Koll på kålen men inte på datorn

För några dagar sedan hände det som jag länge befarat. Min dator kraschade. Den hade under lång tid blivit segare och segare men gav nu upp helt. Min gamla trotjänare blev alldeles svart och okontaktbar. Turligt nog hade jag all information på internet och på externa hårddiskar så inget av värde gick förlorat. Mer än datorn då förstås. :(

Har sedan kraschen ägnat en hel del tid åt att läsa på om datorer. För en datornovis som mig var det mycket att sätta sig in i innan jag vågade mig på att köpa en ny. I förrgår skickade jag dock iväg beställningen. Spännande och lite nervöst. :)

Tänkte återkomma med en del matnyttig info, för såna som mig, som inget kan om datorer, senare när jag fått min nya. :)

Nu blir det istället något helt annat, även det matnyttigt. Det blir kål.

Jag tycker kålen är en av våra mest fantastiska grödor.

Den är vacker, god och nyttig.

Visst är bladen vackra med sin violetta ådring?

De tre sorternas kål på bilderna ovan är:
1. Grönkål Brassica napus 'Red Russian'
2. Grönkål Brassica oleracea 'Nero di Toscana' (oftast kallad svartkål eller palmkål)
3. Spetskål Brassica oleracea 'Kalibos'


'Red Russian' går utmärkt att så direkt på friland, växer snabbt och levererar massor med nya fräscha blad under hela säsongen. Bara att plocka in allt eftersom.

När plantorna är unga är bladen gröna. Allteftersom får de
mer violetta inslag men smaken är densamma.
Grönkål Brassica napus 'Red Russian'

Svartkålen behöver enligt mina erfarenheter förkultiveras, men också den ger rejäl utdelning sett till nedlagd arbetsinsats. Det är den godaste grönkålen av alla och den går att skörda långt in i december om inte kylan blir för svår. Klarar utan problem några minusgrader och är som lätt frostnupen ännu godare än innan.

Svartkålen har verkligen superläckra blad.
Grönkål Brassica oleracea 'Nero di Toscana' (svartkål, palmkål)

Spetskålen, som också måste förkultiveras, är mer lyxig. Varje planta kräver ca 60 x 60 cm odlingsutrymme och ger bara ett huvud var. Betydligt sämre utdelning än de andra sorterna, men ack så god. (På de första bilderna i inlägget har huvudena inte börjat bildas än, men man kan se att bladen börjar dra ihop sig i mitten av plantorna.)

Här har dock ett litet huvud av den röda spetskålen 'Kalibos' mognat fram.
Brassica oleracea 'Kalibos' 

De här kålsorterna, liksom den mycket dekorativa purpurkålen, har så vackra blad att de absolut gör sig fint i vilken rabatt, plantering eller kruka som helst, om man inte har en speciell köksträdgård att odla i.

Det finns dock ett par saker som är väl värda att tänka på när man odlar kål.

För det första: man bör tillämpa växelbruk. Kål ska inte odlas i samma jord tätare än vart sjunde till åttonde år varför man måste ha många olika odlingsplatser att rotera mellan, eller byta ut jorden mot ny varje säsong. Om man odlar i kruka eller i en mindre odlingslåda är ett jordbyte lätt. På friland kräver det lite mer. Anledningen är den fruktade klumprotssjukan som kan sprida sig i jorden om kålen återkommer för ofta, och som kan göra jorden obrukbar för kålodling i decennier framåt. Observera att många grödor som inte heter någonting med kål också kan vara kålväxter, t.ex. pak choi (Brassica rapa) m.fl.

För det andra: det finns fler kålälskare än vi. Kålfjärilens larver lever uteslutande av kål. De vuxna fjärilshonorna lägger klumpvis med ägg, som sedermera utvecklas till glupska larver, på kålbladens undersidor. De här larverna som i dagligt tal kallas "kålmaskar" är ett riktigt gissel. Får de hållas äter de rent. Kålplantorna behöver skyddas, speciellt när de är små, och duken man använder måste hålla tätt. Minsta glipa och fjärilarna hittar in utan problem.

Längst bak syns locket med fiberduk jag använder till kålen innan
den vuxit sig stor och blivit mera motståndskraftig. 

Vill man vara på den säkra sidan bör kålen skyddas under hela odlingssäsongen. Duken man använder måste vara tillräckligt tät så att inte fjärilarna kommer in, men den får inte vara för tät. Då blir det för varmt får kålen, som föredrar en lite svalare temperatur.

