Ett svårt beslut

Ibland behöver man göra saker i trädgården som gör lite ont, och då menar jag inte fysiskt utan mer i själen. Jag har haft mina klätterrosor i många år och de är så ljuvliga. Varje år väntar jag på att de första knopparna ska visa sig, och när de sen slår ut i full blom är det nog bland det vackraste som finns. Verkligen hänförande!

För några år sedan dök de första små förrädiska fläckarna av svartfläckssjuka upp och jag har lagt ner mycket tid på att klippa bort allt smittat och rensa rent från löv som fallit ner vid deras fötter. Jag har också försökt med olika bekämpningsmedel, dock inte kemiska för det är totalt tabu i min trädgård, men allt förgäves. I år, efter den stora blomningen i juli, har min skötsel av dem varit mycket bristfällig. Den tar så mycket tid i anspråk och om jag ska vara helt ärlig mot mig själv så har jag nog ledsnat lite grann.

I helgen bestämde jag mig för att ta bort skygglapparna och inte titta åt ett annat håll när jag passerade rosspaljen. Det som mötte mig var en bedrövlig syn.

Med både svartfläckssjuka och rosrost är inte bladverket
så friskt, grönt, blankt och vackert längre.

Från undersidan ser bladen verkligen läbbiga ut.

Angreppen börjar nerifrån och när man rensar bort sjuka
blad är det viktigt att kolla hur det ser ut längst ner. Sjukan
sprider sig sedan uppåt, och när jag tittade längre upp
så såg jag att även det till synes friska
bladverket börjat få små prickar

Någonstans i mitt undermedvetna hade jag nog redan tidigare bestämt mig för att ta bort dem, men förmodligen var jag tvungen att låta dem stå kvar och bli riktigt bedrövliga innan jag kunde fatta tillräckligt med mod för att skrida till verket.

Nedklippningen har börjat och det var extra svårt att ta bort
de knoppar som rosorna, trots min vanvård, bjöd på.

Farväl Climbing Iceberg, .....

... farväl Penny Lane, ...

... farväl William Buffin och ....

... farväl New Dawn.

När jag tagit de mindre grenarna fick det bli lite kaffe innan jag orkade fortsätta med de grövre stammarna och, slutgiltigt, gräva upp rötterna.

Första rotklumpen upp ....

Allt, både grenar, stammar och löv packade jag ner i bananlådor för vidare
transport till containern för brännbart på återvinningen.  De smittade
växtdelarna ska absolut inte till komposten och .....

....... allt smittat ska tas bort så noga som möjligt kring växtplatsen.  Jag har 
 tagit bort de perenner som stod värst till och rensat rabatterna 
runt omkring så noga som möjligt för att få bort alla rosblad. 
Pust och stön! :-)

Det var ett svårt beslut, och in i det sista funderade jag på att flytta Penny Lane, William Buffin samt New Dawn och bara ta bort Climbing Iceberg som var den ros som drabbades först och som sen har smittat de andra. Till slut bestämde jag mig dock för att ta alla och så här dagen efter känns det riktigt skönt.

Rabatten kanske kan göras om, jag kan gräva bort mera gräsmatta och göra den större, kanske bygga en portal och få plats med lite nya underbara friska växter såsom ......

... en honungsros ...

.... eller klematisen Paul Farges som tidigare hette Summer Snow ...

... eller varför inte läderrosen  Rosa longicuspis ...

Den storblommiga blå klematisen
Rhapsody är också fin och .....

.... tillika den här gula rosen som jag
tyvärr inte vet namnet på.

Eftersom jag älskar rosor så blir det säkert någon ny sort och då får jag förstås byta ut jorden innan jag planterar den/dem. Det finns så mycket fint, och det känns kul att ta vintern till att fundera och planera inför kommande vår, så får vi se vad det blir. Genom att ta bort de gamla ganska trista och krävande rosorna har jag ju, härliga känsla, skapat utrymme för något nytt.

Ja, då vet ni vad jag gjort i helgen.

