Fin utsikt på jobbet

De senaste åren har vi haft fyra björkar. Två riktigt tjusiga och två mer skraltiga. Under lång tid har vi funderat på att ta bort de båda "fulare", men inte kommit till skott. Att ta bort sina träd är ett stort beslut. Det väcker känslor och förändrar trädgårdens karaktär drastiskt.

I somras hade vi dock inget val. En av björkarna hade gradvis blivit sämre och sämre, fått färre och färre blad, tappat fler och fler grenar, börjat dö i toppen och blivit kalare och kalare för vart år som gått. I vintras när vindarna friskade i och tog tag i det stackars trädet åsåg vi eländet med stora fjärilar fladdrandes i magen. Vissa nätter var sömnen inte den bästa.

I mitten syns björken som i sin glans dagar hade långa
lövfyllda grenar som hängde ner som draperier från de
större sidogrenarna. Då var den en sann primadonna,
tät och fin, och inte alls som här, gles och miserabel.
Längst ut på sidorna står de båda taniga inte speciellt
välväxta björkarna som vi från början tänkte ta bort,
men som vi nu tänker behålla för att
bevara trädgårdens höjd.
(Alla tre björkarna är troligen hybrider mellan vårtbjörk
(Betula pendula) och  glasbjörk (Betula pubescens.))

Tyvärr var det vår finaste björk som gav upp, den som vi helst av alla ville ha kvar.

Nåväl, här kommer björkens öde, och också en liten inblick i hur det kan vara att jobba med fin utsikt. :)

En lärling som börjar klättra och en arborist som tittar på.

Gren efter gren kapas utmed vägen upp.

De stora grenarna, de som i sig själva är som mindre träd,
är svåra att manövrera och en råkar hamna i busken. 

Lärlingen ger sig för den här dagen, klättrar ner och tar över
markarbetet. Den mycket erfarne arboristen klättrar upp.

Kolla in höjden. Hur kan han stå där uppe? Imponerande!
Betänker man sen att han sågar bort grenar av den
storleken som syns på bilden, samtidigt som han
balanserar på den vajande stammen, så blir det obegripligt.
I alla fall för en sån som mig. Jag får gelé i benen om jag
måste upp på tredje steget på en stege för att nå, och får
rysningar till och med nu, bara av att titta på bilderna.
När det begav sig hade jag svårt att stå still.
Vill här poängtera att min höjdrädsla och min oro förstås
är helt obefogad. Trädet var provborrat och kontrollerat
innan, och arboristen kan sin sak och vet vad han gör.  

Snart ......

.......faller grenen.

Undrar just om han passade på att njuta av utsikten
innan det var dags för honom att bege sig neråt igen? :)
Det syns inte på bilden, men stammen vajade nog minst
en meter fram och tillbaka där uppe i toppen där han stod.
Hujedamej!

På väg åt rätt håll men tufft ändå. Stockarna han tar
med sig på vägen är inte direkt små.

Äntligen klart! Det ser ut som värsta förödelsen men allt
ligger där det ska. På gräsmattan eller på den bara jorden.
Inget i rabatterna eller planteringarna.
Till och med busken som fick en gren över sig
i början klarade sig utan skador.

Några bilder till som visar hur det såg ut efteråt, och som
också visar hur det ser ut i grannskapet där vi bor.
Det är alltid lite spännande, eftersom olika områden
har så olika karaktär.

När björken tagits ner anlade vi en ny plantering kring den. Stubben sparade vi för att i framtiden kunna använda som stomme till en stabil klätterställning.

Här syns början till den nya planteringen. Den är gjord av
grästorvor och trädgårdskompost, och kommer att behöva
ligga till sig ett par år innan den kan tas i bruk.

