Ätbart i vår trädgård. Del två: Nya frukter och bär för i år. Mullbär

Eftersom vi tycker om att odla egen mat planterar vi gärna något nytt ätbart varje år. Det blir inga mängder på en gång, men några då och då gör att utbudet sakta men säkert ökar. En del odlar vi för att fylla på förråden inför vintern, men mest vill vi ha frukter och bär för färskkonsumtion. Och när det gäller mullbär, då är det den omedelbara tillfredsställelsen som lockar.

Nya frukter och bär för i år
Våra nya träd, buskar och klätterväxter med ätbart för i år är: mullbär, björnbär, amerikanska blåbär och fikon.


Mullbär

En liten historia om hur mullbäret 'Mulle' kom till oss
Vi har planterat två olika sorters mullbär. Den ena är 'Mulle' (Morus 'Mulle'). Det är ett träd som jag funderat på att plantera ett tag, och nu i våras tyckte jag det var dags. Det visade sig dock vara mer bekymmersamt att få tag på en planta än vad jag trott. Jag ringde runt till de mindre plantskolorna men överallt var de slut, och de fanns inte att ta hem från leverantörerna heller. Letade på nätet och fann till min förvåning att Blomsterlandet hade 'Mulle'. Inte hemma men för beställning. Kastade mig på telefonen. Fick reda på att det inte fanns några mindre exemplar, men att de kunde ta hem ett riktigt stort med "jättestor" krukstorlek. Det var inte exakt den prisklass jag tänkt mig, men eftersom min hjärna ville ha 'Mulle' nu, så bad jag dem att lägga en order. När det var dags att hämta hem det föreslog min man att jag skulle hyra en kärra, men eftersom jag lyckats trycka in rätt stora träd i bilen förr genom att fälla sätena och ha kronan nästan framme i vindrutan så tänkte jag att det skulle nog gå bra den här gången också. Väl framme på Blomsterlamdet blev jag visad till killen jag pratat med när jag gjorde beställningen.

- Hej! Jag såg att mitt mullbärsträd kommit.
- Nja, jo, jovisst, äh, öh ........
Den stackaren var märkbart generad och såg ut som någon som blivit påkommen med handen djupt i kakburken.
- Krukan är stor,........ men trädet är inte sååå stort ....... Du behöver inte köpa det. Vi skickar tillbaka det. Inga problem.
- Okej, men var är det?
- Här.
Det var verkligen litet, och krukan var nog en av de mest överdimensionerade jag någonsin sett. Men jag ville ju ha ett 'Mulle' så jag hör mig själv säga att jag tar det.
- Men, du vet att det är mullbär, hör jag killen försiktigt protestera.
- Jo......, det ser jag att det är.
- Jag menar, det är inte som att plantera ett äppelträd precis.
- Nej......., det vet jag att det inte är.
- De är väldigt känsliga. Ska du verkligen ha det?
- Jo, det ska jag, hör jag mig själv säga. Igen.

Väl hemma kommer min man ut på trappan. Han tror att jag inte lyckats få in det i bilen eftersom det inte syns, och att jag kommit hem för att hämta en kärra. Då kan jag inte hålla mig längre, utan börjar skratta så länge att jag nästan får ont i magen. I efterhand inser jag att jag borde ha prutat, men jag blev nog så paff  att jag inte kom mig för med något vettigt alls.

Nåväl, ett 'Mulle' blev det, om än ett litet ett. På bilden till höger nedan syns det "pyttelilla" trädet. Till vänster kan man se att det emellertid var välväxt och fint, och att det faktiskt hade förvedad stam trots att det var litet. Rötterna var det heller inget fel på. De var välutvecklade och fina.

Det syns inte på bilden,
men jorden är bytt på en
 stor yta där 'Mulle' står.
Jag har kraftig lerjord i trädgården,
 och den har jag blandat upp rejält,
 för att ge mullbärsträdet en
rimlig chans att överleva.
Det har också fått en upphöjd
placering för att i möjligaste
mån undvika vinterväta.

På nästa bild har det börjat växa. Den mest idealiska placeringen hade varit mot en vägg, men i brist på sådan fick jag plantera det så skyddat jag ändå kunde. I väster fångar avenbokshäcken vinden. I norr står vår trädgårdsbod på vakt, och åt öster ligger den huvudsakliga delen av trädgården och skyddar med sin växtlighet. I söder står linden och stoppar blåsten, men inte solen. Även om linden är hög så når solen över och låter sina strålar lysa på lilla 'Mulle' nästan hela dagen. :) 

Följande bild är från förra året. I öppningen mot grannens studsmatta står en vit vinbärsbuske. Den har vi nu flyttat och ersatt med vår 'Mulle'. Tanken är att trädet ska ge insynsskydd när det växer upp.

Samma vy som ovan, men senare på säsongen.

Samma vy igen, men nu från tidigt i våras, i år.

Mullbärsträdet växte och växte, redan under sin första sommar. Men mer på bredden än på höjden. Hrmm!!

