hon uttryckte det, vinterbada. I Indiska oceanen. Det tycker jag är lite fusk. :)
Hur som helst så hoppas jag att ni alla, oavsett vinterbad eller ej,
har det mysigt nu i advents- och juletid.
Kram Anna-Karin