Ibland behöver man komma till skott med saker, och att lasta av 

ett lass på återvinningen då och då är ganska befriande.

En ny bra vecka önskar jag er alla!

Kram Anna-Karin

Vasst och roligt

Rubriken skulle kunna antyda att jag tänker berätta riktigt roliga och lite vassa vitsar men jag håller mig nog till trädgården, så det får bli beskärning istället. Att beskära mina träd och buskar tycker jag är en av de roligaste, men också en av de mest utmanande trädgårdssysslorna. Man är ju med och formar växter som ska växa och sprida glädje länge, länge...och när man väl klippt så finns det ingen möjlighet att ångra sig.

En bra och riktigt vass sekatör är oumbärlig. Den här lilla
klipper grenar på ett par tre centimeter utan problem och
den är riktigt vass. För flera år sedan  tappade jag balansen
när jag stod uppe på en sten och klippte. Halva fingertoppen
åkte av och det ärret kommer jag nog alltid att få leva med.
Trots detta är det min favoritsekatör som jag sköter väl och
förvarar inne och inte bland de andra redskapen i boden.

Allra roligast tycker jag det är att beskära mitt endast tre år gamla äppleträd. Det är ett Aroma som vi planterade våren 2012, och som jag fått vara med och forma precis som jag vill alldeles från början. Det skänker skaparglädje men också vördnad. En vän till mig har ett 130 år gammalt äppleträd som fortfarande ger stora fina saftiga äpplen. Hon vet själv inte vilken sort det är så hon la ut bilder på fb med hopp om hjälp med sortbestämningen. Ska kolla med henne om det var någon som visste. Hur som helst så känner man lite grann av sin egen litenhet när man står där bredvid sitt treåriga träd och tänker att någon kanske kommer att äta frukter från det om sisådär130 år. En lite hisnande tanke, eller hur?

Där, längst bak står mitt fina Aromaträd, och jag tycker nog att det
ser ut att arta sig väl med grenar jämnt fördelade åt alla håll.

När jag beskär brukar jag följa några enkla regler:
1. Ta bort grenar som pekar in mot trädets mitt
2. Ta bort den ena grenen om två grenar korsar och skaver mot varandra.
3. Ta bort grenar som sitter för tätt
4. Ta bort grenar som växer lodrätt för de kommer aldrig att orka bära frukt
5. Ta bort eventuellt skadade grenar
6. Korta vid behov väldigt långa grenar

När man tar bort en hel gren ska man lägga snittet precis utanför grenkragen. Grenkragen sitter där grenen börjar och ser ut som en liten förtjockning eller ring. Den växer sedan över och täcker snittytan som på så vis snabbt läks. När man istället väljer att beskära vid en knopp kan man styra trädets tillväxt genom att lägga snittet ovanför en knopp som pekar åt rätt håll. Låt snittytan peka snett bort så att inte allt vatten rinner rakt ner på den stackars lilla knoppen. Tänk också på att beskära på rätt avstånd så att det inte blir några `stubbar` kvar ovanför knoppen. Om man försiktigt lägger tummen över knoppen och sen klipper framför den så brukar man hamna rätt.

När jag letade efter en bild på mitt lilla äppleträd så hittade jag den här också.
Visst är äppelblom något av det vackraste som finns!

Också avenbokshäcken som bara är drygt ett år gammal är extra kul att beskära.

Så här såg de barrotade plantorna ut när de
sattes den 6:e april förra året och ....

... den här bilden är från juni i år.
Avenboksplantorna (Carpinus betulus) har vuxit enormt,
och det gör mig förstås superglad.
Avenboken räknas till ädellövträden. 

Här, i början av denna månad är plantorna beskurna på sidorna
och en hel del av dem också på toppen. När man beskär
toppskottet bestämmer man avenboksplantans höjd
eftersom de då i princip slutar att växa uppåt.
De som var över 2,20 blev kapade.

