Massor med krokus och en lömsk skönhet

De flesta växter gör som vi. Vilar på vintern och drar igång om våren. Så icke krokusarna. De har sin viloperiod på sommaren och vaknar till liv på hösten. De som blommar i september är alltså tidiga sorter medans de som blommar i april till maj är sena.

Det är inte utan att krokusarnas värld är lite upp och ner. Där de flesta av världens cirka åttio arter växer, främst i medelhavsområdet, men också i Mellanöstern, Centralasien, Kina och Pakistan, är det nog smart att ta igen sig när det är som allra varmast. De kommer igång först när den värsta hettan lagt sig.  Hos oss blir det dock lite knasigt att sätta fart när vintern närmar sig.

Men det finns några riktigt tidigblommande sorter, höstkrokusar, som klarar sig hos oss också. Mera om dem senare. Först tänkte jag börja med de sena, de som blommar på våren.

Först ut är snökrokusarna (Crocus tommasinianus). De blommar i februari till mars och anses lättodlade, samt lätta att föröka med frön eller genom delning. De har knöl och räknas som perenna örter. I sin vilda form är de mer koboltblå.

Sen kommer bägarkrokusarna (Crocus chrysanthus). Det finns många fina sorter och de sprider sig på samma sätt som "vanlig" krokus. Sorten `Romance' med sin milt gula färg är jag riktigt förtjust i. 'Blue Bird' är också fin.

Sist gör vårkrokusarna (Crocus vernus) entré. Om våren är varm kommer de i mars men ibland kan man få vänta på dem ända in i maj. April är nog vanligast.

Vårkrokusen, är tuff. Den sprider sig villigt i gräsmattan bara man låter bli att klippa gräset innan bladen har vissnat ner helt.

Här växer den på en äng med högt gräs som jag slår först på hösten.
De blir några fler för varje år som går och nya färgkombinationer i vitt
och lila dyker ständigt upp. Varje lök blommar bara en gång men ger
nästan alltid upphov till en, oftast flera nya sidolökar.
Soligt, varmt och väldränerat vill de ha det. 

Mossa är kanske ingen favorit men de kämpar tappert på. :)

Vårkrokusarna har vita, blålila eller gula blommor. De kan vara enfärgade, strimmiga eller tvåfärgade i olika kombinationer.

När de har blommat färdigt är det dags för krokusarnas vila och skönhetssömn. Det är allt tur man inte är en krokus! Att sova bort sommaren och vakna igen till höstrusket skulle vara bra hemskt :)

Höstblommande krokus
En av de vanligaste höstkrokusarna i Sverige är Crocus speciosus.  Först kommer blomman. När den har vissnat ner dyker bladen upp. Antingen senare på hösten eller först nästföljande vår. Den ska planteras så tidigt som möjligt och trivs bäst under glesa buskar. Zon 1 - 2.

Pistillerna är läckert förgrenade.

En höstkrokus som kanske är lite tåligare och som lär kunna växa i zon 3 är septemberkrokusen (Crocus kotschyanus). Den finns med vita samt med mörkare eller ljusare lila blommor.

Svalget är gult och ståndarna vita.

Saffranskrokusen (Crocus sativus) blommar också på hösten. Hittills har jag inte stött på någon som lyckats få den att överleva mer än en säsong, men har du som läser här några bra knep så hör gärna av dig. Det skulle vara kul!

De långa röda pistillerna är själva saffranet. 

Till sist tänkte jag nämna två höstkrokusar till; Krypkrokus (Crocus nudiflorus) som kan förekomma hos oss tillfälligt och Crocus banaticus som jag inte vet så mycket om. Dess utseende skvallrar dock om att krokusarna faktiskt tillhör familjen irisväxter. Den kallas visst Crociris ibland.

Den här skönheten är från Spanien.

Visst ser de ut lite grann som irisar?

Ett stort tack till Wikipedia som jag lånat bilderna på snökrokusen, höstkrokusen, septemberkrokusen, saffranskrokusen, krypkrokusen och crocirisen från. Wikipedia är ovärderligt och absolut värda ett bidrag, tycker jag.

De övriga bilderna är mina. Liksom följande luring.

Den är förvillande lik en höstkrokus och jag har faktiskt fått frågan.
Det är dock en tidlösa (Colchicum autumnale) och den är supergiftig.
Tidlösan har sex ståndare. Krokusarna bara tre.

Det finns så många fina krokusar och så otroligt mycket underbara växter man skulle vilja ha. Det man har är som en droppe i havet. Just nu, när allt visset ska klippas ner, känns det dock som förskräckligt mycket. Oj oj oj, ryggen kroknar och komposten blir fullare och fullare.

Fredag.

Kanske läge att följa i kompostens spår.

Nej då, skojade bara.

Men ett glas vin, eller två till kvällen blir det nog.

Kram Anna-Karin