Bi eller inte bi?

Förra helgen besökte vi ett par som har en underbar trädgård, bär- och fruktodlingar, blomsterängar, skog och flera bisamhällen. När de frågade om jag var intresserad av att ta över sex samhällen blev jag förstås glatt överraskad men också mycket fundersam. Att ha bi är ett stort ansvar och de små liven behöver mycket omvårdnad för att må bra. Tama honungsbin och också humlor och andra vilda bin har alltid fascinerat mig, men mina kunskaper om dem är begränsade. Att sköta om sex bisamhällen med ca 480 000 bin (ungefär 80 000 i varje samhälle) kräver mycket kunskap och det är massor som jag kommer att behöva lära mig. Jag har förstås en superduktig läromästare i den nuvarande ägaren till bina. Han har närmare 40 års erfarenhet.

Här är några av hans bin. De är välskötta, välmående och snälla som lamm.
Jag och min dotter stod i bara shorts och linne under hela tiden
som vi tittade och fotograferade.

De här kuporna med alla sina invånare skulle kunna få flytta hem till oss.
En kittlande och berusande tanke som dock kräver mycket eftertanke.

På den här bilden ser man entrén in till den ena kupan.
Den vita plattan som ligger framför ingången fungerar
lite grann som ett skydd när bina har för bråttom eller när
det är för trångt och de riskerar att ramla över kanten.
Det är lättare för dem att ta sig upp från
plattan än ur det höga gräset.

Det var ganska lugnt vid kuporna vid vårat besök ......

.......... och bina gick snällt och fint in på led.

När vi kikade under locket på kupan såg vi ramarna med
vaxkakorna där bina samlar sin honung.

Här ses en av ramarna i närbild. Det man ser är den översta kanten på ramen,
men lyfter man upp den helt ur kupan så ser man att
den är helt täckt av bin på de båda sidorna. 

Det var en härlig känsla att se alla bin när ramarna lyftes upp. Jag blev så fascinerad att jag tyvärr glömde bort att fotografera. När ramarna skulle tillbaka var det lite nervöst för de måste föras tillbaka riktigt sakta så att bina hinner krypa undan och inte blir klämda. Klämmer man dem blir de lite sura och meddelar sina kompisar och då är inte min och min dotters lätta sommarklädsel den bästa. Allt gick som väntat bra och ramarna fördes på plats av vana händer. Inte av mina alltså :-)

Längst ner i kupan ligger barnkammaren. Den går
man mycket sällan in i för där bor drottningen
med sina småttingar.
Deras honung rör man inte och överlag så försöker
man störa verksamheten där så lite som möjligt.
Att kika in i det lilla fönstret från utsidan
gick däremot bra.

Ett av barnkammarfönstren i närbild.

 Att titta in i en bikupa ger en liten föraning om binas fascinerande liv och gör att man blir riktigt sugen på att lära sig mer, men att bestämma sig för om man tror sig om att kunna ta hand om så mycket bin är inte lätt. Kommer de att trivas hos oss? Det finns många fina trädgårdar med mycket fruktträd, bärbuskar och med stor blomrikedom i området. Några riktigt storvuxna lindar finns det också och en liten bit bort breder ängarna, åkrarna och skogen med blåbär och ljung ut sig ........ så mat så det räcker åt både dem och humlorna och de andra vilda bina finns det nog ...... Nyslungad honung är bland det godaste som finns men kommer jag att kunna lära mig att slunga ......... Frågorna är många och som ni nog har gissat har jag fått en riktigt svår fråga att fatta beslut om. Som tur är behöver jag inte bestämma mig nu utan kan fundera ett tag till för samhällena kan bara flyttas sen höst eller tidig vår.

To bi or not to bi, that´s the question?

Ha det så gott i sommarvärmen alla!

Kram Anna-Karin

Fina "kombos", persilja, söta bär och en utsökt vacker magnolia

Att kunna gå ut i trädgården och njuta av allt det vackra, plocka in bär till frukosten och efterrätten, klippa egen basilika till peston, norpa en ännu ej mogen vitlök till yoghurtsåsen eller bara slå mig ner för en stunds vila efter ett styrkepass med spaden är en lyx jag är tacksam för. Att faktiskt äga en bit mark med frodig växtlighet, om än en väldigt liten del av vår jord och med bara ett begränsat antal växter, är stort.

