Vackert och ostädat

På våren är vi oftast lite mer förlåtande. En hel vinter av längtan efter att de första blommorna ska slå ut gör att vi ser det vackra i varje växt och inte det vissna "böset" som oftast omger dem.

När jag kommer till slänten hos farmor och farfar där blåsipporna
(Hepatica nobilis eller Anemone hepatica) blommar i hundratal
brukar min spontana känsla vara: ååå så vackert. Jag förundras
och gläds åt vårens ankomst. Inte en tanke på att det ligger en
massa gammalt visset runt blommorna infinner sig.
(Tanken kom först när jag skulle skriva detta inlägg.) 

Jag tror inte det är många som kommer på iden att börja städa
och plocka bort små pinnar och löv  för att snygga till det. Skulle
man göra det så tror jag inte det skulle bli finare, för vad kan
vara mer utsökt än blåsippans (Hepatica nobilis eller 
Anemone hepatica) blå blommor mot den lite dova 
bruna ton som det vissna i bakgrunden har.

För visst är det väl mötet mellan det gamla och det nya
som är hela grejen. Bara brun jord i bakgrunden skulle inte
ge samma känsla. Dessutom skulle ju inte blåsipporna
(Hepatica nobilis eller Anemone hepatica) trivas med det
utan relativt snabbt minska i antal för att sen
så småningom försvinna helt.

Det här är en kalkstensgång runt min systers hus på landet där blåsipporna
(Hepatica nobilis eller Anemone hepatica) fått fäste och spridit sig. Kanske
att det börjar klia i fingrarna på någon, och att det kan uppfattas som
ostädat när inte gången är ren. Att inte bli förälskad i blåsipporna som
letar sig fram i varje skarv, och som dessutom bjuder på såväl de vanliga
blå som kraftigt såväl som försiktigt ljusrosa blommor borde vara svårt.
För mig är det underbart!
Det enda som saknas är väl de vita sterila blåsippsplantorna
som kostar uppemot tusenlappen styck. :-) 

Inte är det väl den lite vintertrötta gräsmattan man
lägger märke till först här.......
Snödroppar ( Galanthus nivalis) och gula krokus (Crocus).

........ och inte är en vända med mossrivaren den starkaste lusten som
infinner sig när man ser vilken lyster krokusen (Crocus) får där
den tittar upp genom den intensivt gröna mossan  

Här växer krokusen (Crocus) i en sommaräng som slogs med lie i höstas,
och jag tycker nog att det vissna gräset snarare förhöjer
än förtar blommornas skönhet.

Det är rätt skräpigt runt de här fint milt gula krokusarna (Crocus), men det
gör dem nästan bara vackrare tycker jag. Det ser nästan ut som om de
växer upp ur ett gammalt fågelbo eller liknande. Att
inte lägga märke till dem var omöjligt eftersom
det nästan ser lite arrangerat ut.

Julros, krokus, scilla, blåsippa och lungört blommar nu för fullt och snart kommer också vitsippa, gullviva och kabbeleka. Det är även det blommor som gör sig bra där det är lite ostädat. Bilderna nedan är från i fjol.

Inte får jag lust att köra över vitsipporna (Anemone nemorosa) med
gräsklipparen för att gräsmattan ska se jämn och fin ut.
Snarare går jag där och hoppas att de ska sprida sig ännu mer .....

......... stannar till, böjer mig fram och njuter av dem på nära håll.
Vitsippa (Anemone nemorosa)

En och annan gullviva (Primula veris) som dimper ner bland vitsipporna
(Anemone nemorosa) förhöjer skönheten ännu mer.....

....... och förresten så förhöjer väl gullvivorna (Primula veris) skönhets-
upplevelsen varhelst de växer.  Eller kanske inte! Om man inte vill att
de ska invadera alla rabatter man har så är nog lite städning smart.
Man kan ju alltid flytta ut dem i gräsmattan :-) 

När man springer på kabbelekor (Caltha palustris) i skogen är det svårt att
slita ögonen från de kraftiga gula blommorna. De lyser som solar mot bäckens
eller åns mörka vatten i vars kant de oftast växer. De liksom många andra
växter trivs med att ha lite ostädat omkring sig, men vad gör väl det.
Den fylldblommiga kabbelekan (Caltha palustris `Multiplex´)
vill ha det betydligt torrare än den vilda.

En annan växtplats där "bös" och lite ogräs inte brukar störa oss det minsta
är förstås ängen. En äng kan liksom aldrig vara fel, men den måste förstås
slås på hösten. Annars blir det snart bara en massa högt gräs utan blommor.
På bilden syns prästkrage (Leucanthemum vulgare)
och blåklint (Centaurea cyanus).

 Att kanske hoppa över en del städning betyder förstås inte att man ska hoppa över att vårda och sköta sina växter för då blir det snabbt ganska trist. En buske som inte beskurits utan som fått rangla iväg och där hälften av grenarna dött är nog inget man förknippar med en viss lite ostädad charm, men att låta lite nerklippt visset ligga kvar i rabatterna tycker jag nog är väl så charmigt som att pilla bort vartenda gammalt löv och blottlägga jorden helt. Dessutom blir daggmaskarna och de andra marklevande små djuren som håller jorden frisk och hjälper växterna att trivas glada.

En växt som har mycket fjolårsvisset kvar är
ormögat (Omphalodes verna).
Den har börjat blomma nu och jag ska nog gå ut och städa
bort lite runt den, men absolut inte ta bort allt.

På julrosorna (Helleborus) klipper jag dock bort allt visset
eftersom kvarsittande blad kan sprida svartfläckssjuka.
Det är inte bara charmlöst utan faktiskt riktigt hemskt.

Ni som läst mina tidigare inlägg undrar nog om jag fått dille på städning.

Det hoppas jag verkligen att jag inte fått, men ibland ser man trädgårdar som är så välstädade att det nästan känns lite skönt när det dyker upp en välvårdad men lite lagom bohemisk istället.

Något vackrare än en helt ostädad naturlig slänt full med blåsippor finns nog inte.

Vad som är lagom och vad som är vackert är i och för sig en smaksak, och tur är väl det.

Kram Anna-Karin