Ätbart i vår trädgård. Del fyra: Grödor på friland

Jag hoppas ni alla haft en God Jul och ett Gott Nytt År, 

och önskar er en god fortsättning på det nya. 

2019 känns som ett löftesrikt och bra trädgårdsår, tycker jag. Vet inte varför jag känner så, men idéerna spirar och planerna börjar ta form, och lusten att gå ut och sätta fart finns där. Trädgården kommer förstås att slumra i några månader till, men snart är det dags att låta frösådderna väcka den nya säsongen till liv. Vi tänker dock vänta ett par veckor till, och under tiden fortsätter jag att berätta om det ätbara i vår trädgård. Den här gången blir det grödor på friland, såväl perenna som annuella. De flesta odlar vi på våra gamla komposter, i våra odlingslådor och i vårt trädgårdsland.

Perenna grödor

De ätbara perennerna vi uppskattar mest är de olika sorterna av lök. De plockar vi av från tidig vår till sen höst, till våra sallader, smörgåsar, omeletter, wokar och mycket mer. Vi är där och "nallar" hela tiden, men det märks inte.  Det känns nästan som om de är "evighetsväxter" eftersom de växer till sig så snabbt.

Vanlig gräslök (Allium schoenoprasum)

Även om man kan äta de
vackra blommorna så är det förstås
bladen som räknas när det gäller ätbart.
Jag sådde tio frön med vit gräslök,
men endast en blomma blev vit.
Lite snopet, men inte helt oväntat.
Jag får vara glad för den.  

Kinesisk gräslök (Allium tuberosum) och piplök (Allium fistulosum)

På vänster sida om Ville växer piplöken,
och på höger sida den kinesiska gräslöken.

Den kinesiska gräslökens vackra
blommor till vänster,
och piplökens läckra bollar
i mitten och till höger.

Luftlök (Allium x proliferum)

Jag fick min luftlök i våras av en vän,
och jag ser fram emot att få se
denna mycket intressanta
hybrid växa till sig,
och ber att få återkomma till den då.

Två andra perenner som vi plockar av hela säsongen är sandsenapen (Diplotaxis tenuiflora) och ängssyran (Rumex acetosa).

Sandsenapen, eller den italienska rucolan som den också heter, är kraftigare i smaken än de ettåriga sorterna, men eftersom vi tycker om smakrik mat passar den oss bra. De nya bladen är betydligt mildare i smaken än de äldre, vilket gör att vi kan välja hur kraftig smak vi vill ha. Riktigt gamla blad kan bli beska, så de brukar maskarna få.

Ängsyran är syrlig. Att klippa ner små bitar av bladen  i t.ex. en sallad ger en fräsch touche. Men man får akta sig så att man inte tar för mycket. Då blir det surt, som räven sa.

Den stora bilden är tagen
26 april 2016.
Visst är det vackert,
men jag hoppas trots det
få slippa samma syn i år.
Den lilla bilden visar hur stor
ängssyran blir senare på säsongen.
Vi brukar klippa ner den hårt.

Vår rankspenat (Hablitzia thamnoides) kunde vi skörda av för första gången i år. Det var en härlig känsla att både plocka och tillaga de vårgröna bladen. De bör skördas innan växten gått i blom. Senare under säsongen är de inte så goda. Då får det bli vanlig spenat eller mangold istället.

Mina känslor för rankspenaten är speciella. Den värmer mitt hjärta lite extra. Jag sådde fröna en vinter för fyra år sedan. Ställde ut krukan eftersom fröna behöver stratifieras (behöver en period av kyla) för att gro, men höll på att missa groddplantorna som dök upp när våren kom. De var små och ynkliga och påminde mest om ogräs. Turligt nog tittade jag lite närmare på dem och såg då att de inte tillhörde det "vanliga böset" som alltid dyker upp när man har sådderna utomhus.

I den stora krukan ses
tre små groddplantor,
som alla visade sig
vara rankspenat.
Mot slutet av sommaren såg
de ut som på den lilla bilden.