Jag tar bort mitt skydd senare under sommaren och plockar istället bort de ägg jag hittar. Det blir en del angrepp men oftast inte värre än att maten räcker till oss också. Senare på hösten, när kålen trivs som bäst, minskar mängden angrepp och då kommer det massor med nya och fräscha blad. Runt spetskålen plockar jag dock extra noga. Det kommer ju inga nya huvuden, tyvärr. Det är lite oseriöst, men jag odlar bara i mindre skala och tycker det är bökigt med dukar som ska lyftas av och på hela tiden. Är nog lite lat. :) Men jordgubbarna och bigarråerna, de nätar jag in. Annars tar skatorna och trastarna allt.

Bladen är lite angripna men de flesta är hela och fräscha.

På den här bilden är spetskålen skördad. men de båda
grönkålssorterna står kvar, och fortsätter alltjämt att växa till sig.

Frost och frostnupna blad.

Efter frost. Fortfarande lika krispiga och fina blad.

Som ni nog gissat är jag förtjust i kål, och att kunna gå ut och skörda av sin egenodlade är härligt. Många är nog lite rädda för att odla kål men jag har odlat i många år och tycker att det är en av mina tacksammaste grödor, kålmaskarna till trots.

Gott! Gott!

Supergott!
Den röda spetskålen (som inte är någon rödkål) har
en fantastiskt mild fin smak och är underbar som rå,
med lite olivolja, flingsalt och citronsaft.
Lite nötter eller frön till passar också bra. :)

Sann njutning på gång ......

...... också här bara olivolja, flingsalt och citron, men
med lite värme så att kålen har karamelliserat.

Det var då det.

Idag är det första advent,

och jag ska snart gå ut och plocka in svartkål till lunch. 

Än står den kvar och är lika fin.

Efter lunchen blir det bullbak med Ella och skidskytte med maken. 

Nästa vecka kommer förhoppningsvis min nya dator,

och snart är det jul. :)

Då blir det enligt tradition hos oss,

grönkålssoppa med skinkmacka. 

Men till dess,

en riktigt skön första advent,

till er alla.

Kram Anna-Karin

En solros söker solen

Eftersom solrosorna är en av mina absoluta favoriter kan jag inte låta bli att skriva lite om dem. Jag höll på att skriva att jag odlat dem så länge jag kan minnas men det är inte riktigt sant. Jag odlade dem dock redan som barn. De var roliga för det hände nåt, liksom. Solrosfrön och kastanjer var det jag satte på den tiden. Solrosorna som dök upp lite här och var i trädgården lät min mamma förstås stå kvar men kastanjerna gällde det att gömma. Min mamma odlade mest ätbart och de landen skötte hon noggrant, men det fanns delar av trädgården som var lite vildare och där kunde en eller flera kastanjer lätt gömma sig. Det var en sport att se hur länge det dröjde innan hon upptäckte dem. Rekordet blev nog tre år vill jag minnas. Idag har jag slutat med kastanjerna men en och annan solros måste jag ha, även om det inte är några mängder jag odlar.

Den är gigantisk och man känner sig som en lilleplutt
när man står bredvid och fotograferar.
Solros (Helianthus annuus)

Så här såg det ut när "de växte till sig". Den allra största är självsådd så
det fröet hittade en plats där det kunde utvecklas bra.

De har vuxit så det knakat och några av dem närmar sig nog fyra meter i höjd nu. (Den högsta solrosen i världen, vad man vet, var 7,76 meter.) Det finns massvis med olika sorters solrosor i varierande färger storlekar och höjder. Mina frön har genom åren blivit en blandning av lite av varje varför jag inte vet vad de olika solrosorna heter. Alla mina är dock stora och gula. Gillar den där enorma växtkraften och den glada gula färgen:-)

Solros (Helianthus annuus)

Solros (Helianthus annuus)

Solros (Helianthus annuus)

Solros (Helianthus annuus)

Solrosens latinska namn, Helianthus annuus, liksom alla andra växters latinska namn, säger en hel del. Det är, om jag inte tar fel Carl von Linné som namngivit den och namnet betyder ettårig solblomma. (Helios anthos är grekiska för sol blomma och annual betyder ettårig). Förutom att solrosor liknar solar så vänder de också ansiktet efter solen ( så kallad heliotropism). Någon gång när de håller på att slå ut slutar de vrida sig och kan då bli ståendes och titta åt olika håll, men ofta ser man dem stå åt samma håll, och inte sällan då åt söder.

