Grodperspektiv

Man kanske kan säga att några av bilderna i det här inlägget är tagna i grodperspektiv. Ibland beskriver man såna bilder som obegripliga och hotfulla men det är de förhoppningsvis inte. Inte heller ses motiven snett nerifrån som de ska utan mer från sidan, men fotografen kände sig i alla fall som en groda när hon låg på marken med kameran i högsta hugg. Jag fick träna upp min smidighet, eller kanske borde jag hellre ska säga att jag fick lov att bortse från min stelhet.

Närbilder är kul eftersom man lägger märke till detaljer man kanske inte tänkt på tidigare. Man ser växterna på ett annat sätt och skönheten får en ny dimension.

I påsk blev jag inbjuden till en tävling. Det gällde att identifiera växter utifrån bilder. Tyvärr var jag inte inne på de sociala medierna under helgen och upptäckte den först när det var för sent att delta. Jag tyckte emellertid det var kul och gjorde den för mig själv. Det var spännande men svårt.

Nåväl, eftersom den egna fantasin tryter och jag själv blev glad av att sitta där och klura så tänkte jag härma idén här i detta blogginlägg, i alla fall till viss del, och i och med det så är jag väl inte bara en fotogroda utan också en härmapa. Men det får gå. Hrmm!!!

Jag gör det dock inte till en tävling. Ni som inte bara vill titta på bilderna utan också tycker det är kul att testa kommer att finna svaren sist i inlägget. En del växter tror jag är lätta att identifiera, andra är lite svårare och en del kanske är riktigt svåra. Alla bilderna är tagna i min trädgård nu i år den 14 april. Utom en som är tagen den 16 april.

Ibland kan man bara se vilket släkte det är, ibland kan man se vilken art det är och kanske till och med känna igen sorten när en sådan är aktuell. Till vissa bilder har jag gett en ledtråd. Den står då under bilden.


Ser ni vad det är? 

Bild 1

Bild 2

Bild 3

Bild 4

Bild 5

Bild 6

Ett toppskott.
Just nu är växten 1,5 meter hög,
men som fullvuxen närmare 20.

Bild 7

Bild 8

Den här växten har stått i växthus
och har därför kommit lite längre
än vad den brukar så här års.

Bild 9

Bild 10

Städsegrön klättrande buske.
Kan bli 3 - 5 meter hög.

Bild 11

Bild 12

Bild 13

Bild 14

Bild 15

Bild 16

Bild 17

Lökväxt.

Bild 18

Bild 19

Flera blommor på varje stjälk.

Bild 20

Bild 21

Perenn växt. Här 5 cm hög.
I augusti när den blommar
närmare 1,5 meter.

Bild 22

Bild 23

De båda blomknopparna
som kan skönjas i bilden
avslöjar kanske släktet .....

Bild 24

Bild 25

Har flyttat in i vår
trädgård på egen hand.

Facit

1. Törel Euphorbia eller Mandeltörel Euphorbia amygdaloides. Sorten heter 'Purpurea'.

2. Vitsippa Anemone nemorosa. Sorten är 'Virescens'. Den har gröna inte särskilt blomlika blommor. Det som syns på bilden är mest blommor, och inte särskilt mycket blad.

3. Porslinshyacint Puschkinia scilloides.

4. Ljung, Vårljung Erica carnea. Sorten heter 'Nebel' och kommer från Sveriges främsta ljungexpert, Brita Johansson.

5. Nunneört Corydalis eller Stor nunneört Corydalis solida. 

6. Kastanj, hästkastanj Aesculus hippocastanum. Det är en 'Wisselink' med ljusgröna blad och mörkgrön nervatur men det syns förstås inte på bilden, tyvärr.

7. Ros Rosa. Sorten är 'Nina Weibull' vilket jag tror inte ens en rosexpert kan klura ut.

8. Nysrot Veratrum. Arten heter Veratrum grandiflorum och saknar svenskt namn. Den blir 100 cm hög och får stora vita stjärnformade blommor på upprätta förgrenade stjälkar. Den kommer från Larz Danielsson på Spezialplant.nu

9. Ormöga Omphalodes verna.

10. Akebia Akebia eller fembladig akebia Akebia quinata. Den får superläckra purpurfärgade blommor i maj-juni.

11. Vinbärssläktet Ribes, Svarta vinbär Ribes nigrum. Okänd sort från farmor och farfar.

12. Viva Primula eller jordviva Primula vulgaris. Jag vet inte vilken sort det är, men om någon vet är jag tacksam för hjälp.

