Blomfärger och känslor

I tidigare inlägg har jag skrivit om mina val beträffande fröer till köksträdgården och till en planerad äng. Nu sitter jag fortfarande här och funderar på fröer, men nu gäller det ettåringar och perenner. Ofrånkomligen så har växternas och blommornas utseende, växtsätt, form och storlek betydelse men kanske viktigast av allt, för mig, är deras färg. Jag älskar färger och deras samspel. När jag är på ett växtcenter eller en handelsträdgård så spanar jag omedvetet efter färger och när jag ser en nyans som tilltalar mig så går fötterna automatiskt dit. Vilka färger som lockar mig kan variera och jag vet inte riktigt varifrån dragningskraften kommer. Ibland när jag ser två färger som tillsammans lyfter och förhöjer varandras skönhet kan jag nog nästan känna ett litet lyckorus.

Svagt blålila tillsammans med ljusa lite gulgröna blad är en
färgkombination som jag hänförs av.
Här praktnäva (Geranium himalayense ´Gravetye´) tillsammans med spetsmössa (Tiarella).

Valet av färg har idag för de allra flesta mycket stor betydelse. Jag tror dock inte att det alltid varit så, i alla fall inte på samma sätt. När jag var barn och tonåring så bodde vi grannar med ett äldre par som tillbringade sitt liv i trädgården. Varenda kvadratmeter var i princip uppodlad hos dem och de pratade oavbrutet om sina växter.  När de kom över och fikade så fick man snällt sitta där och lyssna antingen man ville eller inte. Jag minns bland annat beskrivningar som: gladlätt färg, närgången färg, lite dystert intryck, väl skrikigt, lugna färger och färg som lyste upp. De beskrev känslorna snarare än färgerna och att de skulle beskrivit en växt som kornblå eller citrongul känns otänkbart. Det gamla paret är sedan länge borta. Än idag kan man dock höra hur en del äldre bara pratar om färgerna som rött gult, grönt, blått och så vidare. Jag känner en gammal go dam som använder ordet "nåt" för att förklara att färgen inte är som den rena nyansen. Det var "nåt" blått säger hon och det kan vara allt från medelhavsblått till petroleum. På samma sätt kan "nåt" grönt vara limefärgat eller kakifärgat och "nåt" rött kan mycket väl vara cerise. Språket har definitivt utvecklats och hjälpt oss att definiera och namnge nya färger.

Jag tror alla idag skulle säga att gräslöken, kirgislöken och rhododendron blommar i lila.
Ingen skulle komma på idén att kalla dem bruna.

Den lilla söta lila blomman som växer i min gräsmatta heter brunört. Från min floristikkurs vill jag minns att orsaken till namnet skulle vara att man förr betraktade lila som en nyans av brunt. Jag har inte hittat källan så frågan får väl vara öppen. Jag tror dock inte att namnet kommer av att den blir brun när den vissnar som jag läst som en möjlig förklaring. Vem namnger en blomma efter hur den ser ut som vissen?

Nåväl, om någon "gammal tok" skulle kalla min rödbladiga perukbuske
(Cotinus coggygria `Royal Purple´) för brun så
skulle jag nog nästan bli förnärmad. Alla kan väl se att den är lila!!!!!
Lila som i kunglig värdighet, lyx och magi,
Bladen är underbara i motljus och får då en nästan magisk färg.
Vacker tillsammans med röd solhatt (Echinacea purpurea) som
fångar upp färgen i bladens nerver.

En sak man kan vara säker på är att vi uppfattar färger olika. Det som jag beskriver som solgult kanske några skulle beskriva som svagt orange och andra som klargult. Att vi tycker om olika färger är också givet även om vi väl alla påverkas mer eller mindre av mode och trender.
  När naturen sköter sig själv så tycker jag alltid att färgerna harmonierar eller kontrasterar på ett behagfullt sätt. Växterna i skogen eller på ängen passar alltid ihop även om där finns både klargult, tomatrött, rosa, lila och blått tillsammans. Det beror nog kanske på att den lugna och vänliga gröna färgen alltid dominerar och skänker harmoni till helheten. Att de vilda blomstren oftast är små och inte kräver samma utrymme som många förädlade trädgårdsväxter gör, spelar säkert också in.

Den rara lilla förgätmigejen tar inte för sig och pockar inte på uppmärksamhet.
Går man nära ser man dock skönheten i varje liten blomma
och visst är väl den blåa färgen lugn och trygg.
Foto: Pixabay

Bland trädgårdsväxterna har de med gula, orange och röda blommor fört en undanskymd tillvaro under många år. I många artiklar har man kunnat läsa om den röda färgen som om den vore det värsta som skulle kunna drabba en stackars trädgårdsmänniska. Nästan värre än parksallat och mördarsniglar. Rött är för mig kärlek och passion och röda växter tillsammans med ganska mörkt gröna blad är så vackert. Eller finns det något vackrare än en äng med kornvallmo?

En äng med blåklint och kornvallmo. Så underbart!
Foto: Pixabay

För att återknyta till min barndoms grannar så tänker jag att de kanske skulle ha benämnt rött som en närgången färg. Dels så väcker den känslor och dels så förminskar den rummet.  Planterar man rött i tomtgränsen så upplever man det som om gränsen kommer närmare och trädgården blir mindre.
Gult och orange kanske var gladlätta färger, där gult står för glädje och optimism medan orange förknippas med värme och gemytlig samvaro. Visst blir man glad när ringblommorna lyser som små solar i trädgårdslandet.

En glad och.......

...en sällskaplig ringblomma.

Personligen tycker jag cerise är en ganska knallig färg. Nästan lite skrikig faktiskt. För många är den en kär favorit.

Purpurklätten (Lychnis coronaria) tar för sig med sina intensivt cerise blommor.
Den har spridit sig i hela rabatten och kommer att ge mig ett överflöd av
färgprakt i sommar, Två-årig växt som trivs i soliga, torra och
väldränerade lägen.

Björkens hängen kanske har en lite dyster färg eller är det
kanske bara att man blir lite moloken när man tänker på allt
frömjöl som ska torkas bort och alla frön som följer med in.
Pust!

Om man vill ha en växt som lyser upp en skuggig rabatt
så är nog vitt det självklara valet. Här får det vita lysa upp min
sommarkruka som annars hade sett ganska intetsägande ut.

Den rosabruna astilben växte lite här och där i trädgården.
Jag flyttade plantorna till samma ställe och tycker nog att
de blev fina i förgrunden till vårt lilla hus vars färg är
ganska obestämbar. En del tycker det är rosa, andra säger
brunt. Jag har till och med hört att det skulle vara orange.
Själv tycker jag det är sandfärgat. Buden är många och inget
är väl fel eftersom färgen är en subjektiv upplevelse och känsla.

När jag tänker på det så var sättet att beskriva en färg som en känsla inte så dumt. Kanske lockas man av det gladlätta gula när man känner sig glad, eller när man behöver mera glädje, medan ögat dras till det lugna blå när vi behöver gå ner i varv och koppla av, Jag tror att färgerna påverkar oss och oavsett hur vi vill beskriva en färg, om vi tycker om den eller inte, eller vilka färger vi tycker passar ihop så kan det väl aldrig vara fel. Vi är olika och tycker olika och det är det som gör olika trädgårdar så spännande. Om vi alla tyckte lika så skulle aldrig de oväntade växtkombinationerna dyka upp och allt skulle bli ganska enahanda och faktiskt lite trist.

Önskar er alla lite glada och värmande 

färger mitt i grådasket.

Kram Anna-Karin