Men när maskarna och de andra nedbrytarna gjort sitt
tänker vi plantera en honungsros och en skogsklematis
här, och låta den vackra duon klättra i den höga stubben.
Den borde vara tillräckligt stadig till och med för de
här båda giganterna. På bilden längst ner till vänster
syns det hur starkväxande de är.
Där har de tagit över ett helt äppelträd.
Honungsros (Rosa helenae 'Hybrida') och skogsklematis
(Clematis Vitalba-Gruppen 'Paul Farges')

Skogsklematisen och de av lavar beklädda grenarna i
närbild. Jag har nog visat bilden förut men den är
så fin så jag kunde inte låta bli. :)
Skogsklematis (Clematis Vitalba-Gruppen 'Paul Farges')

Till sist, tillbaka till jobbet med den fina utsikten och till arboristerna. En yrkesgrupp man sällan tänker på förrän man behöver den. Som till exempel när man som vi får ett träd som måste ner, men som inte kan fällas utan att orsaka stor skada på omgivningen. Någon vecka efter att de tagit ner vår björk tog de en till i grannskapet. Den var en ännu större utmaning än vår, eftersom ägaren, som kanske blev inspirerad av oss, har hela sin trädgård full med olika unika mycket sällsynta växter från världens alla hörn. Den tog de utan att med en enda liten kvist nudda marken. Det ni! :)

Arboristerna har lång utbildning och är mycket kunniga. Inte bara i att ta ner träd utan också i hur man sköter om dem och håller dem fina. Vi funderar på att låta dem snygga till vår gigantiska lind nästa sommar. Det är spännande att tänka på hur fin den skulle kunna bli om den fick lite omvårdnad.

Det var ledsamt att behöva ta bort den förr så fina björken.

Men också skönt.

När det stormade för några nätter sedan behövde jag inte oroa mig.

Jag kunde sova som en stock. :)

Kram Anna-Karin

Viva la Viva

I några dagar har solen strålat från klarblå himmel, och man har verkligen märkt att ljuset är på väg tillbaka. Det är en skön känsla som sätter igång vårkänslorna. Längtan efter de tidiga vårblommorna gör sig påmind. En av de växter, eller mera korrekt växtsläkten som för mig signalerar vårens ankomst är vivornas.

Den viva jag först kommer att tänka på är vår vilda och innerligt älskade gullviva, Primula veris.  Alla vivor tillhör släktet Primula och namnet härrör från latinets primus som betyder den förste. Gullvivan är ingalunda tidigast av vivorna men får inleda i alla fall. På något vis är den en självklar etta.


Gullviva, Primula veris

Den röda varianten. Primula veris 'Sunset Shades'.

Gullviva, Primula veris 'Sunset Shades'.

Gullvivan blommar strax efter, eller som här samtidigt som vitsipporna.
Vilken härlig syn!
Gullviva, Primula veris 'Sunset Shades'.

Tittar man noga så ser man att brämet är mer flikat än vad de brukar vara.
Blommorna är inte lika trattformade som man är van vid.
Känner mig säker på att det är en gullviva men troligen en hybrid.
Gullviva Primula veris.

Den vanliga gula. Primula veris.

Gullvivorna frösår sig och när de etablerar sig i rabatterna blir de riktigt
maffiga. Jag brukar flytta ut dem i gräset igen.

Ett annat alternativ är att istället flytta dem från gräset in i
rabatten, som här hos ett par i grannskapet.

När jag skriver om att flytta gullvivor (något som nog många av oss har gjort eller känner någon som gjort) blir jag tveksam. Gullvivan är fridlyst i hela landet. I Skåne, Halland och Närke får man inte ens plocka en bukett. Det får man i övriga landet, men det som gäller är en bukett till sig själv eller som gåva till någon. Man får inte ta stora mängder och man får absolut inte plocka och sälja. Ingenstans i naturen får man gräva upp dem. Men hur är det i den egna trädgården? Någon som vet?

Ack så vackra de är! 

Gullvivorna är mycket anspråkslösa och tåliga. De trivs på de flesta jordar men föredrar kalkhaltiga marker. Tål torrare växtplatser än nästan alla andra vivor. Blommar i maj.