13. Viva Primula eller lundviva Primula elatior. Den här bilden är tagen 16 april eftersom min vän Gertrude gav mig den då. Helt nyplanterad mitt i solen, ser det ut som, men större delen av dagen står den i halvskugga.

14. Viva Primula eller bollviva Primula denticulata.

15. Hyacint Hyacinthus orientalis.

16. Forsythia Forsythia. Det är en hybridforsythia.

17. Lök Allium eller mer exakt guldlök Allium moly.

18. Pion Paeonia. Sorten går inte att se men det är den vackra 'Claire de Lune'.

19. Tulpan Tulipa eller anemontulpan Tulipa praestans. Den här eldröda sorten heter 'Fusilier'.

20. Rönn Sorbus eller ullungrönn Sorbus ulleungensis. 'Dodong' var namnet, eller i alla fall sortnamnet.

21. Pimpinell Sanguisorba eller hängpimpinell Sanguisorba tenuifolia. Sorten 'Alba' med vita blommor i hängen i augusti - september.

22. Vårstjärna, stor vårstjärna Chionodoxa lucilliae. Sorten heter 'Alba' och kallas ofta för "vit scilla", vilket passar eftersom den verkligen är kritvit.

23. Klematis Clematis. Det är en atragene-klematis som heter 'Blue Tapers'.

24. Narciss Narcissus. Sorten heter 'Cassanova'

25. Hästhov Tussilago farfara. Jag har inte hjärta att ta bort den. Inte än i alla fall.


Det var det hele.............



Några avslutande ord.
Jag känner mig lite grann som om jag är ute på hal is. Att skriva det här inlägget påminner mig om ett av mina barnkalas. Mina vänner och jag brukade spela ess, hoppa hopprep och hage, leka dunken och annat skoj men lyssnade på musik, det gjorde vi inte. Nu hade jag emellertid bestämt mig för att göra en lek där deltagarna skulle säga vilka låtar jag spelade och vilka artisterna var. Det blev så fel som det kunde. Jag hade äldre syskon som lyssnade på musik och hade snappat upp ett och annat men mina gäster kände knappt igen en enda låt. Eftersom vi inte var så gamla blev vi förstås lite ledsna och smågriniga, och mamma fick rycka in och förvilla oss så att vi kom på andra tankar och kunde komma igång som vanligt igen.

Det är väl så det är i dessa coronatider också. Vi som har turen att vara friska får förvilla oss så gott vi kan tills det blir som vanligt igen. Med "gissa vilken växt" kanske :), eller med datorn, mobilen, kameran, handarbetet, hantverket, renoveringen, böckerna, trädgårdsarbetet, skogspromenaderna och de andra naturupplevelserna eller allt vad vi kan komma på där vi umgås så lite som möjligt med varandra, i alla fall inomhus. Det är en konstig tid, och inte mycket annat att göra än att "sitta still i båten" och vänta på att det lugnar sig, och skänka en varm tanke till alla dem som drabbats mycket värre än oss.

Ta hand om er, och varandra, på avstånd

Kram Anna-Karin

Bilder med aha-känsla

Som jag skrev i mitt förra inlägg så håller jag på och sorterar bilder. Redan i början av december var jag klar med sommarens bilder. Nu håller jag på med resten. De där som motsvarar kartongerna i källaren, som jag sparat för att de kan vara bra att ha..... De är inte lika kul, så det får bli lite då och då, utportionerat i lagom doser.

Nåväl, här kommer en blandning av bilder som av en eller annan anledning fick mig att stanna upp, som gav mig en aha-känsla. De flesta är från sommaren men några är "källarbilder".


Fantastisk? Absolut!
Snygg? Knappast.

Första gången jag såg den var på bild i Peter Korns bok "Odling på växternas villkor". Den gick raka vägen in i hjärtat. Det fanns inga tveksamheter. Jag vet inte varför. Det bara hände.

