Varmare vindar

Igår kom det snö och alla de yngre barnen i grannskapet byggde, med skratt och glädje, mängder med fina snögubbar. Idag smälter de bort, snögubbarna alltså. Solen har tittat fram en liten stund men annars är det ganska grått. Sitter och funderar på vilka fröer jag ska beställa till en liten blomsteräng men kan inte riktigt bestämma mig. Får låta det mogna och istället drömma mig bort till medelhavets natur och växter. Närmare bestämt till västra Kreta och staden Kissamos Castelli. Det är distriktet Chanias näst största stad men det är inte många turister som hittat hit, och de som gjort det är nästan uteslutande greker. Vad vi kunde se så fanns det bara mindre hotell, och endast två med pool, i hela staden. Gammalt mötte nytt med bara några meter emellan.

Så här såg det ut på hotellets framsida.....

......... och på hotellets baksida. En trumpetranka växer vid getens lilla hus.

När vi gick på en av de små gatorna i staden upptäckte vi att nästan alla där odlade storblommiga rabattrosor av olika slag. Mitt i de annars ganska karga och av solen brända trädgårdarna stod de fantastiska blommorna, omsorgsfullt ompysslade.

Så vacker! Färgen är helt ljuvlig och blommans form med de nedre
kronbladen lätt nedhängande helt bedårande.
Undrar just vad det är för sort. Kan det vara en Dame De Coeur eller
kanske en Ballet som håller på att rulla ihop sina kronblad?

Det här tror jag är rosen Peace (Mme A. Meilland) med sina
toner i gult, rosa och aprikos. 

Blomman är blank och färgen så intensiv att den nästan ser självlysande ut.
Vågar mig inte ens på en gissning.

Vid ett av husen fanns det en solros istället och kanske att jag tyckte att den var vackrast av alla. Eller kanske var det så att mitt omdöme påverkades av den charmerande äldre damen som bodde där.

Visst är solrosen underbar. Den ser nästan lite varm och gosig ut.

Med rak rygg visade hon in oss i resten av trädgården. Hon pekade stolt på alla sina vackra växter som fanns där mitt bland en massa bråte och ogräs. Hon kunde konsten att blunda för det "fula" och istället se det vackra och njuta av det. Härligt!

Vem skulle inte vilja låta vindruvorna klättra i ett citronträd........

.....eller kunna odla egna fikon.....

....och granatäpplen. Suck!

I trädgården fanns också en mångfald av blommor av olika karaktär, färg och storlek. Det såg inte ut som om damen hade haft någon hjälp med planeringen utan det hade nog fått bli som det blev efter stundens infall. Harmonierande färger, snygga växtkombinationer och helhetsintryck var nog tämligen okända begrepp. Men vad gjorde det, Hon kunde inte ett ord engelska men utstrålade en sån värme där hon marscherade runt och pekade och visade att jag blir glad bara jag tänker på henne. Och gör man som hon, väljer att bara se det vackra, så kan man inte annat än hänföras.

Hibiskus, tagetes och fyllda ringblommor i en sporadisk rabatt.

Mitt i allt det vissna växte denna vackra blomma som jag inte vet namnet på.
Ser lite ut som en malva tycker jag.

Ipomoean, blomman för dagen är verkligen vacker med sina stora
intensivt blåa blommor och det lite gulgröna bladverket.

Lägg märke till de små apelsinträdens stammar. De är nästan som skulpturer.

Till sist en bild som ganska väl återspeglar trädgården.
Lite synd på den vackra krukan.

Att lokalbefolkningen vinkar in en i sina trädgårdar, bjuder på lemonad och visar runt, antyder att de inte är så vana vid annat än inhemska turister. Likaså det faktum att varje morgon när vi åt frukost på vår balkong så fylldes stranden av badglada grekiska kvinnor i olika åldrar. Lokalbefolkningen träffades för ett morgondopp. Ja, inte männen för de kom mer sporadiskt för ett dopp då och då på kvällen. 

Hotellets strand som varje morgon fylldes av badglada grekiska kvinnor.
Det som växer på stranden är martorn (Eryngium maritimum).

Strandens rika växtlighet skvallrar om att inte alltför många fötter trampat här.
Hoppas det får förbli så för personligen tycker jag det är
finare än en strand full med solstolar och parasoller.

Många av de grekiska familjerna åkte också till den berömda stranden Falassarna en dryg mil bort. När turisterna lämnade stranden på eftermiddagen så kom grekerna själva, också vi då förstås, för att se solen gå ner i medelhavet. Makalöst vackert.

Falassarna: Utanför den långa stranden är det öppet hav.
Stranden är ibland rödflaggad men vi hade tur och vågorna var lagom höga.

En dag åkte vi båt. Vi skulle besöka ön Gramvousa och Balos Lagun längst ut på Gramvousa halvön. Ön och halvön har samma namn.

Ön Gramvousa: På toppen ligger ruinerna av en gammal venetiansk fästning.
Hit flydde de kretenska revolutionärerna med sina familjer eftersom
det var den enda delen av Kreta som var befriat från det ottomanska riket.
För att överleva blev de pirater och orsakade stora problem
för den marina handeln i området.