Jordviva, Primula vulgaris
Den viva som blommar först i vår trädgård är jordvivan, Primula vulgaris. På bilden nedan ser den inte mycket ut för världen, men om man betänker att fotot är taget i mitten av februari förra året så är det inte så illa. Knopparna har redan börjat sträva uppåt. Och snart, om drygt en månad så är vi där igen. :)

Jordvivor finns nästan alltid att köpa som krukväxter under vintern och våren. När de gjort sitt inomhus och värmen börjar komma är det bara att plantera ut dem. Eftersom jag aldrig lyckas motstå att plocka med mig ett par så har jag rätt många i trädgården nu. På bilden nedan ståtar årets nyförvärv. De trivs bäst om de placeras svalt och ljust men inte i direkt solsken. Det viktigaste är dock att man inte glömmer att vattna, för uttorkning tål de i likhet med andra vivor inte.

Årets jodrvivor som nu sprider vårkänsla.
Primula vulgaris

Jordvivorna finns i en mängd olika färger och färgkombinationer men den vilda är ljusgul med orange fläckar vid svalget. Den växer i stora delar av Europa men försvann från sin sista utpost i Sverige (Kullaberg i Skåne) redan i början på 1900-talet.

En del jordvivor har också förädlats beträffande blommornas form, och inte bara avseende deras färg.

Den här jordvivan med fyllda blommor köpte jag förra året.
Snart får jag se om den klarade vintern ute i rabatten där jag satte den.
De avvikande formerna har oftast lite sämre härdighet än de mer naturtrogna.

Jordvivorna är anspråkslösa och klarar det mesta utom uttorkning. Konstant fukt gäller, och  om de får välja föredrar de en ljus och sval placering utan stekande sol. 5 - 15 cm höga. Blomningstid mars - maj, men kan blomma lite när som helst.

Jordvivorna kämpar på i snö och kyla och tycks aldrig ge upp.

Jordviva i maj. Den har nu hunnit snygga till sig efter
den tidiga vårens snöande och haglande.
Den liknar den den vilda arten, men har en kraftigare gul färg. 

 

Lundviva, Primula elatior
Den vanliga lundvivan liknar gullvivan men är kraftigare. Ljusgula blommor. 10 - 30 cm hög. Jag har försökt att fröså den i många år men tyvärr inte lyckats än. Den enda lundviva jag har är en köpt hybrid med riktigt mörkgröna blad, orangegula blommor och violetta stjälkar. Vacker den också men inte alls med samma naturliga elegans som den "riktiga".

Lundviva - hybrid
Primula elatior

Bollviva, Primula denticulata
Jag har ett par bollvivor som jag dragit upp från frö. De blev inte så stora och praktfulla i somras men när hösten kom var bladrosetterna riktigt kraftiga, och såg mycket lovande ut.

Bollvivorna kallas i England för "Drumstick Primula" efter sitt utseende. Blommorna sitter i en stor boll i toppen på en upprätt kal stjälk. Blommar i april till maj och klarar en del skugga.

En fördel med min än så länge ganska klena bollviva är att "bollen"
i toppen inte är så tät. Man kan verkligen se de enskilda
blommorna, och hur vackra de är.

Praktviva, Primula sieboldii
Alla vivor har vackra blommor, men praktvivan med sina fransade blomkanter erbjuder något utöver det vanliga.

Vit praktviva. Underbara blommor, och underbara blad.

Praktvivan blommar i juni med vita, rosa, lila eller blålila blommor. Den blir 15 - 20 cm hög.

Lila praktviva med julrosens gigantiska blad som parasoll. Den har valt
platsen själv men visste kanske inte riktigt hur stor "kompisen" skulle bli. 