Nedan, längst bak, bakom "blurret" av fingerborgshattar (Penstemon digitalis 'Husker Red'), anisisopar, (Agastache foeniculum 'Alba') brunröda dagliljor (Hemerocallis fulva) och praktröllika (Achillea filipendulina 'Cloth of Gold') reser den sig mot skyn som ett utropstecken. Ja, den når visserligen inte ända upp men är i alla fall 130 - 150 cm hög.

Det är purpurkvanne Angelica gigas. Tidigare hette den rödkvanne, men numera är det purpurkvanne som gäller. Ett betydligt bättre namn tycker jag, för så mycket mer purpurfärgad kan väl knappast en växt bli. Den växer vilt i Manchuriet (Kina och Ryssland), Korea och Japan.

Den går utmärkt att odla i Sverige ända upp till zon 7. Jorden ska vara mullrik och fuktighetshållande men inte blöt. Sol till halvskugga. Blomtiden varierar beroende på var man bor. Här i södra Värmland blommar den i juli.

Purpurkvannen kan användas som smaksättare i till exempel saft och marmelad. Jag har aldrig provat så jag vet inte om det blir gott. Den är även känd som medicinalväxt.

Arten är tvåårig (bienn) och blommar vanligtvis andra året, men ibland inte förrän det tredje. När den blommat dör den. Ibland frösår den sig på plats, men om inte så är det nya sådder med jämna mellanrum som gäller om man vill ha den kvar, och det vill man ju förstås. :) En del säger att den kan klara sig flera år om man klipper bort blomstjälkarna direkt efter blomningen. Det kan kanske stämma. Jag får prova nästa gång det är dags. När fröerna jag sått nu förhoppningsvis grott, vuxit till sig och gått i blom.

Nåväl, dags att lämna purpurkvannen. En sista bild får det dock bli. Visst är den häftig?

På bilden syns en ensam humla.
Oftast är det dock flera,
både bin, humlor och andra insekter som
trängs för att komma åt godsakerna.

Nu till en betydligt mer välkänd växt. Jag hade tagit massor med bilder på den, när de skenbart små bladen började visa sig på våren, men alla var mer eller mindre suddiga. Den nedan var ganska okej. Det var hur som helst den bästa, så den fick flytta tillbaka till "finrummet" igen.

Ganska snart blir bladen större, och större....

Och allteftersom tiden går skiftar de färg.

28 maj

11 juni.
Växterna med de gräddvita
och lila "fluffarna",
som dominerar nu är aklejrutor
(Thalictrum aquilegiifolium).

30 juni.
Växterna med orange blommor
är kinesiska smörbollar
(Trollius chinensis).

28 augusti.
I bakgrunden blommar
stormhattarna (Aconitum sp.).

Den sista bilden borde jag kanske inte visa. Det är "någon" som inte klippt bort de vissna blommorna på aklejrutorna. Samma "någon" som troligtvis kommer att få rensa massor med ogräs i vår. De frösår sig förskräckligt. Denna "någon" börjar på Anna-.....  Undrar vem det kan vara? :)

Nåväl, växten med de vackra bladen är bronsrodgersia Rodgersia podophylla. Den härstammar från Korea och Japan och sägs kunna odlas upp till zon 6 i Sverige. Arten är emellertid mycket frostkänslig. Om bladskotten lockats upp av vårvärmen och det sen blir bakslag i väderleken så slaknar de omedelbart. De blir som gelé. En etablerad planta brukar dock ha kraft att skjuta nya skott, i alla fall en gång, kanske fler. Samma sak på hösten. Den ger upp vid första frostknäppen.

Bäst trivs bronsrodgersian i mullrik och fuktighetshållande men väldränerad jord.

Bronsrodgersian odlas som bladväxt. Det är inte alltid den går i blom, men ibland händer det.

Blomman syns också på bilden
från den 11 juni ovan,
men där försvinner den nästan
bland alla aklejrutorna. 

När jag hittade nedanstående bild från 2016 blev jag glad. Porslinsbräckan Saxifraga x urbium 'Aureopunctata' har lika vackra blad som bronsrodgersian, men betydligt mindre och på ett helt annat sätt. Den är en hybrid. Ena "föräldern" (skuggbräckan) kommer från Pyrenéerna, den andra (skedbräckan) från Irland, Spanien och Portugal.

Bladen är underbara men blommorna skäms inte för sig, de heller.