Till slut såg hela uppenbarelsen mer ut som en marktäckare än ett träd. Efter många om och men bestämde jag mig för att försöka forma det. Den översta långa grenen band jag upp som en stam. Några av de andra kapade jag lätt. Utseendet blev betydligt mer tilltalande, och det verkade som om snittytorna läkte som de skulle. Men att jag gav mig på trädet kan ha varit ödesdigert. Mullbärsträd blöder lätt och är inte jätteförtjusta i beskärning. De kan dock beskäras om det görs i JAS (juli, augusti, september), så jag håller tummarna.

I oktober kom frosten. Det gick från 15 - 20 graders sommarvärme till minusgrader på bara några dagar. Mulles blad som var gröna och fina frystorkade och trillade av. Inga höstfärger och ingen långsam förberedelse inför vintern där inte. Stackars 'Mulle' såg för erbarmlig ut.

Nästa säsongs knoppar är dock på plats, och förhoppningsvis klarar det sig trots att både jag och vädret gått hårt åt det. Nu har det fått såväl värmande halm runt fötterna som värmande säckväv runt stam och grenar så kanske förlåter det mig för mina tidigare dumheter, och börjar spritta av liv när våren kommer.

Allmänt om mullbär (Morus)

Mullbärsväxterna (familjen Moracea) består av cirka 40 släkten och över 1000 arter.  De flesta växer i tropiska och subtropiska områden men några arter klarar tempererat klimat. Mullbärssläktet (Morus) består av 12 arter och alla är lövfällande träd (mullbärsträd). Många växer i tropiska bergstrakter, men några av dem går att odla i Sverige.  

Svart mullbär (Morus nigra) anses av många vara det förnämsta, med stora avlånga svarta välsmakande frukter i augusti - september.  Det sägs bara gå att odla på varma skyddade platser i zon I . Det står dock ett gammalt svart mullbärsträd på söder i Stockholm och det är ju inte zon I.  Hrmm! Zetas anser att det går att odla i zon II, och rekommenderar det om man bor i Svealand eller längre söderut. Ett svart mullbärsträd kan bli 10 meter högt. Det har ett knotigt och vackert växtsätt. Det är självfertilt men tar vanligtvis ganska lång tid på sig innan det bär frukt. Det finns olika sorters svarta mullbär, men alla är av samma art. 

Mullbäret 'Mulle' (Morus 'Mulle') är härdigare än sin svarta släkting. Ofta ser man att zon II eller III anges som en övre gräns. Min syster odlar 'Mulle' i zon III - IV, och hennes träd är ca 3 meter högt och får massor med frukt. En annan bekant till mig har ett stort 'Mulle' i zon IV. Zetas rekommenderar det om man bor norr om Svealand. Summa summarum: jag tror inte man ska ta för hårt på det där med zonangivelserna, utan istället prova sig fram.

'Mulle' har också svarta bär. De är dock mindre än de "äkta", och anses inte vara lika fulländade i smaken. Jag har aldrig smakat det svarta mullbärsträdets frukter, men tycker Mulles är så himmelskt goda att det räcker och blir över. 'Mulle' är snabbväxande och har till en början ett mer busklikt växtsätt. Efter tid utvecklas dock plantan mer och mer till ett träd. Det blir oftast bara 3 - 4 meter högt, är självfertilt och bär frukt någon gång under perioden juli till september redan i unga år.  Mullbären på bilden nedan är från min systers 'Mulle', men även vi fick mullbär på vårt nyplanterade träd i år. Två stycken. :)

Mullbär 'Mulle'
Smaken är fantastisk. Färgen också.
De färgar av sig, och om man
"glufsar"är risken stor att man
blir svart runt munnen. :)

Morus 'Mulle' tillhör förstås släktet Morus. Vilken art det är, om det överhuvudtaget är en art, är svårt att säga. 'Mulle' härstammar från en frösådd planta. Trädet såddes på 1960-talet och är alla "Mullars" mamma.

Vitt mullbär (Morus alba) odlas i stora mängder som föda åt silkesfjärilens (Bombyx mori) larver. Larverna lever uteslutande av mullbärsblad, och silket är de trådar de spinner sina kokongnystan av inför förpuppningen. Av silket framställer man bland annat sidentyg. 