Jag planterade rankspenaten i en av kompostodlingarna, och trodde att jag nästkommande vår skulle få se dem klättra uppför växtstödet som de fått. Men icke då. De kom, men fortsatte att vara lika löjligt små. Så ock året därpå. Men i år, på sitt fjärde levnadsår, tog de fart, och vi blev väldigt glada. När man väntar på något gott kan man aldrig vänta för länge, sägs det, Och det stämmer nog. Rankspenat växer långsamt i början, för att sen nästan explodera i tillväxt, när den väl etablerat sig.

När rankspenatens blad kommer om
våren är de vackert rödgröna.
Runt midsommar går växten i blom,
och trots att den inte bjuder på nåt
fyrverkeri av färger är den
säregen och vacker.
Under tiden emellan,
innan blommorna kommer,
kan man äta av de vackra
och goda "spenatbladen". 

Sist ut bland perennerna får rabarbern (Rheum rhabarbarum) bli. Det finns många olika sorter och den liksom de flesta växter förtjänar egentligen ett eget blogginlägg. Den här gången blir det dock bara en bild. En gammal en, dessutom. Jag hade ingen ny. :)

Annuella (ettåriga) grödor
Många av de ettåriga grödorna är egentligen tvååriga (bienna), men oavsett vilket så får alla vara med i samma grupp här.

Bakom fjällvallmon som
ska flyttas till våren
växer en rad med morötter,
sen ringblommor, och längst
bak några olika kålsorter.
Mest grönkål Brassica napus 
'Red Russian',
men också några plantor
med "vanlig"grönkål
(Brassica oleracea). 

Morötter (Daucus carota): Vi odlar två sorter. En sommarmorot och en höstmorot. En del av höstmoroten står fortfarande kvar i landet med ett lövtäcke över sig, och den sista skörden, den på vårvintern, brukar vara den vi uppskattar mest. Jämte den då vi gallrar ut de första små morötterna på försommaren, och äter dem lätt grillade med smält smör. Gott! Gott!

Kål (Brassica): Vissa år odlar vi mer ätbart, andra mindre. Oavsett vilket odlar vi alltid kål. Jag har svårt att tänka mig en godare, mer användbar och nyttigare gröda. Att man inte kan odla den i samma jord mer än vart sjunde år är lite bökigt, och att man måste flytta runt den eller byta jord kräver en viss arbetsinsats, men det är den definitivt värd.

Den stora kålen längst
fram är röd spetskål
Brassica oleracea 'Kalibos'.
De mjälla huvudena utvecklas
senare på säsongen.
Den kräver utrymme tar tid på sig,
men är en riktig favorit.

Nåväl, i år blev dock kålodlingen lite av ett magplask. Redan när jag började med trädgård bestämde jag mig för att alltid åka på semester, och att aldrig fastna i tanken att inte kunna lämna trädgården och därför stanna hemma. Jag kollade kålen innan vi åkte på vår första resa, men när vi kom hem hade kålfjärilens larver ändå hunnit festa rejält. De hade ätit soprent.

Till vänster de kålskelett vi
möttes av när vi kom hem.
Till höger samma kål en knapp månad senare.
Vi trodde inte den skulle repa sig,
men växternas kraft upphör aldrig att förvåna.
På bilderna syns mest grönkålen
Brassica oleracea 'Nero di Toscana',
oftast kallad svartkål eller palmkål.
Längst bak sockerärtor.  

I augusti såg det åter lovande ut på kålfronten.
Vi hade hunnit äta en del,
och såg fram mot att kunna
fortsätta njuta av den långt in på vintern.
Den purpurfärgade grönkålen längst
fram heter Brassica oleracea 'Scarlet'.

Strax efter att ovanstående bilder togs kom rådjuren smygandes om natten för att mumsa, och jämnade det mesta med marken. Konstigt nog upptäckte de inte rödbetorna som växte inne i ett hörn bredvid komposten.