Porslinsbräckor trivs i sandig jord, i skugga. Bladen är vintergröna. Blommar i maj - juli. Zon 6.


Nu till en annan mycket sällsynt bräcka. En stackare som fick stå i sin kruka, bland en massa grälla plastfat, och vänta på att få komma ut.

Den ska till vår grusplantering som inte på långa vägar är klar. Tillsvidare har den fått en provisorisk plantering på en relativt högt belägen plats där vattnet dräneras bort bra. Den fick också massor med sand och grus iblandat i jorden, och inte bara ovanpå som det ser ut som på bilden nedan.

Jag har fått växten av en trädgårdsvän och håller tummarna för att den ska klara sig genom den här blöta regniga vintern.

Ursprungligen kommer den från Peter Korn, han som skrivit den mycket läsvärda boken som jag skrev om i början. Eller nej, det gör den förstås inte. Ursprungligen kommer den från Krim, där den växer vilt. Passande nog heter den krimbräcka Saxifraga irrigua.



Nu, direkt från de vackra bilderna på krimbräckan, till några mindre fina.

Ja, inte kan man väl påstå att bladen på nästa bild är fina, men häftiga och ganska läckra är de nog trots allt, när jag tänker efter. Det är bladverket hos en alldeles vanlig hjärtbergenia Bergenia cordifolia. Jag brukar inte fotografera den särskilt ofta så det var kul att hitta den här bilden, med de frostiga vintergröna bladen.

Hjärtbergenian är en tacksam växt. Den är lättodlad och går att odla nästan var som helst. Den klarar sig till exempel fint precis nedanför en av våra gigantiska björkar, där inte mycket annat överlever. Tjurar lite gör den förstås. Blomningen brukar vara skral men bladverket håller sig fint, vilket vi tycker är det viktigaste, just där.

Oftast ser men hjärtbergenian odlad i stenpartier, där den breder ut sig rejält och blommar med tjusiga rosa blommor på höga stänglar redan i slutet av april eller början av maj. Den härstammar från Altajbergen (Mongoliet och Rysslamd) och från Mongoliet.

Nu till en riktigt trist bild. Den är tagen i mörkret och blötan i november och har nog gjort sitt när den varit med här. Att den alls får vara med beror på att den dels visar hur stor björken som står precis bakom hjärtbergenian är (eller nja, ni ser förstås bara stammen men får tänka er resten). Dels att Ville haft den goda smaken att lägga sig på en bronsrodgersias vissnade blad. Den här bronsrodgersian växer i full sol. Det fungerar, men den som jag visade tidigare växer i halvskugga och trivs bättre och är vackrare. Tycker jag. Man lär kunna odla den i skugga också, men det har jag inte provat.

Nog om bergenian. Åter till bräckorna och till mina frösådder som jag brukar skriva om ganska ofta. Hrmmm!!!

Den här gången blir det en frösådd bäckbräcka Boykinia aconitifolia. 

6 juli 2017.

25 augusti 2017.

20 juni 2018.

1 juli 2019.

När växterna blivit stora är det roligt att minnas hur små de en gång var, och då är det fint att ha de gamla bilderna kvar. Som lådorna i källaren, men lättare att försvara än dem. :) 

Bäckbräckans vackra
blommor i närbild.

Fröerna till den här helt fantastiska växten med röda stjälkar och vita blommor kommer från en av de kunnigaste när det gäller fröer och frösådder, Berit Johansson från Piteåtrakten. Hon rekommenderar skugga till halvskugga. Jag har min i halvskugga och jorden den växer i är mullrik, fuktighetshållande och väldränerad. Bäckbräckan är cirka 40 cm hög och har sitt naturliga utbredningsområde i östra USA.


Snart dags att avsluta, men först en bräcka till, ifall det är någon som vill ha en bräcka som bräcker alla andra bräckor när det gäller bladstorleken. I så fall kan jag rekommendera en sköldbräcka Darmera peltata.

Den översta bilden är från Närke, den nedre från Danmark. Växten däremot, den är från västra USA, där den växer vilt. 

Sköldbräckan blommar med näpna rosavita blommor på höga stänglar i april till maj innan bladen har kommit upp. Det är coolt. Den trivs i sol till halvskugga i mullrik och fuktighetshållande jord, gärna vid vatten. Den sprider sig med kraftiga jordstammar, vilket man bör ta i beaktande om man har en mindre trädgård.