På toppen kunde man också hitta en gammal skottkärra och.... 

.....kapris

Utsikten var magnifik.

Vi kunde stå där uppe på toppen, i värmen, och spana bort mot lagunen Balos och
längta efter att få bada i det turkosa vattnet.
Lagunen kan skymtas  mellan den lilla klippön och fastlandet.

Det får bli en bild från Balos lagun. Här är det
lite klippor annars var det mest sand och ofattbart turkost.

Balos lagun var sagolikt vacker och man förstår varför Prins Charles och Lady Di åkte hit på sin bröllopsresa, som charterbolagen så gärna basunerar ut. På den tiden var platsen ganska okänd och det var inte många som hittat hit. Det finns en bilväg på Gramvousa halvön som går nästan ända fram men de flesta som försöker får vända, kör fast eller får total panik. Vi såg vägen från sjösidan och inget i världen skulle få mig att åka där även om halvön sägs vara Kretas vackraste och mest orörda plats full av sällsynt växtlighet. Eftersom det idag går stora utflyktsbåtar till lagunen så är den ibland riktigt "packad" med folk. Trots detta helt klart värd ett besök eller varför inte leta reda på en liten lokal transport och undvika de stora utflyktsdagarna.
 Om man som vi älskar att bada så måste man bara åka till Elafonissi när man bara är några mil därifrån. Denna strand, av Vagabond rankad som Greklands vackraste år efter år, och som sägs ha alldeles rosa sand kan man nå via två möjliga vägar. Den ena går utmed kusten och den andra, som ska vara lite större går rakt över västra Kreta. Vi blir rekommenderade den lite större vägen och väljer den. Det går riktigt bra ända tills.............

Vägen stängd på grund av skyddsarbete. De hänger upp nät så att inte
lossnande stenar ska ramla ner i vägbanan.
Skönt att veta att de har lite säkerhetstänk.

Bara att vända. Vi åkte tillbaka till den lilla farbrorn som stod och sålde honung en bit bort för att se om han kund hjälpa oss. När jag säger Elafonissi ler han igenkännande och pekar ut en annan väg åt oss. De enda ord han säger är okej och asfalt så vi åker in på den av honom föreslagna vägen och det ser ju bra ut till att börja med.

Fin asfalt, vacker natur och en och annan Nerium oliander utmed vägkanten.
Jag som är ganska höjdrädd har dock fått syn på vägens fortsättning.
Den syns på en av kullarna längst bak i bilden.

Vackra vyer över de karga kretenska bergen.
Man kan se hur  vägen fortsätter, på bergen i bakgrunden.

Vi fick en extratur en bit upp i Vita Bergen och sen ner igen. Jag lovar, åk hellre berg- och dalbana. Nåväl, vi kom fram och det var värt resan. Inga bussar hade kunnat ta sig hit och det var ganska glest med folk på stranden. Och ja, sanden var uppblandad med finfördelade snäckskal som gav den ett rosa skimmer.

Elafonossi

På kvällen när vi skulle åka hem tog vi kustvägen istället. Vi åkte åt rätt håll. Vid möte fick vi trycka oss upp mot klippväggen medan de vi mötte säkert hade minst 20-25 cm kvar till stupet och havet 30 meter nedanför. Kanske överdriver lite men ni förstår känslan. Vägen var sagolikt vacker men välj den från och inte till Elafonissi. Vägkorsen var många.

Utmed strandpromenaden i Kissamos Castelli fanns det många restauranger med utsökt grekisk mat. Köttbullarna lyste dock med sin frånvaro. Sista kvällen gick vi till en fiskrestaurang och Ella beställde in Baby Squid. Hon har många gånger hört mig berätta hur gott Kalamari är och hur synd det är att det knappast går att få tag på i medelhavsområdet längre på grund av utfiskning. Nu kunde hon inte motstå frestelsen att prova och på tallriken fanns faktiskt några Kalamari och en hel del bläckfisksbäbisar blandat med delade vuxna exemplar.

Sista dagen tog vi ett morgondopp i det alldeles turkosa havet innan vi packade bilen och så sakta började köra mot Chania och flyget hem. Det är en vemodig känsla när man sitter där och vet att det är sista gången på ett tag som man fyller sina sinnen med medelhavets ljus, växtlighet och atmosfär.

Agaven som växer i vägkanterna......

.........olivlundarna man passerar.....

...och den mystiska snäckan, som fick följa med hem till Sverige.
Den ser nästan ut som en kanelbulle.

Det blev en lång avstickare från min lilla trädgårdsplätt här i Värmland. Men bara jag har satt punkt så ska jag stoppa näsan i frökatalogen igen och planera för det vackraste som finns, den svenska våren och sommaren.

Tack alla ni som läser min blogg!

Om ni vill skriva en kommentar så klicka bara på den gröna rubriken längst upp så kommer en kommentarsruta fram i slutet av inlägget.

Önskar er en fin helg!

Anna-Karin