Silkeslarver som äter mullbärsblad.
Foto: Wikipedia

Kokonger som silkesfjärilens
larver vävt till sin förpuppning.
En silkeskokong kan bestå av
en enda tråd råsilke,
som är mellan 300 och 900 meter lång.
Foto. Wikipedia

Vitt mullbär (Morus alba)
Foto: Wikipedia

Förutom att vara föda till silkesfjärilens larver så bär de vita mullbärsträden frukt. Bären är antingen vita eller svarta beroende på sort.  Smaken på bären lär variera avsevärt. En del sägs vara smaklösa medans andra anses supergoda. Till de svartas nivå lär de enligt utsago dock aldrig nå. (Egentligen är mullbären skenfrukter men jag tycker det känns mest naturligt att kalla dem bär. Ingen skulle till exempel komma på idén att kalla bananer för bär, även om de rent vetenskapligt faktiskt är det. :)

Vårt andra nyplanterade mullbärsträd

Förutom 'Mulle' så har vi också planterat ett vitt mullbär (Morus alba var. tatarica). Det kallas även Tatarmullbär eller Ryskt mullbär. Trädet lär kunna bli 15 meter högt och sorten anges som den härdigaste av alla. Bären är svarta. En kompis till mig sålde frösådda exemplar vilka jag inte kunde motstå. Det finns i princip inga uppgifter alls om det här mullbäret på svenska, så det ska bli spännande att följa dess utveckling. :)

Vårt Tatarmullbär startade som
ett frö, som grodde förra vintern.
Till vänster står det på altanen
redo att planteras ut.
Till vänster har det fått en plats
i solen, där det förhoppningsvis
kommer att trivas.

Tatarmullbäret står bakom
de tre stenarna som ligger
innanför stenkanten.

Så vill mullbär ha det
Varmt, soligt och vindskyddat, gärna spaljerat mot en vägg.
Djup väldränerad mull- och näringsrik jord med ganska högt pH.
Föredrar hellre en lite torrare placering än en för blöt.
Rotsystemet är känsligt och bör inte störas i onödan, speciellt inte på våren då det lätt blöder.
Beskär inte alls, eller mycket sparsamt eftersom mullbärsträd blöder. (Hrmm!!)
All eventuell beskärning ska ske i JAS (juli, augusti och september) och aldrig på våren.
Mullbärsträd vill ha en relativt lång och varm höst för att hinna förbereda sig inför vintern, men de klarar kalla vårar ganska bra eftersom de sätter såväl blad som blom sent.


Till sist
De flesta växter är så intressanta att man lätt fastnar. Jag hade tänkt skriva om våra nya björnbär, amerikanska blåbär och fikon också, men jag gissar att ingen blir ledsen om jag sparar det till nästa gång. :)

Kanske har någon blivit sugen på att prova mullbär. Det vore kul. Tänk bara på att inte sätta trädet precis vid entrén eller över en uteplats eller dylikt. Om man mot förmodan inte skulle hinna äta upp alla bären, så lämnar de gärna fläckar efter sig där de faller ner. Inte så kul utanför ytterdörren, eller på stolsdynorna. Förutom att de färgar av sig lite, så finns inget annat än lovord för mullbären, och de utsökt vackra mullbärsträden.

Undrar om jag slagit mitt tidigare rekord nu?

Beträffande längden på inlägget.

Det känns så. :)

Nåväl, det får de väl vara värda,

de fantastiska mullbären.

Om du vill se vackra fröställningar, 

och annat spännande som har med trädgård att göra, 

så kika gärna in här, på TrädgårdsFägring.

Kram på er

Anna-Karin

Ätbart i vår trädgård. Del ett: Frukt och bär som vi odlat sen förr

Mitt förra inlägg handlade om vackra frostade blad, och när jag såg hur fina rödbetsbladen var när de täcktes av ett puder med små iskristaller kom jag på att det var längesen jag skrev om det ätbara i vår trädgård. Våra odlingar är blygsamma, men de ger oss tillfredsställelse och glädje, och ganska mycket mat. För att göra ämnet hanterbart har jag delat upp det i fyra delar. En första om frukt och bär som vi odlat sen förr, en andra om frukt och bär som är nya för i år, en tredje om grödor på friland, och en fjärde och avslutande del om goda ettåringar i kruka.

Frukt och bär som vi odlat sen förr
De flesta frukter och bär växer på träd och buskar, eller som klätterväxter. Det innebär att när man väl planterat dem så är det största jobbet gjort. Sen räcker det oftast med relativt små arbetsinsatser för att de ska växa, utvecklas och fortsätta leverera godsaker år efter år. Något vi gillar. Och att de flesta fruktträd, bärbuskar och klättrare dessutom är otroligt vackra är inget som gör att vi tycker sämre om dem.

Våra frukter och bär sedan tidigare
De frukter och bär vi odlat sedan en tid tillbaka är: hallon (sommar och hösthallon), vinbär (röda, vita och svarta), krusbär, jordgubbar, äpplen, vindruvor, plommon, bigarråer och fläder.   

Jag tänkte fresta med en bildkavalkad, och efter varje bild en "liten" text därtill :)

Vi odlar fyra sorters hallon. De båda sommarhallonen Rubus 'Mormorshallon' och R. 'Preussen', samt de båda hösthallonen R. 'Allgold' (gula) och R. 'Autumn Bliss'.  Sommarhallonen är godare än hösthallonen, tycker vi, och vår favorit är 'Preussen' med sina stora toppiga alltid lika fina bär. Båda sommarsorterna är dock friska i smaken. De påminner om vildhallon, även om de inte kommer upp i riktigt samma smakintensitet. Hösthallonen är lite faddare i smaken, men eftersom de levererar bär långt in i oktober förlåter vi dem gärna för det. De är också mer rikbärande. Sommarhallonen brukar gå åt, men hösthallonen brukar räcka till frysen också. På bilden ovan är det mest 'Preussen', men man kan se att de första gula hösthallonen precis har börjat mogna. Har man både sommar- och hösthallon får man en riktigt lång skördesäsong.