Alla växter jag berättat om hittills, utom purpurkvannen, tillhör samma växtfamilj. Släktena varierar men familjen är Stenbräckeväxter (Saxifragaceae). Visst är variationsrikedomen fascinerande. (För ordnings skull ska det väl sägas att purpurkvannen tillhör familjen Flockblommiga växter (Apiaceae)).

När jag nu sitter här och rundar av hör jag hur regnet slår mot fönsterrutan. I södra Sverige blommar blåsipporna. Här i Värmland blommar trollhasseln, minst en månad tidigare än vanligt. Många lökväxter är på väg upp ....... En massa tankar far runt i mitt huvud men den här gången tror jag de får stanna där. Det får bli något fluffigt rosaskimrande från trädgården som avslutning istället En bräcka kanske.... :) Nej, skojade bara. Det är ett vide fotograferat igår. Salix gracilistyla 'Mt Aso'.

Kram Anna-Karin

Oväntade bilder

November har som alltid varit mörk, och i år mörkare än vanligt. Regn nästan varje dag och så mulet att ljuset knappt förmått tränga igenom ens mitt på "ljusan dan" känns som en realistisk sammanfattning. Det har varit i tristaste laget, men har fört det goda med sig att jag redan nu hunnit sortera sommarens bilder. Att tiden även räckt för att skapa bättre struktur för hur jag sparar mina foton, som glädjande nog blir fler och fler trots att många hamnar i datorns fiktiva papperskorg, känns bra. En känsla av tillfredsställelse infinner sig, ruskvädret till trots.

Under tiden jag arbetat har jag reflekterat över mitt fotograferande. Ibland är det uppenbart att jag tagit med mig kameran ut för att fotografera en specifik växt eller vy. 50 bilder på tolvgudablomman och inte mycket annat tyder på att det var den som gällde, den gången. Andra dagar har jag fotat allt möjligt hipp som haver och inget specifikt syfte eller mål kan urskiljas. Det är troligen de gångerna jag känt att vad kul det vore att fota lite idag, eller vilket underbart ljus det är, och sen gett mig ut för att se vad som kan vara värt att föreviga. Förutsättningslöst. Det är bilderna från de sistnämnda fotorundorna som är roligast att sortera. Där hittar man ibland det oväntade. Det är där man kan bli överraskad.

Hrmmm!!! Vad kan det här vara ?

Jag får tänka en stund innan aha-känslan infinner sig och jag kommer på att det är parasollbladet (Astilboides tabularis) jag fångat på bild precis innan det börjat veckla ut sina jätteblad. De tjocka nerverna som ser ut som stora ormar är häftiga. Man förstår hur väl förberedd den ännu bara några centimeter stora plantan är på att effektivt kunna transportera vatten och näring för att snabbt bli den gigant den egentligen är. Den är bara liten och ynklig i några få dagar och glädjen över att min blick föll på den just då, och att det blev en bild letar sig in i min regntunga novembersjäl.

På den första bilden nedan är vårt parasollblad nyplanterat. Den andra bilden är tagen året efter.

Från det tredje året fanns ingen bild. Det enda foto jag hittade var det här där dess höga vita blommor, som ibland börjar som ljuvligt rosa knoppar, av misstag tittar fram framför strålrudbeckian (Rudbeckia fulgida 'Goldsturm').

Hösten 2017 flyttade vi parasollbladet till en plats där det fritt skulle kunna breda ut sig, tänkte vi. Så blev det inte. Det har bara stått och surat sen dess. Torka är bland det värsta det vet och de två senaste åren har varit de torraste i mannaminne. Att vattna tillräckligt har varit svårt.

Nu har det emellertid kommit vatten så det förslår. Det regnar och regnar och regnar ....... Jag tycker det börjar bli i blötaste laget men hoppas på att vårt lite molokna parasollblad gillar läget och snart blir lika maffigt som det här, som jag fotat i en annan trädgård.

Hur parasollbladen fått
sitt namn förstår man.
Några vidare paraplyer
är de dock inte.
Hagel och kraftiga regn
kan ge hål i bladen. 