Jag såg nyligen en uppgift om att det i detta nu finns runt trehundranittioentusen växtarter i världen och att cirka tretusen av dem växer i Sverige.  Läste också ett reportage från en trädgård som ståtade med tvåtusen olika växter. När det slog mig att det faktiskt är två tredjedelar av hela den svenska floran som finns representerade där så hisnade tanken lite.

Antalet växtarter hos mig är lite färre :-), men några som jag tycker blivit riktigt fina tillsammans kommer här.

Bara vitt och grönt med vit astilbe (Astilbe Arendsii-Gruppen), vitt
fänrikshjärta (Dicentra Formosa-Gruppen) och funkior (Hosta) med vita
bladkanter blev stillsamt och rofyllt.
Funkiorna (Hosta) längst bak i bild får blomma som de vill. De stör inte
och jag tycker den stora mängden med de blåvioletta blomklockorna på sina
höga stänglar är helt okej även om förstås bladverket är växtens största
tillgång.  Att spara blommorna är inte heller så
dumt eftersom humlorna älskar dem.

Den vita astilben (Astilbe Arendsii-Gruppen) är en av mina favoriter.
Att den, liksom all astilbe, behöver delas och planteras om med några
års mellanrum för att hålla sig tät och fin får man väl "stå ut med".

Orange sömntuta (Eschscholzia californica), blå snokört (Echium plantagineum)
och fjolårets persilja (Petroselinum crispum) som fått gå i blom
blev en fin färgklick i trädgårdslandet.

Den ettåriga sömntutan (Eschscholzia californica) liksom snokörten
(Echium plantagineum) är ettåringar som är lätta att odla.
De går bra att så direkt utan förkultivering.
Vill man ha blommande persilja (den lite dillika kronan på bilden) (Petroselinum crispum) måste man spara årets persilja,
för det är först under andra året som den blommar.
Innan den gått i blom på våren är bladen smakrika och goda men när
den väl börjat blomma är det dekorationsvärdet som är störst.
Genom att spara fjolårets och också så ny persilja varje år får man
en riktigt lång säsong. Man äter av den gamla först och går
sen över på den  nysådda när den vuxit till sig.

Grekvädd (Knautia macedonica), purpurklätt (Lychnis coronaria) och
franska kungsljus (Verbascum chaixii 'Album') vars små vita blommor
har en violett mitt som matchar , är fina tillsammans
och klarar alla riktigt torra lägen. 

Den höga perenna malvan (Bibor felho) med violetta blommor i krans
på krans, den vita anisisopen (Agastache) och trädgårdsjättevallmon
(Papaver orientale 'Royal Wedding´) vars nedvissnande kan skådas
 i förgrunden blev en oväntat tjusig trio.
De är sådda från frön och sitter egentligen i en
odlingslåda och väntar på att planteras ut. 

Den vita anisisopen (Agastache) och den perenna malvan (Bibor felho) med sina superfina blommor på lite närmare håll.

Så här såg den nu en meter höga malvan (Bibor felho) ut i slutet av maj. Vilken tillväxt!

Längst fram står en annan växt som jag hoppas ska
växa till sig ordentligt. Jämfört med den lilla malvan
så är den ganska stor, men med en slutlig höjd på
cirka fem meter så har mitt nyinköpta
magnoliaträd en bit kvar.

I min nygrävda planteringen ser magnolian rätt liten och ensam ut,
men det är inte färdigt än och det finns en tanke med varför
det ser ut som det gör. Jag återkommer om det. 

Magnolian heter 'Elizabeth', klarar zon 3-4 men är ganska ovanlig. Det finns dock lite bilder på den som ni kan se här. Ni som följt mig kommer nog ihåg att jag pratat om en magnolia under en ganska lång tid men inte kunnat bestämma mig för vilken jag vill ha. Nu har jag lyckats välja och hoppas verkligen att den kommer att trivas för den har redan nu en särskild plats i mitt hjärta.

Nu ska jag dock avsluta och njuta av säsongens sista lite större jordgubbsskörd.

Den sista skålen med jordgubbar för i år.
Nu finns det bara några få kvar som kan mogna fram, men .......