Vi har svarta, röda och vita vinbär. De svarta (Ribes nigrum) och röda (Ribes rubrum) kommer från mina svärföräldrar som odlat dem i närmare 40 år. De har aldrig visat en tendens till sjukdom varken hos dem eller hos oss. Förutom att hålla sig friska ger de mängder med stora välsmakande bär. Det är riktigt bra sorter, men tyvärr vet jag inte vad de heter. Planerar ni att köpa så rekommenderar jag att ni kollar upp de olika sorternas friskhet innan. Vårt vita vinbär heter Ribes rubrum 'Vita Holländska' och är planterat 2011, och har också det skött sig utmärkt sen dess. Zon VI. Vita vinbär smakar inte som någonting annat. De har en alldeles egen smak som inte alls liknar varken de svartas eller de rödas. Det är fascinerande eftersom de faktiskt uppstått på grund av en mutation hos de röda. Ska de jämföras med något är det möjligtvis med gröna druvor, men jag tycker de är godare. Allra bäst kommer deras fylliga arom fram när de börjar bli lite glasartade, och börjar få en gulaktig ton. Vi odlar dem enbart för att kunna njuta av dem färska. Om ni undrar ifall jag rekommenderar vita vinbär så är svaret JA. :)

Vårt krusbär heter Ribes uva-crispa 'Hinnonmäki Röd'. Det är en starkväxande, rikbärande, frisk och motståndskraftig sort med röda mycket goda bär. Vi planterade den 2011. Den har aldrig drabbats av mjöldagg, varför jag varmt kan rekommendera den. Zon VI.

De jordgubbar vi odlar heter 'Corona' och 'Polka'. Båda sorterna är söta men Polkan är allra sötast. Och godast! Att odla jordgubbar kräver en del arbete till skillnad mot många andra frukter och bär, men om man gör det tycker jag man ska prova 'Polka'. Den är känslig för stötar och svår att transportera, vilket gör att den inte lämpar sig för kommersiell odling och därför nästan aldrig finns att köpa. Smakmässigt är den vår favorit.

Blommande träd är hänförande, och även om det är ett av våra vanligaste träd så upphör jag aldrig att förundras när äppelträden blommar. Det är så vackert att det nästan gör ont. Vi odlar bara äpplet 'Aroma' (Malus domestica Klon: Aroma), som vi tycker är mycket bra. Vi brukar dock kunna avnjuta betydligt fler sorter, eftersom min syster har över 100 träd. Äpplena på bilden från vår altan är 'Summer Red', 'Mio' och ............. hrmm, minnet sviker mig. Förra året var skörden skral, men i år har den nog slagit alla rekord och musterierna har gått på högvarv. Har ni äpplen kvar som ni inte kommer att kunna ta hand om? Kolla om ni har nån i närheten som har hästar, eller som föder upp grisar i mindre skala. De kanske vill ha. Att rekommendera äpplesorter är svårt. Tidiga sorter eller vinteräpplen?  Vilken smak och vilken konsistens är att föredra? Hur stor roll spelar utseendet på äpplena, och på trädet? Vad som avgör är oftast högst individuellt, men att välja en sort som räknas som frisk och motståndskraftig, och som är härdig där man bor, är nog inte så dumt. Bor man i ett område där det finns väldigt få äppleträd kan man också behöva ta hänsyn till vilka sorter som redan finns, så att man väljer en sort som kan pollineras av dem. Med några få undantag så pollinerar äpplen inte sig själva. De är inte självfertila. Det finns pollinerings-scheman där man kan se hur de olika sorterna förhåller sig till varandra. I ett villaområde med uppvuxna trädgårdar brukar det dock oftast finnas så mycket äppleträd att pollineringen inte blir ett bekymmer.