Nästa bild var inte oväntad. Jag minns att jag tyckte det amerikanska älggräset (Filipendula rubra) som jag fått av en vän hade vackra blad och att de var så fina framför blodfläderns (Sambucus nigra 'Black Lace') svarta smala och att jag tog flera bilder. Det var dock först nu när jag sorterade in bilderna som det slog mig hur otroligt fint det måste ha blivit några dagar senare när de båda växterna troligtvis blommade samtidigt. Det grämer mig lite att jag inte tänkte på det då, men jag får vara beredd med kameran nästa år istället.

Det amerikanska älggräset
står fortfarande i knopp men
blomningen är inte långt borta.
Längst upp till höger kan
det rosa "fluffet" anas.

Nästa bild hade jag däremot glömt. Det är bladverket hos ett höstöga (Coreopsis verticillata) i motljus. Kanske är det främst blomningen man längtar efter och fotograferar men de ljusgröna tunna "dilliga" bladen är väl värda att uppmärksamma de också. Speciellt när de fått extra glöd som här, tänkte jag och sorterade glatt in bilden i arkivet. Ingen papperskorg här inte.

Nåväl, en utebliven blomning skulle kännas snopet så det är väl bäst att den får vara med den också.

Kanske är höstögat som
allra vackrast när man ser
de sirliga bladen och de
storslagna blommorna samtidigt.
Kontrasten är härlig. 

Också höstögat har jag fått av en vän.


En annan växt med lika underbara men betydligt mindre blommor är den sydafrikanska purpurkorsörten (Senecio polyodon).

Blommorna sitter på långa gängliga blomstjälkar vilka vrider och snurrar sig åt än det ena och än det andra hållet.

Tittar man på bladen i ovanstående bilder ser de ut att vara solhatt (Echinacea). Det är det också. Purpurkorsörtens egna blad syns ingenstans. Blommorna svävar högt över eller vid sidan av den relativt sett låga bladrosetten.

Purpurkorsörtens blad är otroligt fina och dess gröna vackra tuva syns direkt. Många har lagt märke till den och undrat vad det är för växt. Jag har tagit massor med bilder men tvingats inse att den ena blivit värre än den andra. Det enda alla tappra försök resulterat i är en välfylld papperskorg. Tråkigt. Ja. Oväntat. Nej, det kan jag väl tyvärr inte påstå. Vissa växter är riktigt svåra att göra rättvisa. Men det är bara att kämpa på. Purpurkorsörten blir precis som älggräset och blodflädern ett projekt för nästa år, får jag konstatera.

Nåväl, det får bli en "värstingbild" trots allt.

Purpurkorsörtens bladrosett 

med alla smala jämnbreda 

blad är tjusig i verkligheten.
Jag lovar. 

Om ni tänker bort de vissna 

blomstjälkarna och istället 

föreställer er hur de tunna stråna

 reser sig upp ur plantan, 

förgrenar sig och fylls med 

små lilarosa blommor så 

kanske ni kan ana skönheten.
Hrmmm!!!

Jag har fått även purpurkorsörten av en vän. Hon frågade mig egentligen om jag ville ha en helt annan växt men på något vis skedde en förväxling och det blev fel. När hon frågade om jag blivit besviken så kunde jag utan minsta tvekan svara nej. Absolut inte. Purpurkorsörten är oväntat vacker. Den har definitivt sällat sig till våra favoriter.


Eftersom jag gillar växter som har både vackra blad och blommor så kommer en sån till. I alla fall till hälften. De fantastiska bladen tillhör en gul lejonsvans (Phlomis russeliana). De är som synes stora, frodiga och vintergröna.

Våra gula lejonsvansar är frösådda. De blir tre år till sommaren och har ännu inte blommat, men kommer förhoppningsvis att göra det då. Ni som sett lejonsvansar i blom har nog inte glömt bort hur de ser ut. Det är inga blommor man lätt glömmer. Ni som inte sett dem tidigare tror jag kommer att bli hänförda om ni kikar här.

Till skillnad från parasollbladen så vill lejonsvansarna stå torrt. Vinterväta klarar de inte alls och trots att de står upphöjt i torr sandblandad jord är jag orolig. Det regnar hela tiden och runt planteringarna ställer sig nu vattnet. Kanske blir det aldrig några blommor. Kanske fick vi bara njuta av bladen under ett par års tid. Men förstås, vi kan ju alltid så igen. Eller köpa nya. Det sistnämnda skulle dock inte ge riktigt samma känsla. Våra frösådda växter ligger oss extra varmt om hjärtat.