Det finns förstås hur mycket som helst att säga om beskärning av olika växter och om olika redskap som är behjälpliga, men eftersom jag i mitt förra inlägg inte fick plats med några vackra växter som blommar så här på sensommaren och hösten så tänkte jag nu avsluta med dem och lämna beskärningen därhän.

Den lila sköldpaddsörten (Chelone obliqua), som finns i vitt
och olika rosa och lila nyanser, förgyller med sin långa
blomningstid så här på sensommaren, liksom förstås ....

.... kärleksörten (Hylotelephium telephium) som blir extra vacker
om man planterar några olika sorter med skiftande
blad- och blomfärg bredvid varandra.

Kärleksörten (Hylotelephium telephium) är inte bara en av mina,
utan också en av humlornas absoluta favoriter.

Höstanemonen (Anemone hupehensis) , söt som en docka,
kan bli riktigt stor om den trivs.
Min sitter tillfälligt placerad i väntan på bättre förhållanden
men sprider ändå glädje omkring sig.
(De vill helst stå i fred utan omplantering, men ibland har
nöden ingen lag. Jag trodde den skulle vara vit, varför
den här rosa skönheten inte riktigt
blev vad jag hade tänkt mig.)

Buddlejan (Buddleja davidii  `Empire Blue´), som i år bara är
ett minne av sitt forna jag, är en underbar liten växt som
doftar honung och vars långa blomkolvar
lockar till sig mängder med ....

.... fjärilar.

Strålrudbeckian (Rudbeckia fulgida) är en annan skönhet som med sina bruna
knappar och sina solgula strålblad lyser upp sin lilla glänta i solen
nu när så mycket annat blommat över. 

En del växter med lång blomningstid, såsom kaprifolen och .....

.... de remonterande rosorna,  liksom de så trogna...

ringblommorna, ...

luktärtorna och blomsterkrassarna blommar också än,
och ger sommarkänsla.

Visst är den här tiden på året underbar, man kan skörda av det man odlat och på så vis spara på sommarkänslan. Det finns också fortfarande några riktigt sena växter vars knoppsprickning man kan se fram emot, såsom oktoberastrarnas  och höstsilveraxens.

Att plocka in viktoriaplommon, som jag inte trodde att jag skulle få några,
smakar också sommar, liksom...

... hösthallonen som fick åka ner med lite annat smått och gott... 

... i en somrig smoothie. 

Det som började som vasst och roligt fick sluta med vackert och gott.

Önskar också er något vackert och gott ...

... och roligt förstås.

Kram Anna-Karin

En solig blomma och en massa lök

Bland det godaste och mest användbara som finns i matlagningen är väl ändå lök. Att det finns så många olika sorter och att nästan alla är lättodlade gör inte saken sämre. Allra enklast är nog vanlig sättlök som man köper färdig på våren och bara sätter ner med den översta spetsen synlig strax ovanför jordytan. Sen är det bara att vattna vid behov och vänta på att de växer till sig. När blasten lägger sig ner är de klara att skörda.

Vanlig gul lök (Allium cepa) är inte så märkvärdig men att skörda den är,
precis som med all skörd, roligt.

Jag brukar lägga lökarna en liten stund i solen så att jorden
torkar innan jag försiktigt borstar dem rena.

När lökarna är torra och rena lägger jag dem, med blasten kvar,
i en korg klädd med tidningspapper och sen står de sig länge i matkällaren.
En del har dem inne i rumstemperatur och det lär gå lika bra det också,
men det är nog viktigt att det är lite luftigt och inte för instängt.

Schalottenlök (Allium cepa var. aggregatum) är extra kul att skörda
eftersom varje nersatt lök ger massor med nya, nästan som potatis.

Det finns en sorts gul lök som heter just potatislök för att den, precis som potatis och schalottenlök, vid skörd ger hela knippen med nya lökar. Den tänker jag försöka få tag i till nästa säsong. Är det någon som provat den?

Inte potatislök men potatis och lök på en bädd av salt.
Efter cirka 25 minuter i 200 grader smakar de underbart.