Vinet är en staketdruva (Vitis labrusca). Jag fick en planta av min svåger för många år sen och vet tyvärr inte vilken sort det är. Druvorna är fina i smaken, men de är små. Mängden fruktkött i förhållande till mängden kärnor lämnar också en hel del övrigt att önska. När man mumsat och spottat kärnor i några år så ledsnar man lite. Staketdruvorna kommer inte på långa vägar upp i de vanliga druvornas (Vitis vinifera) klass, men fördelen med dem är att de är härdigare. Vanliga druvor kräver växthus på våra breddgrader, men staketdruvorna kan utan problem odlas utomhus om de placeras mot en solbelyst södervägg. Vilken zon de klarar vet jag inte, men jag gissar att det kan skilja mellan de olika sorterna. En staketdruva som ger större bär och som har mindre kärnor än vår är 'Zilga'. Det är den blå sorten på bilden ovan. (De andra mer violetta druvorna är våra "kärnspäckade" :).) Ytterligare en skillnad mellan de båda arterna är att staketdruvor vill ha kemiskt sur jord medan de andra föredrar kalkrika marker. Att odla vindruvor är en konst, men en sak som gäller utan undantag är att de kräver mycket sol för att utveckla sin sötma. Eftersom kommersiellt odlade vindruvor är bland de mest besprutade frukter vi har (både vad gäller mängden gifter, och mängden olika gifter) så har de egenodlade ett värde, tycker jag. Det finns ibland ekologiska druvor, men ska man köpa dem blir det inga mängder. Om man inte är stenrik. Har man plats för en stock i ett växthus så är man att gratulera. Om inte, så får man väl öva upp kärnspottartekniken. :)

Vårt plommon heter 'Victoria' (Prunus domestica 'Victoria'). Det är liksom alla andra plommon jag smakat mycket gott. :) Det ger oftast så mycket frukt att det måste gallras. Det är självfertilt och klarar sig på egen hand, men om man vill odla plommonsorter som behöver korspollineras så är 'Victoria' inte den som är den, utan då hjälper hon hjärna till. Zon III - IV.

Sötkörsbär eller bigarråer är speciella. Antingen älskar man dem, eller inte. När det gäller skatorna och kråkorna så finns det inget inte. :) I år tog de alla våra bär innan de ens hunnit rodna. Jag är höjdrädd och klättrar inte gärna på stege, men nästa år för jag nog försöka ta mig upp för att få dit ett skyddande nät. Vårt sötkörsbär heter 'Stella' (Prunus avium Klon: Stella).  Det är ett relativt litet men kraftigväxande träd. Det får mörkt röda, saftiga och söta bär. Det beskrivs som rikbärande men jag har aldrig sett det digna av bär. Det beror troligen på att det blommar mycket tidigt. Om det ska bli några mängder gäller det nog att pollinerarna har hunnit vakna ordentligt, och att vädret varit tillräckligt gynnsamt för dem. Även om trädet aldrig lyst rött av bär så är vi nöjda, och vem vet, nån gång i framtiden kanske det blir för bigarråerna som det blev för äpplena i år. När det blommar är det alldeles vitt, så möjligheten finns. Sorten 'Stella' är självfertil. Zon III.


Flädrarna fick inte vara med på bild, men om du vill kan du läsa om dem här.


Det börjar bli dags att avsluta, och kanske har jag lockat någon att plantera en vinranka, en bärbuske eller varför inte ett fruktträd. :) Att kunna hämta mat i trädgården är en lyx. Att bara kunna gå runt och mumsa ännu lyxigare.

Min nästa bild, som är den sista för den här gången, får bli min inledning till nästa inlägg om frukter och bär. En bild på det godaste bäret av alla, om ni frågar mig. :) Gott är bara förnamnet. Fulländat är mer korrekt. En bärens drottning, eller kung. Mullbäret.

Det finns hur mycket som helst att skriva, 

men nu är det snart mörkt, 

och min hjärna börjar bli mosig. 

Som äpplemos kanske? :)

Snart kommer advent och då blir det genast lite ljusare igen.

Lite vit gnistrande snö skulle också lätta upp.

Kram Anna-Karin

Frostad kant

Någon får en lycksalig blick av vackra virkade spetsar, andra hänförs av polerade blänkande lister i krom, medans en tredje kanske inte kan se sig mätt på detaljerna i ett utsökt finsnickeri. Vi har alla våra passioner. Stora som små. Själv går jag igång på frostade bladkanter. Bland annat. 😊

För några dagar sedan vaknade jag till en trädgård täckt av vit krispig frost. Eftersom jag tycker det är så otroligt vackert ville jag förstås föreviga det på bild. Sagt och gjort. Ut med kameran i högsta hugg. Väl därute förlorade jag mig i tiden, och blev rätt förvånad när jag kom in och upptäckte hur klockan sprungit iväg. Det är en skön känsla det där, när man helt går upp i någonting och låter sig fångas i stunden. Det blev en del bilder och jag hade som vanligt svårt att välja. Genom att lägga flera foton i varje ram löste jag problemet. 😏 Hrmm!!!

Visst är det vackert när bladen blir frostiga. Särskilt när konturerna blir vita.

Julrosornas stora vackra vintergröna blad är oemotståndliga. De brukar hålla sig gröna och fräscha länge. I slutet av december eller början av januari brukar de dock börja sjangsera och då brukar jag klippa bort dem och slänga dem bland de brännbara soporna. De kan drabbas av svampangrepp, och eftersom jag tycker så mycket om dem vill jag inte ta några risker.