Ursprungsbefolkningen i Amerika har dyrkat, beundrat och använt den i årtusenden. Det första exemplaret i Europa växte i Madrids botaniska trädgård 1510. Den var då mycket exklusiv men blev mer och mer vanlig och under 1800-talet började den betraktas som klumpig och "bonnig". Den fick dock renässans när Monet och senare också van Gogh började måla solrosor i mängder.

Carl von Linné lär ha sagt ungefär så här:

Vem kan se den här växten, 

vars väldiga gyllene blommor 

sänder ut strålar i alla riktningar 

från den cirkelrunda disken, 

utan att beundra det stiliga blomstret

 format efter solens skepnad

Det är svårt att göra annat än att hålla med.

Förutom att solrosor är vackra är de också till glädje för många.

Här är det en humla som vandrar runt i ett hav av mat.
Solros (Helianthus annuus)

En blomfluga på fest!
Solros (Helianthus annuus)

En lycklig talgoxe som äter "frukost" i morgonsolen.
Solros (Helianthus annuus)

Också vi människor äter förstås av solrosens frön. Jag har också läst att
man kan äta själva blomman och att det ska vara en riktig delikatess.
Någon som provat?
Solros (Helianthus annuus)

När vintern lider mot sitt slut brukar småfåglarna
ha ätit upp nästan alla fröna och ........

....... när våren kommer brukar jag ta ner blommorna och gräva ner
dem i jorden där de växte, för att återföra en del av näringen.
Man skulle kunna tro att solrosorna utarmar jorden. En del näring tar de
ju förstås, men i gengäld är de suveräna på att luckra jorden
och hjälpa till med att hålla den frisk och vital.
(Till våren som kommer får jag nog ta fram sågen eftersom stjälkarna är som
mindre trädstammar. Det blir till att gå ut och "fälla" solrosorna :-) 

Om man inte gillar stora gula solrosor finns många fina alternativ.

'Suntastic Yellow with black center'  20 blommor (12-15 cm stora) per planta.
Foto: Impecta

Dubbel dvärgsolros 'Teddy Bear'
Flergrenade plantor, lång hållbarhet, för kruka eller rabatt.
Foto: Impecta

Maximilians Solros (Helianthus maximilianii)
som är perenn och ett kulturarv från 1830-talet.
Foto: Impecta

'Shock - o - lat' Hög sort.
Foto: Impecta

Purpursolros 'Claret' med alltifrån roströda till vinröda blommor.
Foto: Impecta

'Suntastic bicolor rose and yellow'
För rabatt eller kruka.
Foto: Impecta

Miniatyrsolros 'Italian White'
Flergrenade plantor.
Foto: Impecta

En del av sorterna ovan är så kallade F1 plantor. De går det inte att ta frön från, men vackra är de!

Nu ska jag göra som solrosorna,

gå ut och vända näsan mot solen en stund, 

innan det blir tillbaka in till datorskärmen igen, 

en stund.

Sen blir det helg och det är gött!

Go fredagskväll alla!

Kram Anna-Karin

En osannolik blandning av sten, humlor, tomater och blommor

I helgen när jag var ute och gick fick jag syn på ett ställe där de börjat gräva. Såna ställen är för mig oemotståndliga för där kan man ju, om man har tur, hitta riktigt fina stenar. I det här fallet hade de kört ihop en liten hög med blandat skräp. Det var jord, trädrötter och massor med fina slipade runda stenar. Jag var fast! Efter att ha frågat grävmaskinisten om lov började jag transportera hem mitt fynd på en presenning i bakluckan på bilen. Det blev några vändor.

En del av stenbumlingarna var riktigt stora och tunga.
När man gärna vill ha något får man nog oanade krafter.

Fem vändor med bilen blir rätt många stenar. Underbart!

Jag använder stenarna som rabattkanter, men jag placerar också ut dem i rabatterna. Med stenarna kan jag t.ex bygga en upphöjd del av rabatten där de riktiga torrväxterna trivs. Jag  kan placera dem bredvid de lite känsligare växterna så att stenarna kan avge den under dagen infångade värmen på nätterna och den under nätterna sparade kylan på dagen. På så vis hjälper stenarna till att hålla en mer jämn temperatur över dygnet. Det är också smart att placera dem invid fjärilsväxterna eftersom stenarna faktiskt avger tidigare lagrad värme, och fjärilarna är ju, som bekant, små värmeälskande individer.

Den här bilden har några år på nacken. Idag får man titta
noga för att se stenarna men de fyller fortfarande sin
funktion och håller den upphöjda delen
riktigt torr och väldränerad.

