Ett svårt beslut

Ibland behöver man göra saker i trädgården som gör lite ont, och då menar jag inte fysiskt utan mer i själen. Jag har haft mina klätterrosor i många år och de är så ljuvliga. Varje år väntar jag på att de första knopparna ska visa sig, och när de sen slår ut i full blom är det nog bland det vackraste som finns. Verkligen hänförande!

För några år sedan dök de första små förrädiska fläckarna av svartfläckssjuka upp och jag har lagt ner mycket tid på att klippa bort allt smittat och rensa rent från löv som fallit ner vid deras fötter. Jag har också försökt med olika bekämpningsmedel, dock inte kemiska för det är totalt tabu i min trädgård, men allt förgäves. I år, efter den stora blomningen i juli, har min skötsel av dem varit mycket bristfällig. Den tar så mycket tid i anspråk och om jag ska vara helt ärlig mot mig själv så har jag nog ledsnat lite grann.

I helgen bestämde jag mig för att ta bort skygglapparna och inte titta åt ett annat håll när jag passerade rosspaljen. Det som mötte mig var en bedrövlig syn.

Med både svartfläckssjuka och rosrost är inte bladverket
så friskt, grönt, blankt och vackert längre.

Från undersidan ser bladen verkligen läbbiga ut.

Angreppen börjar nerifrån och när man rensar bort sjuka
blad är det viktigt att kolla hur det ser ut längst ner. Sjukan
sprider sig sedan uppåt, och när jag tittade längre upp
så såg jag att även det till synes friska
bladverket börjat få små prickar

Någonstans i mitt undermedvetna hade jag nog redan tidigare bestämt mig för att ta bort dem, men förmodligen var jag tvungen att låta dem stå kvar och bli riktigt bedrövliga innan jag kunde fatta tillräckligt med mod för att skrida till verket.

Nedklippningen har börjat och det var extra svårt att ta bort
de knoppar som rosorna, trots min vanvård, bjöd på.

Farväl Climbing Iceberg, .....

... farväl Penny Lane, ...

... farväl William Buffin och ....

... farväl New Dawn.

När jag tagit de mindre grenarna fick det bli lite kaffe innan jag orkade fortsätta med de grövre stammarna och, slutgiltigt, gräva upp rötterna.

Första rotklumpen upp ....

Allt, både grenar, stammar och löv packade jag ner i bananlådor för vidare
transport till containern för brännbart på återvinningen.  De smittade
växtdelarna ska absolut inte till komposten och .....

....... allt smittat ska tas bort så noga som möjligt kring växtplatsen.  Jag har 
 tagit bort de perenner som stod värst till och rensat rabatterna 
runt omkring så noga som möjligt för att få bort alla rosblad. 
Pust och stön! :-)

Det var ett svårt beslut, och in i det sista funderade jag på att flytta Penny Lane, William Buffin samt New Dawn och bara ta bort Climbing Iceberg som var den ros som drabbades först och som sen har smittat de andra. Till slut bestämde jag mig dock för att ta alla och så här dagen efter känns det riktigt skönt.

Rabatten kanske kan göras om, jag kan gräva bort mera gräsmatta och göra den större, kanske bygga en portal och få plats med lite nya underbara friska växter såsom ......

... en honungsros ...

.... eller klematisen Paul Farges som tidigare hette Summer Snow ...

... eller varför inte läderrosen  Rosa longicuspis ...

Den storblommiga blå klematisen
Rhapsody är också fin och .....

.... tillika den här gula rosen som jag
tyvärr inte vet namnet på.

Eftersom jag älskar rosor så blir det säkert någon ny sort och då får jag förstås byta ut jorden innan jag planterar den/dem. Det finns så mycket fint, och det känns kul att ta vintern till att fundera och planera inför kommande vår, så får vi se vad det blir. Genom att ta bort de gamla ganska trista och krävande rosorna har jag ju, härliga känsla, skapat utrymme för något nytt.

Ja, då vet ni vad jag gjort i helgen.

Ibland behöver man komma till skott med saker, och att lasta av 

ett lass på återvinningen då och då är ganska befriande.

En ny bra vecka önskar jag er alla!

Kram Anna-Karin