Julrosorna är tåliga och lättskötta. De klarar det mesta. Den "rödbladiga" mandeltöreln, som blir "vintergrön", är kinkigare. Den bäddar jag in i halm och löv, och täcker med säckväv som skydd mot kylan. Den tillhör Grupp D, där de känsligaste av våra perenner återfinns, och är en av mina skyddslingar. Som min man kallar dem. Men vad gör man inte för en skönhet?

Den bredbladiga kalmian är städsegrön. Den tillhör rhododendronfamiljen. Den täcker jag också med säckväv, men först när vårsolen börjar gassa i februari, mars. Jag vill inte att den ska drabbas av tjältorka. Om det blir riktigt kallt får den sitt skydd tidigare. Den är lite köldkänslig och tillhör väl "skyddslingsgänget" den också.

Vanligt lammöra tycker jag är utsökt vackert, och mjukt och skönt att klappa på är det också. Ja, kanske inte just nu när allt ludd är fullt med iskristaller, men annars. Lammöron är tacksamma och klarar nästan allt och håller sig fina genom vintern. Man kan nog nästan kalla dem för vintergröna. Eller kanske vintergrå?

Också fjällkåpan klarar det mesta. Den har ljusare bladkanter även på sommaren, men de har nu förstärkts av frosten. Den är släkt med jättedaggkåpan och blommar med liknande blommor, men hela växten är mindre och den sprider sig inte alls på samma sätt. Den växer som en kudde som sakta men säkert blir större och större. Sätter man dem på rad kan man ha dem som kantväxt, eller tillsammans på en yta, som marktäckare. Fjällkåpan räknas egentligen inte som vintergrön, men hos mig är bladen gröna långt in på vårkanten så jag räknar in den bland våra vintergröna perenner. Så det så. 😊

En släkting till vår vanliga johannesört men med ett helt annat ursprung. Den här växer på 3200 meters höjd i Sandaphu, Bengalen. Vad den tycker om Skoghall, Värmland återstår att se. 😊 Huruvida den är städsegrön eller vintergrön vet jag inte, men jag gissar på det sista.

Fingerborgsblommor har vintergröna blad som bildar vackra rosetter. Ovan ses fem olika lite ovanligare fingerborgsblommor. De större är på väg mot sin andra vinter, de mindre mot sin första. Alla är sådda från frö. Om ni undrar hur de ser ut i blom så är ni inte ensamma. Det gör jag också. 😊 Förhoppningsvis kommer de äldre exemplaren att blomma nästa sommar. Det längtar jag efter.
Alla fem sorterna ovan omnämns ibland som perenna. Huruvida det stämmer vill jag inte uttala mig om, men jag skulle tro att de bara upplevs som perenna eftersom de efter blomningen frösår sig på samma plats. De är sålunda, till skillnad mot den vanliga fingerborgsblomman, som frösår sig över hela trädgården, mycket beskedliga.

Gullgrönan är guld värd som marktäckare, dels för att den är vintergrön med många livfulla färgskiftningar i olika nyanser, och dels för att bladen har så vacker form vilken framträder extra fint nu när kanterna blivit frostade. Den blommar helt kort med små smörblommelika blommor tidigt på våren. Är supertålig.  (Längst bak växer en gulbladig kornell, framför den städsegrön lagerhägg, mellan lagerhäggen och gullgrönan olika nejlikrötter.)

En annan supertålig i det närmaste vintergrön växt hos mig är nätnävan. Den har om möjligt ännu vackrare blad än gullgrönan. De är mörkt grågröna, vackert formade med lite bucklig yta och de bildar en liten bladkudde. Blommorna är lila eller vita med tunna purpurfärgade strimmor. 

Alunrötter vill jag inte vara utan. De klarar sig oftast bra genom vintern och piggar verkligen upp när allt annat ser trist ut. Speciellt som frostnupna. Det finns hur många sorter och färgställningar som helst att välja mellan, men de skiljer sig åt beträffande härdigheten, och lite svinn får man nog räkna med när man inte kan motstå de där limegröna och riktigt färgspraknde sorterna.

De amerikanska blåbären är lövfällande buskar, men har man tur finns det lite blad kvar när frosten kommer så att man kan fotografera dem. 😊

De japanska lönnarna är även de lövfällande, men bladen brukar sitta kvar länge om de inte utsätts för svår kyla tidigt. Blir det riktigt kallt kan de tyvärr frystorka och ramla av innan de hunnit visa sin färgpalett.  Det är synd för just höstfärgerna är en av deras många företräden. De japanska lönnarna är liksom många andra utsökta växter tyvärr lite svårflirtade. Det de tycker allra sämst om är blåst oavsett om det är kalla eller varma vindar, varför en placering i lä är bäst. Min 'Osakazuki' på bilderna ovan är allt annat än optimalt placerad så den brukar få säckväv runt sig på vintern.

Den rödbladiga perukbusken är ytterligare en lövfällande växt som behåller bladen riktigt länge. Den brukar vara bland de sista som blir kal. Här tillsammans med oktoberastern (Aster dumosus 'Lady in Blue') och gulvädden (Scabiosa ochroleuca).

