Vår skog

Skogen i fråga är egentligen inte vår. En del är privatägd, men till största delen tillhör den Hammarö kommun. Att jag kallar den vår beror på att den ligger fem minuter bort och att vi ofta brukar gå där. Det är skönt att komma ut i naturen, och när det bara är att slänga på sig skorna och traska iväg är det enkelt. Hela promenaden tar en timme och den tiden är lätt att ta sig. Skulle skogen legat långt bort hade det varit bökigare och tagit mycket längre tid, och säkert inte lika ofta blivit av.

Jag vet att det funnits planer på att bygga bostäder på "vår" skog. Det är ett superattraktivt strandområde nära centrum, dagis, skolor, lekplatser m.m. Än har det inte blivit av, och jag hoppas att det aldrig blir det heller. Är övertygad om att vi människor behöver de lättillgängliga grönområdena i vår omedelbara närhet. Att vi mår bra av att vistas i naturen. Oavsett om det är en hel skog eller en mindre dunge. En äng eller en park.

När vi gick vår lilla skogsrunda förra gången tog jag med kameran. Marken var täckt av frost  och ljuset var så härligt att  jag inte kunde låta bli. Vi har gått här många många gånger, men slås ändå alltid av hur vackert det är.

Om ni vill får ni hänga med. Det blir några reflektioner, men mest bilder.

Nu har vi gått halvvägs och kommit runt till den del av skogen som ligger i söder och som vetter mot Vänern. Här finns nästan ingen frost kvar, men den lågt stående solen bjuder på ett förunderligt färgspel. Här står också den sten som vi som läst Asterix identifierar som en bautasten.

Eftersom den till skillnad mot de andra stenarna saknar mossbeklädnad så verkar det som om Obelix ställt dit den helt nyligen. Hade den funnits där när vår dotter var liten hade hon definitivt inte kunnat motstå frestelsen att klättra upp på toppen. Det kan nog inte dagens småttingar heller gissar jag. :)

Den är vacker nu, men blir nog ännu finare sen när den intensivt gröna mossan har brett ut sig.

Om vi tittar tillbaka åt det hållet vi kom ifrån ser vi några hus på andra sidan viken. Sommarstugor och före detta sommarstugor som byggts om till permanentboende. Bakom dem tar storskogen vid. Där börjar också en två mil lång vandringsled som går genom skog och äng, förbi golfbanor och småbarnsbad, för att så småningom sluta vid öns faktiskt ganska maffiga klippbad. Otroligt vackra promenadvägar där också, men inte lika nära och inte lika lätta att ta sig till när man bara har en liten stund över.

Vänder vi oss i färdriktningen igen så tar skogen snart slut. Bakom det lilla huset med blå knutar ligger ett sommarstugeområde och efter det Möruddens badplats med campingområde och stugby.

Ibland när jag går där genom vår skog så tänker jag på min barndoms skog. Skogen där vi lekte och byggde kojor. Skogen som inte låg vid någon sjö, men som det rann en bäck som blev bredare och bredare igenom. Hur vi tävlade om vem som kunde hoppa över på det bredaste stället. Det var som höjdhopp men istället för att riva ribban så plumsade man i när man nådde sin nivå. Det var ganska lerigt och jag minns min mammas lätt ifrågasättande men ändå roade min när jag kom hem. Gång efter gång.

Jag kände skogen väl men kan idag inte identifiera var bäcken gick fram. Rann den vid MAX eller kanske vid ICA MAXI? Kanske har den blivit parkeringsplats eller tvåfilig kringled. Eller kanske är det LEO.s LEKLAND som ersatt min bäck. Det skulle ju passa bra. Lek som lek. Eller Plantagen, eller MediaMarkt eller......

De barn som växer upp i mina barndomstrakter, i Skövde, har nu ingen skog att vara i. De har fått ett gigantiskt köpcentra istället. 

Men vår skog står fortfarande kvar. Det är underbart.

KRAM

Anna-Karin