.......då kommer hallonen  istället. Gott!

Jordgubbarna tar slut och hallonen, vinbären och krusbären tar vid. Som jag skrev i början så tycker jag det är en lyx att bara kunna gå ut i trädgården att plocka.

Lyx kan vara så mycket,

både i stort och smått.

Önskar er alla lite sommarlyx!

Kram Anna-Karin

Kung Rhododendron, Kung Ville och några vilda blomsterflickor

Tyckt om rhododendron har jag alltid gjort. Jag har alltid glatt mig åt deras blomning som är överdådig och oslagbar och åt det vackra bladverket som är vintergrönt och ger trädgården liv och grönska också under de ganska avskalade och kala vintermånaderna. Att släktet rhododendron har fångat många växtintresserade är inte konstigt, och att det finns rhododendronsällskap med många anslutna, på samma sätt som det finns specialister som ägnar sig åt pioner, rosor, klematis och andra intressanta växtgrupper är inte det minsta förvånande. Själv har jag som sagt alltid tyckt om de vackra växterna, men efter att ha besökt två trädgårdar med flera underbara rhododendronsorter har jag nog blivit förälskad på riktigt, och det är inte blommorna utan bladen som gjort mig betagen.

Jag tänkte bjuda på lite vackra rhododendronblad. Tyvärr vet jag inte namnen på de olika sorterna och bilderna kan väl aldrig göra verkligheten rättvisa men njutbara det är de iallafall, det lovar jag.

En bild säger mer än tusen ord sägs det och därför tyckte jag att bilderna skulle få tala för sig själva. Tyvärr växer inga av ovanstående rhododendron hemma hos mig men mersmak det fick jag och med tanke på att mitt rhododendronbuskage är gammalt och börjar sacka lite så skulle ett och annat nytillskott inte vara helt fel :-)

Hemma hos mig härjar istället de vilda blomsterflickorna. De är inte så majestätiska men deras charmfaktor är stor.

Tiger- och krolliljorna som tagit plats bland funkiorna
och ger ett lite bohemiskt intryck, men som ......
Tigerlilja (Lilium lancifolium), Krollilja (Lilium martagon)
och Funkia (Hosta)

........ var för sig bjuder på distinkt skönhet.
Såväl de rosa som .......
Krolllilja (Lilium martagon)

........ de vita.
 Krollilja (Lilium martagon) 

När kvällens sista stålar letar sig in i planteringen framträder de vita extra fint.
Varje höst hjälper jag dem att sprida sina frön så att de ska bli fler och fler.
Det gäller inte bara de vita utan också de rosa och att de är
lite vilda det är jag bara glad för.
Ju fler desto bättre!
Krollilja (Lilium martagon)

En annan vild madam är purpurklätten (Lychnis coronaria).
Blommorna ser nog så försynta ut men om
den trivs breder den ut sig rejält.
Den är tvåårig men frösår sig.

Här, tillsammans med de franska kungsljusen och framför gräset som jag
valt att inte klippa kan den dock få härja, för det är något
i det där ostyriga som tilltalar mig.
Längst upp  till vänster i bild syns en till som gillar platsen, vår lille Ville.
Purpurklätt (Lychnis coronaria)

När jag ser honom ligga där går tankarna ofelbart till en
lejonkung som slagit sig ner på savannen i svalkan under
det höga trädet. Ibland är det kanske så att det finns saker
från långt, långt tillbaka i tiden som även för oss avgör
vad och vilka platser vi tycker om.
Att ha det för stökigt i trädgården tycker jag inte om,
men om det blir för perfekt (vilket nog aldrig har inträffat)
så skulle jag nog, precis som Ville,
sakna det lite ostyriga rufset.
Purpurklätt (Lychnis coronaria) och
Franskt kungsljus (Verbascum chaixii)

En välskött rhododendron med vackra friska blad är underbar,

 men det är en lätt stökig plantering där växterna fått göra lite som de vill också,

och kanske finns skönheten där, i kontrasten mellan det av människan ompysslade 

och det av naturen skapade, tänkte den uråldriga lejonkungen inom mig.

Önskar alla en fortsatt skön sommar!

Kram Anna-Karin