Lila praktviva.
Primula sieboldii

Vivorna är ett fascinerande släkte. Det finns vilda arter, trädgårdsvarianter och riktiga rariteter. Nästan alla vill ha en mullrik fuktighetshållande jord i halvskugga. Lundar, ängar och gräsmarker är mijöer där de brukar trivas. De flesta är mycket härdiga och kan odlas i stora delar av landet.


Fler vivor
När jag kryssade i vilka fröer jag önskade mig från Trädgårdsamatörernas frölista i år tog jag med tre vivor. Jag har inga bilder men ni kan klicka på länkarna och se hur de ser ut.

Primula japonica 'Postford White' - Japansk viva med blommor i etager. Blommar i juni- juli. 45 - 50 cm hög. Den här sorten är vit men den finns i många olika färger.

Primula bulleyana - Gul kandelaberviva. Blommar i juni - juli. 40 cm hög.

Primula cockburniana - Lackviva med färgsprakande orange blommor. Blommar i juni. 20 - 40 cm hög.

Snart kommer fröerna och då får jag se om de är med. Spännande! Hoppas hoppas!

Önskar att jag hade den här dammen att plantera dem vid .......
Men de skulle allt bli fina i mitt lilla hörn också. :)

Det finns många fler arter inom släktet Primula och jag skulle kunna hålla på länge, men jag tänkte avsluta med en sista länkning till de läckraste av alla, till vildranunklarna eller björnöronen (Primula auricula) som trivs i stenpartier eller som kantväxter. De är ovanliga och inte helt lätta. Missa inte att spana in dem.! :)

Amaryllisarna som inte hann slå ut till jul blommar fortfarande för
fullt, precis som de vårliga vivorna som nyligen fått flytta in.
Våren är på gång men än dröjer sig julen kvar i några dagar.
I alla fall hos mig. Gillar ljusen. 

Till helgen blir det trädgårdsfest i Varberg,

och sen blir det sådd av paprika, chili och tomater.

Det tar sig.

Det nya trädgårdsåret rullar igång.

Härligt!
God fortsättning till er alla!

Kram Anna-Karin

Kära små frågor inför jul .....

Amaryllisarna har fått fina stöd och de stora knopparna ser ut att ge praktfulla blommor. Men hinner de slå ut till julafton ......... ?

När de inte blir fotograferade står de på fönsterbänkarna ovanför elementen för att få så mycket ljus och värme som möjligt. En del vatten har de också fått med förhoppning om att det ska sätta fart på dem .....

Stödet köpte jag på Älvsjömässan för några år sedan men
först i år kom jag på hur jag skulle använda det.

Det här stödet är inköpt i år. På Plantagen. :)

Stödet i form av de tvinnade stickorna har varit med länge. En
gång för många år sen köpte jag ett stort knippe pinnar och
de blir aldrig dåliga och tar aldrig slut ........  Det gör inget.
Jag har inte ledsnat än, eftersom de är så fina.

En som däremot kanske har ledsnat lite är familjens tomte. Hon funderar på att överlåta ansvaret till någon annan ..... Men vem ska då vara tomte?

Vår fina tomte som troget kommit i många år.
Kanske, kanske kommer hon i år också ......

Det här skulle kanske annars kunna vara en tänkbar kandidat .....

Han heter som många nog vet Ville.  Är snart åtta år och synnerligen intresserad av prasslande papper och krullade snören.

Hur ska det gå med amaryllisarna?

 Kommer det någon tomte och vem blir det i så fall?

Det spörs.

God mat och gemensamt mys blir det i alla fall.

Önskar alla en riktigt mysig 

GOD JUL!

Sammetshortensior och juletider

Satte mig för att skriva några rader, och funderade på vad jag skulle skriva om. Något "juligt" kändes förstås naturligt men det jag fastnade för var sammetshortensior. Det var deras latinska namn som fångade mitt intresse och som faktiskt fick mig att tänka på just juletider. På ett lite annat sätt.