När jag såg oktoberastern kom jag på att jag skulle leta efter fler tåliga blommor som inte riktigt gett upp än.

Jag fann de sista rosorna,

och några andra som fortfarande bjöd på en och annan blomma.

En som trodde det var sommar var den helt vanliga fingerborgsblomman (Digitalis purpurea) som lyckats fröså sig inne i komposten för att sen sticka ut sin blomstängel genom springan på södersidan. Den kommer nog att ha det varmt och skönt därinne ett tag till. Smart!

När jag fotograferade i köksträdgården kom jag på att det var länge sen jag skrev om det ätbara jag odlar. Det får bli något om det nästa gång.

Den här gången blir det bara lite frostiga rödbets- och jordgubbsplantor, och lite matnyttigt till småfåglarna.

Frågan är om inte rödbetsblasten
har de vackrast frostade
bladen av alla. 😊

Frostade bladkanter kanske inte är det första
som de flesta tänker på nu när vintern nalkas.

Kanske dyker en bild på den igenisade bilen,
 som möter oss på morgonen upp istället.

Eller en kladdkaka med pudersocker på toppen.

Rimfrost i mustaschen.

En margarita med saltad kant på glaset.

Det vita skummet när vågorna bryter.

En skidtur bland snöklädda granar.

En vit klänning med vita spetsar.

Kanske kommer vi att tänka på uttrycket
"Every cloud has a silverlining".

Men kanske fastnar någon för bladen med
de frostade kanterna, trots allt.

Vad vet jag!

Min vana trogen länkar jag till TrädgårdsFägring
där ni finner massor med trädgårdsinspiration.

Idag är det hur som helst ett riktigt ruskväder,
 och jag önskar alla lite guld (silver) kant på tillvaron.

Eller varför lite, mycket förstås. 😊

Kram Anna-Karin 

Höstfärger i soldis

I lördags lockades jag ut i trädgården av det vackra ljuset. Solens strålar bröt igenom det lätta molntäcket och gav en förnimmelse av solsken. Solen sken dock inte, men gav ändå höstfärgerna extra lyster.

Bladen på vår lilla skenkamelia glödde.

Vi planterade den i somras och än så länge liknar den mest en pinne. Skenkamelior får emellertid många och långa grenar så vi hoppas på ett vidare träd med mera löv och mera höstfärg framöver. Trädet blir 6 - 9 meter högt och är utsökt vackert hela säsongen varför jag lär återkomma till det många gånger. Det är en Stewartia koreana och den beskrivs ibland som härdigare än de vanliga.

Förutom skenkamelian så har vi också en hel del annat nyplanterat. Jag tycker alla de små träden, klätterväxterna, buskarna och perennerna på nästa bild utgör en härlig syn. Det är extra kul att se dem nu med tanke på den slitsamma sommar som varit, med idogt vattnande och täckande med fiberduk som skydd mot den glödheta solen.

Det kommer att bli trångt! Väldigt trångt! :)

Vi planterar medvetet för tätt för att det ska se fylligare ut i början, men räknar med att få flytta isär om några år när växterna blivit större. Men det är klart, rent krasst, de ska igenom sin första vinter snart ....... Det är alltid nervöst. Förhoppningsvis blir den skonsam.

Azalean (Flame azalea, Rhododendron calendulaceum) som vi planterade tidigt i våras har nu fått mörkt purpurfärgade blad. Ursnyggt! Som fullvuxen blir den 120 till 240 cm hög, och lika vid.

Bakom azalean växer en vit kungsgentiana (Gentiana makinoi 'Alba'). Den bjuder inte på några höstfärger men blommar fortfarande, vilket jag tycker gör den förtjänt av att få vara med.  Den första bilden är tagen i lördags, och den beige bakgrunden är tallbarr som jag täckt jorden med. De andra bilderna är tagna i slutet av september.

Gentianorna är frösådda 2017. De grodde på försommaren men växte knappt alls den första sommaren. Jag övervintrade dem i krukor nergrävda i våra odlingslådor och flyttade ut dem i planteringen först nu i våras. Då satte de fart. De trivs i kemiskt sur lucker jord.

En bit bakom gentianorna växer 'Powder Puff' (Magnolia loebneri 'Powder Puff') som med sina gula höstblad lyser upp inne i rododendronbuskaget.

Bakom 'Powder Puff' växer en liten rododendron med jätteblad (Rhododendron 'Great Dane', en rex arts - hybrid). Den kan skönjas i dunklet till höger om magnolian.

Rododendron är väl ungefär det sista men tänker på när det handlar om höstfärger, men jag kunde inte låta bli att ta med nästa bild på vår "kanelrododendron" (Rhododendron 'Hydon Velvet', en korsning mellan Rh. bureavii (äkta kanelrododendron) och Rh. yakushimanum). Visst är den underbar! Knoppen i mitten ger ju i alla fall lite höstkänsla. Och ramen runtom. :)

Jag tycker mycket om mina rododendron och kommer att skriva mer om dem en annan gång. :) Men nu till något annat jag också tycker om. Amerikanska blåbär.

