Naturens finurlighet fascinerar, igen

Att natur och trädgård är ett av mina största intressen är nog ganska lätt att gissa sig till. Min passion för humlor har nog ni som följt mig på bloggen också kunnat ana er till, och kanske har det också märkts vid några tillfällen att jag är barnsligt förtjust i träd.

När jag ser ett riktigt stort träd stannar tiden. Jag kan inte bara passera utan att stanna till för att titta upp genom den mäktiga kronan, känna på den skrovliga barken och fundera över hur gammalt trädet är och vilka historiska skeenden som passerat revy under dess levnad. Det är en mäktig känsla!

Det är också ganska mäktigt att veta att gamla träd faktiskt växer så det knakar och att de växer fortare ju större de blir. Man tänker gärna att tillväxthastigheten avtar med stigande ålder, men enligt en forskningsrapport i Nature har man visat att tillväxthastigheten hos de flesta trädarter (87%) istället ökar med stigande ålder och storlek. Ett träd med en stamdiameter på 100 cm har en genomsnittlig viktökning på 100 kilo per år medans viktökningen bara är ca 30 kilo hos ett träd med hälften så tjock stam. Man har undersökt 670 000 träd från sex kontinenter.

Få träd berör mig lika mycket som riktigt gamla ekar (Quercus robur).
Stammen är enorm och kronan likaså. Den här eken gissar jag
har levt i 500 - 600 år eller kanske ännu mer.

Det här är en betydligt yngre ek (Quercus robur) med en enorm
tillväxtpotential. Forskningsrapporten i Nature som jag nämnde ovan visar
att förhållandet mellan stammens och bladverkets volym förhåller sig så att
om stammens diameter ökar tio gånger så blir den totala bladvikten
100 gånger större. Alla dessa blad tillverkar sen näring till trädet
som kan växa snabbare och snabbare ju större det blir.

Träd kan förstås inte bli hur gamla som helst, och det är nog
en väldans tur att naturen ordnat det på så vis att träden så
småningom åldras och dör de också.  Om träden hade haft
evigt liv och bara blivit större och större så skulle de nog
ha varit lite väl stora nu :-)  Den här eken (Quercus robur)
är på sin ålders höst som för en ek innebär de
300 sista åren av sitt tusenåriga liv. 

Att stora träd växer mer och producerar mycket mer bladmassa kom vi människor på 2014. Redan innan denna upptäckt insåg vi det allvarliga i att en stor del av världens skogar avverkas eftersom trädens bladverk tar upp koldioxid och avger syre. Den nya kunskapen innebär att de stora trädens betydelse för vårt klimat har underskattats rätt rejält. Deras betydelse för att minska växthuseffektens följder, som beror på atmosfärens ökande koldioxidmängd, är mycket större än vad vi trott. 

När vi väl tagit ner världens stora träd kan vi inte ångra oss, och det lär dröja många år innan de nya vi sätter vuxit upp. Vi människor är nog inte alltid så smarta som vi tror. Naturens vishet däremot upphör aldrig att förvåna.

Nåväl, mannen som cyklat fram till den här stora boken (Fagus sylvatica)
kände nog vördnad för det stora trädet. När jag kom fram stod han och kollade
hur långt runt trädet han kunde nå, något som de flesta av oss säkert
har provat någon gång. Han ville tyvärr inte vara med på bild. 

Avslutningsvis får det bli två bilder från min trädgård där två jättar växer.
De vackra bladknopparna ovan är från min ask (Fraxinus exelsior) och ....

.... visst längtar man lite efter bladsprickningen och vårens fräscha grönska nu
när ljuset börjar komma åter och man kan känna att vi går våren till mötes.
Bladen är från min lind (Tilia cordata).

God fortsättning!

Vi är på väg mot vår!

Kram Anna-Karin