Kravlöst och vilt förälskad - högt upp i det blå

Med tanke på rubriken kanske ni undrar om jag ändrat inriktning på bloggen?  Ni kan vara alldeles lugna (eller kanske lite besvikna :). Den kommer fortfarande att handla om trädgård. Dagens tema är vilda växter som inte ställer så stora krav, och som trivs på ängen. Företrädesvis blå.

På södersidan av huset har vi haft ett torrt, näringsfattigt och besvärligt område som mest sett ledsamt ut. Nu har dock ängsblommorna börjat etablera sig och det har istället blivit en kär del av trädgården. Det är svårt att inte bli förälskad i de försynta blommorna, som växer i det ganska vilda rufset.

Speciellt förtjust är jag i blåklockorna.

Att kråkvickern tagit sig in är jag kanske inte riktigt lika glad åt. Humlorna är dock lika nöjda med den som med blåklockorna.

Ängsklockan är fin och kunde gärna få sprida sig lite mer.

Fältvädden (Scabiosa columbaria) som jag köpte av en odlare och planterade in förra året har inte visat sig igen. Synd! Jag får nog försöka med åkervädd istället. Bilderna nedan är från farmor och farfars sommarstuga. Den är fin och omtyckt av pollinerarna den också.

Grässtjärnblomman är inte blå men får vara med ändå. Så otroligt liten att man oftast inte tänker på att den nästan alltid finns där det finns högt gräs. När man väl upptäckt den är det svårt att inte låta sig hänföras av de små men utsökta blommorna.

Förutom blåklocka, ängsklocka, kråkvicker och grässtjärnblomma växer det rödklöver (Trifolium pratense), alsikeklöver (Trifolium hybridum), vitklöver (Trifolium repens), käringtand (Lotus corniculatus), prästkrage (Leucanthemum vulgare), rödfibbla (Pilosella aurantiaca), röllika (Achillea millefolium) och blodnäva (Geranium sanguineum) på ängen. Det är en osannolik blandning av färger men tillsammans ger de ändå ett harmoniskt intryck.

För att återvända till det blå får jag bege mig till en annan del av trädgården där jag nu planterat min cikoria. Jag frösådde den för två år sedan. Under mellantiden har den stått i en odlingslåda. Den näringsrika jorden där har låtit den bli i det närmaste dubbelt så stor som vad man är van vid att se i det vilda. Nu har den dock fått för arten lite mer normala växtförhållanden, och förhoppningsvis kommer den att smälta in och se naturlig ut när den anpassat sig.

Cikorians himmelsblå blommor är underbara. Varje blomma blommar bara en kort tid men det kommer ständigt nya utmed de för tillfället en och en halv meter höga stjälkarna. (Normal höjd är 0,5 - 1 meter)

Blir man förtjust i cikorians blommor, vilket man lätt blir, och vill ha dem i trädgården bör man vara försiktig. Det finns tyvärr en annan växt med liknande blommor som man ska akta sig för. Parksallaten (Cicerbita macrophylla). Cikorian sprider sig huvudsakligen med frö och är relativt lätt att hålla efter. Parksallaten är också duktig på att föröka sig med frö men har dessutom kraftiga krypande jordstammar som tar sig fram med en hiskelig hastighet. En vinnande kombination för växten men inte för trädgårdsägaren. Man får den överallt och den kväver snabbt annan växtlighet, och till råga på allt är den extremt svår att bli av med. Den är i och för sig vacker med sina blå (blålila) blommor och sina stora ljusgröna bladrosetter som bildar vidsträckta mattor, men den räknas som ett av de värsta ogräsen som finns. Ja, den är kanske till och med värst av alla.

De är ganska lika, så läs på och var extremt försiktig om du tänker plantera in cikoria! 

Nåja, nog om "skönheten och odjuret" för denna gång.

Tänkte börja avrunda och återvända till blåklockorna. Men inte till de små utan till de stora.

Få blommor väcker sådan glädje i naturen som de stora blåklockorna. Rätt som det är står de där, och man stannar upp i steget. Överväldigad. De vilda stora blåklockorna har relativt få blommor i sina klasar medans de förädlade trädgårdsvarianterna brukar ha betydligt fler. Den vilda till vänster i bild har fem vilket är hyfsat många. Kanske tyckte den att den behövde "bossa upp sig" eftersom den fått sällskap av ett frodigt älggräs (Filipendula ulmaria). Den odlade till höger har närmare 25 klockor per stängel.

Till sist ytterligare en förädlad sort. En fylld vit blåklocka. Ljuvlig den också men inte lika välbesökt av humlorna. Iallafall inte när det finns enkla att tillgå.

Funderar på vad som flög i mig när jag satte rubriken.

Kanske var det familjens stundande semester som spelade mig ett spratt.

Längtar!

Önskar alla en fortsatt skön sommar 

- högt upp i det blå -

eller kanske i böljan den blå. 

Kram Anna-Karin