Rödbetor (Beta vulgaris): Rödbetorna är liksom kålen en av våra favoriter. I år odlade vi tre sorter. Den runda röda 'Crosbys Egyptian' den avlånga röda 'Forono' och den runda polkagrisrandiga 'Chioggia'. 'Forono' är med sin milda lätt nötiga smak vår favorit, men 'Chioggia' är den roligaste om man vill pickla, eftersom randningen gör inläggningen så vacker.

Rödbetsblad är vackra, och goda.
Bäst smakar de som riktigt
små (babyleaf), men också de lite större
bladen gör sig fint i en sallad om man
tar små bitar i lagom mängd.
På den infällda bilden ses
de tre olika sorterna. 

De små mörkröda är 'Crosbys Egyptian',
de runda ljusröda 'Chioggia'
och de avlånga 'Forono'.

Rödbetsskörden blev rik. Likaså den med squash (Cucurbita pepo). När en vän frågade om jag ville ha så svarade jag spontant; - Nej, nej, nej, hjälp nej! Vi skrattade båda. Kanske känner ni igen er? Vi åt squash så vi nästan storknade.

Jag upphör aldrig att bedåras av
squashens stora soliga blommor. 

Några bilder på squashplantorna
som levererade, och levererade .....
I bakgrunden majs, 
som i år inte levererade så bra.

Vi odlade inte så mycket i år. Mest det gamla vanliga. En nyhet provade vi dock, en asiatisk kålblandning (Brassica rapa) som vi blev förtjusta i. Alla blad var goda. De flesta var ganska milda, men några riktigt heta, och att få ett sånt då och då piggade upp många av sommarens sallader.

Asiatisk kålblandning.

Förutom ovanstående så odlade vi även gul trädgårdsportlak (Portulaca oleracea var. sativa), gul lök och vitlök, samt en del kryddor som numera frösår sig själva, såsom persilja, dill och koriander. Rena örter, som oregano, timjan m.m. finns också i vår trädgård, men de får anstå till senare.

Den gula trädgårdsportlakens blad är
krispiga, goda och supernyttiga.
Om man sparar några blad när man plockar,
så producerar plantan hela tiden nya.

Jag tänker nu avsluta med ringblommorna (Calendula officinalis). Liksom t.ex dillen sår de sig själva, och varje år brukar jag rensa bort så att de inte ska konkurrera ut grönsakerna. Jag tycker dock det blir tomt utan dem, så lite plats brukar de allt få. Och några av dem brukar vi äta upp. Blombladen är vackra att dekorera med.

De självsådda ringblommorna
blir med tiden mer och mer
rent orange, eller rent gula.

Men en del överraskar, som de här.
Visst är de vackra?

Kanske var det här året inte det bästa att berätta om när det gäller vår odling av ätbara grödor. Vi hade mycket annat för oss, både i trädgården och annorstädes, och valde att ligga lågt. Det kom inte en droppe regn på tre månader, temperaturen låg allt som oftast uppemot 25 - 30 grader. För att trädgården skulle överleva, samtidigt som vi fick välbehövlig tid för vilstolen, de solvarma klipporna, baden och semesterresorna så gällde det att prioritera, och att vi trots vår begränsade insats lyckades få så pass mycket egenodlat ätbart känns rätt bra.

Det här var den näst sista delen om ätbart i vår trädgård. Nästa del, den sista, kommer att handla om goda ettåringar i kruka, och när det gäller dem så slog skörden alla tidigare rekord. Ja, den var nog blygsam i jämförelse med många andras, men för oss var den WOW.

Krukorna räckte inte till.
De här tomaterna hamnade
i en av odlingslådorna istället.
De tyckte väl det var
rätt okej det också.

Hoppas ni liksom jag känner entusiasm inför den nya säsongen.

Känner jag mig själv rätt kommer jag att glöda av lust ibland, och ta det lugnt ibland.

Det känns som en bra kombo som passar mig.

I den egna trädgården får man göra precis som man vill,

det är gott, och det ger energi. 

Kram Anna-Karin