Sammetshortensia

Hortensior är underbara och sammetshortensiorna vackrast av dem alla, tycker jag. Ingen annan växt liknar den. Att använda ord som superb, exotisk och magnifik känns inte som att ta i. Sammetshortensiorna växer vilt i fuktiga lövskogar i Kina och kan bli två - tre meter höga. De har ett upprätt växtsätt men breder ut sig och kan i gynnsamma fall bilda hela buskage. De har tjocka mörkgröna sammetslena blad och stora flata blomställningar. Lila små blommor som övergår mer och mer i blått i mitten. Större vita fjärilslika blommor som en inramande krans runtom. Bladen kan bli 35 cm långa och blommorna kanske uppemot 20 cm i diameter. Blommar i juli - augusti och är då förstås som allra finast, men utgör med sina stammar, grenar och blad ett blickfång under hela säsongen. Föredrar en  halvskuggig vindskyddad växtplats som aldrig torkar upp, men som heller aldrig är blöt. Tål inte brännande sol, vind och torka. Klarar zon 2, kanske zon 3 - 4 i gynnsamma lägen om marken under dem täcks under vintern.

Sammetshortensian är förtrollande vacker - men skör.

Sammetshortensians underbara blommor.

Sammetshortensians mjukt ludna blad och håriga stjälkar.

Längst till vänster välkomnar den riktigt stora sammetshortensian vid
den här smakfulla entrén. Den står ännu i knopp. Att
fantisera om hur den skulle se ut i full blom är angenämt. :)

En oväntad men oemotståndlig kombination.
Sammetshortensia och klippstånds (Ligularia dentata 'Desdemona'). 

I våras fick jag en liten sammetshortensia, ett skott från ett par i grannskapet. Jag kände mig andaktsfull när jag bar hem den, och grävde ur en grund vid "balja" i marken där jag delvis bytte och blandade jorden för att få den att etablera sig och trivas. Den breder ut sig med ett grunt rotsystem och vill ha en lucker mullrik näringsrik jord, gärna åt det lite surare hållet.

Det lilla skottet från sammetshortensian såg inte mycket ut för världen
när jag satte det. Endast liljorna som följde med såg frodiga ut. Snart
kom dock bladutspringet.

Skottet tog sig fint och de stora härliga bladen bredde ut sig.
Våren och sommaren var extremt torr så förutom att vattna, hela tiden
kändes det som, så skyddade jag rötterna från uttorkning med gräsklipp.
I november kom den första frosten och det uppskattade förstås inte den
förnäma växten som svarade med att börja sloka.

Nu i dagarna kom snön och sammetshortensian sover inuti sitt tält
av juteväv. Förhoppningsvis vaknar den till våren igen och
kanske kommer då den första blomman. Hoppas, hoppas!

En sammetshortensia är en önskeväxt, men inget man önskar sig till jul. Planera och drömma om en kan man dock göra och det är kanske lite som en julklapp det också. Den bör planteras på våren för att få en hel säsong att förbereda sig på inför vintern.  

Sammetshortensian heter Hydrangea aspera ssp. sargentiana. Aspera betyder grov, och namnet har växten fått på grund av sina stora och till utseendet sträva blad. Att sammetshortensiorna och namnet aspera fick mig att associera till julen var dock inte i den betydelsen. Det var aspera, som också  återfinns i uttrycket "Per aspera ad astra" (genom svårigheter mot stjärnorna) som fick mig att tycka att det passade bra nu, i dessa tider då det gäller att inte krokna. Nu när det gäller att hålla sig upprätt för att man har för mycket att göra och för många att träffa, eller för lite att göra och kanske ingen att fira med, eller för att allt kanske bara är för mycket lagom.

Så go vänner,

och alla andra goa människor.

Oavsett om det är för mycket, för lite, för lagom eller helt underbart 

så vänder ljuset snart åter och det är en bit mot stjärnorna bara det.

Kram Anna-Karin

Hoppas snön får vara kvar. Så fint det skulle vara med julesnö. :)