De amerikanska blåbären (Vaccinium corymbosum) får till skillnad mot rododendron höstfärger på riktigt. Sorten nedan heter 'Bluejay' och blir 150 - 180 cm hög när den växt färdigt.

På nästa bild står de längst fram, de amerikanska blåbär vi satte i våras. Det är förutom 'Bluejay' längst till vänster också sorterna 'Goldtraube' (100 - 150 cm) och 'Northcountry' (60 - 80 cm).

På bilden syns också allt tallbarr jag täckt med. Tallarna där vi bor har haft en ofattbart tuff sommar. För att klara vattenbristen har de offrat en stor andel av sina barr som nu ligger i stora drivor på marken. Jag har hämtat från en väg en kilometer bort. Det var bara att ösa upp. Bedrövligt! Men när det nu är som det är så gör de mer nytta i vår trädgård än på vägen. De skyddar mot vinterkyla och låter inte tjälen gå lika djupt. De hjälper jorden att hålla fukten eftersom de snabbt torkar upp och bildar en barriär mot avdunstning. Om de hade legat där i somras hade vi inte behövt vattna riktigt lika galet mycket. Vi kommer inte heller att behöva rensa särskilt mycket ogräs där barren ligger, eftersom de flesta ogräs är ljusgroende. De kommer inte att kunna gro i mörkret under barren. Ha!  Dessutom är barren snygga. Nu lite guldbruna. Som äldre mera grå.

Tallbarr försurar jorden och lämpar sig bäst för täckning där man har jord med lågt pH - värde, så kallad rododendronjord.

Åter till höstfärgerna och några av årets sista blommor.

Nedan ett av våra blodgräs (Imperata cylindrica 'Red Baron'). De är inne på sitt fjärde år nu, men vi flyttade dem i våras och håller tummarna för att de klarar vintern på sina nya platser. Jag ska snart vira in dem i halm, som skydd mot vinterväta och kyla.

Gulväddens (Scabiosa ochroleuca) blekt vaniljgula blommorna smälter fint in bland höstfärgerna. Den har blommat oförtrutet sen i juli och blommar fortfarande som om inget hänt, trots flera nätter med frost. Den har blivit en riktig favorit som jag absolut inte vill vara utan.

I vädden hittade jag vad som skulle kunna vara årets sista humla. Den kämpade tappert med sitt födosök, och brydde sig inte om att flyga iväg när jag närmade mig med kameran. Stackarn.

Katsuran (Cercidiphyllum japonicum) brukar skifta i många olika nyanser, men i år blev det "bara" gula löv. Istället för färgfyrverkeri bjöd den dock på rikligt med aromer med inslag av pepparkaka, och den dassiga färgen blev förlåten.

På vänster sida, mittemot katsuran, står dock min höstfavorit vad gäller doft. Höstsilveraxet (Actaea simplex 'Brunette').

Ser ni ett höstsilverax så ta tillfället i akt, och stoppa näsan i det. Ni kommer inte att ångra er. Det är en sensation, jag lovar.


Våra lundvivor som inte är några vanliga lundvivor blommar också nu. För andra gången. Jag har slarvat bort namnskylten och det stör mig lite, eftersom jag tycker om att veta växternas namn. Hur som helst, vackra är de i alla fall.

Fackelliljan (Kniphofia Cultorum - Gruppen 'Orange Vanilla Popsicle') blommar också om, för andra gången. Den är ganska höstlik i färgerna så det passar ju bra.

Och ringblommorna (Calendula officinalis) .............. De bara blommar och blommar, och lyser som små solar bland kålen och de andra grönsakerna.

På väg tillbaka till altanen var jag bara tvungen att ta en sista bild. Jag tycker om hostor, och gläds till och med åt de nedliggande "slimiga" gyllene bladen nu på hösten. De glittrar som guld.

Det hade förstås varit snyggare om jag klippt bort de vissna blomstjälkarna, men det får vänta till våren. Det går ingen nöd på dem, och jag gör hellre något roligare nu, t.ex. som att stoppa ner några tulpanlökar i jorden eller kratta lite löv.

Eller nej, det blev inte den sista bilden, för på altanen stod min man djupt försjunken i "friserandet" av våra dahlieknölar. Det tog en stund innan han upptäckte mig. :)

Vi städar nästan ingenting i trädgården på hösten. Men en del pyssel blir det alltid i alla fall, innan det är dags för både trädgårdens och vår vintervila. Vi börjar närma oss nu, och det är ganska skönt. Börjar längta efter innemys, vinter, snö, skidåkning, ................

Länkar till TrädgårdsFägring som nu har temat "Tips för höstfärg & Höstfina träd och buskar".

Kram Anna-Karin