Det finns förstås hur många bra anledningar som helst till att köra hem sten, i alla fall som jag skulle kunna komma på, eftersom jag är så förtjust i stenar. På semestern brukar jag alltid plocka sten på stränderna. Det rör sig förstås om väldigt mycket mindre stenar än dem på bilderna ovan, men när de ska med på flyget hem kan det bli lite tungt ändå.

Vackra stenar från Skånes stränder pryder sin plats och fungerar bra
att sitta på för små insekter när de dricker av vattnet.

Jag är galen i sten. Dave Goulson är galen i humlor. Han har i alla fall skrivit en hel bok om humlor som heter just Galen i humlor. Boken är underbar och den är skriven med kärlek, värme och engagemang. Det är helt enkelt en gränslös kärleksförklaring till den lilla men så enormt betydelsefulla humlan. Läs den gärna!

En underbar bok om humlor. Professor Dave Goulson vet
nog allt som finns att veta om humlor och han berättar
på ett sånt sätt att man gärna sträckläser.......

För att gå över till nästa del i min osannolika blandning, det vill säga tomaterna, tänkte jag hämta några textrader från boken ovan.

"Nästa gång du sprutar lite tomatketchup på dina fish and chips, 

fundera då på den moderna världens beskaffenhet. 

Din ketchup gjordes troligtvis i en fabrik i Nederländerna av tomater odlade i Spanien, 

pollinerade av turkiska humlor uppfödda i en fabrik i Slovakien."

Behöver verkligen våra matdistributionskedjor vara så invecklade och, som jag tror, sårbara? 

Humlefabrikerna i Europa producerar över en miljon humlebon om året som sedan fraktas över hela jordklotet för att bistå vid pollineringen av våra grödor. Vad händer om dessa humlor konkurrerar ut de inhemska humlorna? Vad händer om de uppfödda humlorna skulle drabbas av en sjukdom, likt parasitkvalstret Varroa, som gått så hårt åt våra honungsbin? Vad händer om en eventuellt farlig sjukdom sprider sig till de vilda humlorna? Borde vi inte satsa på att hjälpa de vilda humlebestånden att öka istället för att odla humlor i fabriker?  Alla frågetecknen i slutet är mina egna funderingar men samma tankar finns i humleboken också, men då är de, där så är möjligt, väl underbyggda med fakta och signifikanta forskningsresultat. Eftersom de vilda humlorna hela tiden minskar i antal över tid så finns hela tiden miljötänket med som en röd tråd i boken, men som jag skrev i början, till stora delar är boken en ren kärleksförklaring till den underbara och så söta humlan, som förmodligen är ett av våra allra viktigaste djur vad gäller vårat välstånd.

När man sitter och skriver är det ganska skönt att kunna gå ut och plocka
en skål med tomater, pollinerade av humlorna i trädgården. Supergott!

Till sist en liten lägesrapport om trädgårdens blommor. Oktoberastrarna har inte slagit ut än men höstsilveraxet har börjat blomma. De höga spirorna är hänförande med sina små rosavita blommor som passar så utsökt bra ihop med det lite purpurfärgade bladverket, Lägger man därtill den underbara doften, som inte liknar någon annan doft men som kanske luktar som på ett gammaldags konditori..... så får man nog säga att det är en riktig önskeväxt.

Höstsilveraxet (Actaea simplex `Brunette´) har purpurfärgade
blad och så här vackra blomspiror som doftar konditori. Bladtuvan
är rejält stor och hela växten kan bli närmare två meter hög.
Den kräver fuktig jord och trivs bäst i skugga eller halvskugga.

Blomflugorna tycker också om blomspirorna på höstsilveraxet
(Actaea simplex `Brunette´) medans de sista 
humlorna helst sitter i solrosorna.

Att jag är förtjust i stenar visste ni nog kanske inte, 

men att jag älskar humlor, det har ni nog redan anat :-)

Önskar oss alla en riktigt skön oktober!

Anna-Karin

Rundturen i min trädgård fortsätter....

Förra gången blev det en tur utmed trädgårdens västra delar som sen fortsatte ner förbi odlingarna till det nordöstra hörnet där den slutade i rhododendronbuskaget. Den här tiden på året rusar växtligheten iväg och nya blomster gör hela tiden entré varför jag skulle kunna gå samma runda igen men med helt nya bilder. Jag tänkte dock bara backa tillbaka lite, till den enda ros som växer i de nedre lite vildare delarna av trädgården, och sen fortsätta utmed den östra och södra sidan av tomten.

Jag kallar den här rosen för Binnemorosen. Den kommer från
Billingsluttningen där farmor och farfar har sitt sommarställe, som heter
just Binnemo. Ingen jag träffat hittills vet vad den heter.
Någon som känner igen den?
Det är en ganska vild ros med kort men intensiv blomningstid.