Lite omständligare, men roligare, är det att dra upp lökarna från frö istället för att köpa sättlök. Utbudet av olika sorter är då större och i år provade jag en ny sort som fortfarande står ute i landet på tillväxt. Det är jättelöken `Ailsa Craig´. Den lär vara söt och mild vid färskkonsumtion men också ha goda lagringsegenskaper. Några jättar är de inte än, varför lökar på 1000 gram (vilket lär vara möjligt eftersom det tydligen är en tävlingssort) inte är något att hoppas på denna kalla sommar. Förhoppningsvis kommer de dock att växa till sig lite mer. Vi får vänta och se!  Jag drog också upp rödlöken `Long Red Florence´ från frö men utdelningen där blev synnerligen skral. Dels beror det förstås på vädret men också på att jag, med tanke på växtföljden i odlingslådorna, inte odlade dem i den optimala kompostjorden i år. Det får bli skärpning till nästa år för just de rödlökarna tycker jag verkligen är odlingsvärda och underbart fina i smaken.

Sist ut bland de ettåriga lökarna är purjolöken. Den har nu satt
ordentlig fart och ser lovande ut. Det är en köldtålig sort
(Musselburgh) och den kan skördas ända in i december.

Förutom ovan nämnda ettåriga sorter så finns det många odlingsvärda perenna lökar.

Gräslöken (Allium schoenoprasum) är nog den mest
klassiska perenna löken.
Jag odlar den på flera ställen och har ett stånd som ....

 ....får blomma som det vill i perennrabatten eftersom
blommorna är så vackra.

En annan perenn lök som jag brukar tjata om är piplöken
(Allium fistulosum). Den kallas också ofta för salladslök
eftersom, gissar jag, den passar så bra i de flesta sallader.
Själva löken är inte så god, men blasten, som man
kan skörda av hela säsongen långt in på hösten,
är ljuvligt mild och fin i smaken.
Här, 8 juni, står den i knopp....

... och den 21 juni är den på väg att slå ut.
Piplök  (Allium fistulosum). 

Den 3 juli är piplöken (Allium fistulosum) fullt utslagen.
Att blommorna är vackra och pryder sin plats,
lockar till sig mängder med humlor och inte
behöver tas bort eftersom det alltid finns
blast att ta av, är ett extra plus. 

När piplöken (Allium fistulosum) blommat över är den
tack vare humlornas idoga arbete fylld
med små svarta fröer som .....

.... sprids. Precis som med dillen tänkte jag låta 
piplöken (Allium fistulosum) självså sig 
lite här och där i trädgårdslandet.
Om det lyckas får vi se.

Eftersom jag hela tiden skriver om hur god piplökens blast
är så kommer det nu äntligen en bild på den också.
Den är rörformig och när den klipps bildas små fina ringar.

En annan lite spännande perenn lök är kinesisk gräslök
(Allium tuberosum). Själva ståndet påminner om vanlig
gräslök men stråna är inte runda utan nästan
platta och smaken påminner om vitlök.

Till sist bland perennerna är det då dags för ramslöken (Allium ursinum) vars
blad på våren kan användas till exempelvis smör eller supergod pesto.

Ramslökens (Allium ursinum) blommor är vackra men man kanske inte
ska plantera den vid entrén för hela växten sprider en , inte oangenäm,
men ganska stark lökdoft omkring sig.
Den breder också ut sig rejält där den trivs.

Vilken tur att det finns så mycket god lök att förgylla vår mat med, och för den som vill, finns förstås ännu fler sorter, såsom silverlök, syltlök, kurrat, ormlök, luftlök, ......... och så inte minst vitlök som med fördel planteras nu på hösten.

När jag började skriva så tänkte jag att det först skulle bli lite lök och sen en del vackra blomster. Det blev ganska mycket lök så blommorna får vänta. En enda avslutande blomma får dock vara med, med förhoppning om att den kan locka tillbaka solen och värmen igen.....

Med förhoppningar om en riktigt solig september

Kram Anna-Karin