Nästa bild är från augusti 2017. Jag blev förvånad när jag hämtade upp den. Det är utplanterade växter uppdragna från frö och visst kommer jag ihåg att de var små, men inte att de var så små.  Stormhatten längst bak är verkligen pytteliten. Hur jag vågade sätta ut den? Hrmmm!!!

Nåväl, turligt nog gick det som följande bilder visar bra med både den och de lite större fingerborgsblommorna i förgrunden. Fingerborgsblommorna sitter i tre grupper med flera plantor i varje. Det är brun fingerborgsblomma (Digitalis ferruginea) och bronsfärgad fingerborgsblomma (Digitalis stewartii) blandat. Hur många plantor det är av varje art eller totalt vet jag inte.  Stormhattsfröna var av obestämd art (Stormhatt Aconitum sp.) men skulle kunna vara en Aconitum henryi av något slag. Att vår blommar så sent bidrar dock till viss osäkerhet.

Nyplanterade frösådder.
En stormhatt och tre grupper
med fingerborgsblommor.
25 augusti 2017.

En av fingerborgsblommorna.
19 oktober 2017.

Alla fyra.
Bilden är rätt suddig
men det var den enda jag tog.
Den får vara kvar eftersom
den väcker mina minnen
över hur glad jag var att
växterna överlevt vintern.
27 april 2018. 

Alla fyra igen ........
20 juni 2018.

......... och igen.
26 oktober 2018.

Återigen en av
fingerborgsblommorna.
27 mars 2019.

Fingerborgsblommorna har
nu satt fart på riktigt och den
lilla stormhatten är inte
längre så liten.
16 juni 2019.

8 juli 2019.

 Crescendo!
De båda arterna av
fingerborgsblomma är lika
men de bruna är lite brunare.
Kanske kan man se det här.
De står till vänster i bild.
De bronsfärgade står till höger.
Stormhatten är fortfarande i knopp.
Bara ett fåtal blommor har slagit ut.
8 augusti 2019.

Bronsfärgad digitalis (Digitalis stewartii).
8 augusti 2019.

Stormhatt (Aconitum sp.)
Kanske Aconitum henryi. Kanske inte.
Det stora beståndet på bilden
kommer inte från den enda lilla
ynkliga fröplantan som jag
visade i början utan från
tre såna "lilleputtar".
2 september 2019.

Den är så vacker att det får bli ett par bilder till. Hrmmm!!!

2 september 2019.

10 september 2019.

Att se hur växter utvecklas så som stormhatten och fingerborgsblommorna gjort tycker jag tillsammans med "fådda" och "givna" växter är det allra roligaste med trädgård.


Som ni nog märkt så drunknade jag i mina tankar och bilder när jag satt och sorterade. Det var lätt. Det var mycket känslor och många minnen. Jag har mycket mer, men känner att inlägget redan blivit lååååååååååångt och sparar därför resten till nästa och kanske nästnästa gång.


December bjöd i början på några riktigt fina dagar med sol, men sen tog regnet och mörkret över igen. Men trots att det egentligen är ännu mörkare nu än i november så känns det inte så. Alla adventsljus lyser upp och en och annan mysig adventsfika sprider ljus och glädje. Detsamma gör vintersådderna. Annat "gött" är soffan med en värmande filt, glögg och skidskytte. Eller godistillverkningen som jag tycker är hur kul som helst. För de mer hälsosamma och aktiva, som till exempel min dotter och hennes kompis, kan vinterbad vara ett alternativ. De hade slagit vad och den första december infriade de sitt löfte. Det var oturligt nog en av de dagarna när det var klart, soligt och ganska kallt. På ena sidan bryggan hade precis isen lagt sig, på den andra hoppade de i. Mysigt. Njae. Uppiggande. Ja, sannolikt. Brrr!!! En kompis ska också, som hon uttryckte det, vinterbada. I Indiska oceanen. Det tycker jag är lite fusk. :)

Hur som helst så hoppas jag att ni alla, oavsett vinterbad eller ej, 

har det mysigt nu i advents- och juletid.  

Kram Anna-Karin