Blomknopparna är underbara, nästan som snöbollar
och doften är stark men ljuvlig.

Rhododendron blommar nu för fullt och det finns inte mycket som slår
den i prakt, tycker jag. Här ses vanlig parkrhododendron
(Rhododendron Catawbiense-Gruppen)  och en vit
sort som jag tyvärr tappat namnet på.

Humlorna är också förtjusta i rhododendronblommornas nektar och
hela buskaget är fyllt av ett intensivt surrande.

Efter rhododendronbuskarna, utmed husets östra sida, löper en plantering med rönnsumak, rödbladig perukbuske, schersmin och rödbladig fläder. De är planterade för några år sedan efter det att vi kört in ton efter ton med grus den vägen. För några år sedan när många stora träd i området fälldes blev de innersta delarna av vår trädgård rena träskmarken och vi fick höja med grus. Nu har vi valt att ställa odlingslådorna på grusbädden. Så det kan bli! 

Rhododendron i full blom. Efter rhododendronbuskarna löper en plantering
där vi väntar på att buskar och träd ska växa upp och ge ordentligt
insynsskydd.  I planteringen växer också bland annat följande blomster.

Bergklint (Centaurea montana)

Praktnäva (Geranium himalayense `Gravetye´) fungerar bra som
marktäckare och utfyllnad. Att den dessutom har bedårande
stora blommor är ett extra plus.

Revsugan (Ajuga reptans `Braunherz´) är en söt liten marktäckare.

Vit rosenbräcka (Saxifraga Arendsii-Gruppen)

Rosa rosenbräcka (Saxifraga Arendsii-Gruppen)

Skuggbräcka (Saxifraga umbrosa)

Stjärnflocka (Astrantia major) och det sista av tulpanen Double late
Antraciet som jag tycker är vacker i sitt förfall.

Sist i planteringen framme vid entrén står den gula dagliljan
(Hemerocallis lilioasphodelus).
Den doftar så gott varje gång man går förbi och med tanke på placeringen
så är det inte svårt att stoppa näsan i den då och då. Underbart! 

På östra sidan av huset finns en liten stenlagd uteplats
där bland annat klätterrosor, kantnepeta (Nepeta x faassenii),
löjtnanatshjärta (Lamprocapnos spectabilis) och .... 

.... alunrot (Heuchera) växer. Den här alunroten blommar med
nya gracila stänglar nästan hela sommaren och blomningen
är minst lika vacker som bladverket.

Rosorna som såg så lovande ut tidigt i våras har blivit lite
ledsna av all båst, kyla och regn. Ett par av klätterrosorna har
drabbats av svartfläckssjuka och bladlössen har börjat anlända.
Stackars rosor! Det är tur att nyckelpigorna hjälper
till och äter upp en del av bladlössen.

Den enda ros som blommar i den här delen av trädgården är tåliga och
pålitliga Louise Bugnet. Den fullt utslagna blomman är helt vit
medans knoppen är rosa- och vitrandig.

Lite av den rosa färgen dröjer sig kvar ganska länge innan
det vita tar över. Louise Bugnet.
I bakgrunden skymtar akleja och jättevallmo.

Jättevallmon (Papaver Orientale-Gruppen) är för härlig med
sina enorma silkestunna blommor och ......

... sin framväxande spektakulära frökapsel. Kan inte låta bli att förundras
över florans mångfald och all den skönhet den bjuder.

Vallmon växer i en plantering på södersidan. Här växer också flertalet av mina kryddor och en del andra växter men jag går snabbt förbi och går mot garagenerfarten där nu irisen blommar för full.

Iris (Iris) av modell äldre. Någon som vet vad den heter?

Silverarven (Cerastium) skulle nog täcka hela slänten om
det inte vore för de där nyponrosorna (Rosa canina om jag
inte minns fel) som självsått sig och som jag inte har
hjärta att ta bort. De blommar så sött
och fåglarna älskar nyponen.

Trädgårdsiris (Iris Germanica-Gruppen)

Med trädgårdsirisarna var jag nu nästan tillbaka där jag började min rundvandring förra veckan. Det finns så mycket fint och det inte går att visa allt. Inlägget blev ganska långt ändå :-)  Nästa gång blir det nog lite kortare, kanske lite om plantering och lite mer om olika trädgårdsirisar. Tills dess önskar jag er en fortsatt fin vecka och en riktigt .....

TREVLIG MIDSOMMAR!

Kram Anna-Karin