fredag 13 oktober 2017

Blommor som förgyller nu

Löven singlar förbi utanför fönstret där jag sitter, faller ett efter ett. Det är höst. Men än har de sista blommorna inte släppt taget. Ser genom rutan hur de oförtrutet blommar vidare därute, i sol såväl som i regn och rusk. Vilka tappra kämpar!

Under veckan som gått har det blivit några fotorundor, när vädret så har tillåtit. Det är skönt att bara ta med sig kameran ut, strosa runt lite planlöst, och se vad det blir.

Här kommer de så, några av blommorna jag fastnade för, och som förlänger sommaren och förgyller hösten här hos mig.


Mauretanska rödmalva, stockros och kaprifol mot klarblå himlen känns mer som juli än oktober. På kvällen sprider kaprifolen sin underbara doft. Brittsommar när den är som bäst.



1. Mauretansk rödmalva, Malva sylvestris ssp. mauritiana 'Bibor Felho'.
2. Stockros, Alcea rosea.  3. Vildkaprifol eller höstkaprifol,
Lonicera periclymenum 'Serotina'. 


Rosorna kämpar som alltid på in i det längsta. Inte alla rosor förstås, men hansarosorna, Stanwell Perpetual, Clodagh McGredy och den för mig okända röda rosen på headern är alla sådana som inte ger upp i första taget.

Än knoppas det.


1. Rosa Rugosa - gruppen 'Hansa'.  2. Rosa Spinosissima - gruppen
 'Stanwell Perpetual'   3. Rosa 'Clodagh McGredy'.


Dahliorna sätter ständigt nya knoppar och blommar, och blommar, och blommar....., bara man kommer ihåg att kontinuerligt ta bort de som börjat vissna. Blir det frost blir det däremot tvärstopp. Då blir hela växten som "slime", och knölarna måste tas in för frostfri vinterförvaring. Frosten brukar komma sent hos oss. Förhoppningsvis kommer de stora nästan lysande blommorna att kråma sig ett tag till.


1. 'Le Baron' 2. Kaktusdahlia 'My Love'
(Bakom kaktusdahlian den vita näckrosdahlian 'Lillehammer',
och en gulorange som jag inte vet namnet på. Tyvärr.


Blå höstflox? Nej, bara lite lek med ljuset. Blomman i skugga och de vissnade funkiabladen bakom i full sol.


Samma blomma som ovan men nu solbelyst. En helt vanlig cericerosa höstflox alltså, men otroligt vacker och väldoftande den också.

Höstflox, Phlox paniculata.


Andra vackra blommor som börjar på höst är höstanemonerna. Här en docksöt hög variant i pastellrosa.

Höstanemon, Anemone japonica 'Königin Charlotte'.


En annan blomma som också börjar på höst, och som det bara inte går att hoppa över även om den varit med hos både mig och många andra tidigare, är höstsilveraxet.  Har ni inget och har turen att bo där det hinner blomma, köp ett. De vackra små pärlformade knopparna kommer i slutet av augusti och i början av september. Blommorna slår ut under senare delen av september. Då får man glädjefnatt. Doften är underbar och helt unik. Den vill man inte missa. Jag lovar.


Höstsilverax, Actaea simplex 'Brunette'.


Den här lilla gula blomman bjuder liksom silveraxet på väldoft som sprider sig vida omkring. Den doftar starkt och sött, som honung. Eftersom den frösår sig rejält klipper jag bort blommorna på sommaren, men nu på hösten får de stå kvar. 

På sommaren gläds jag istället åt bladverket. Det är en perenn italiensk ruccola som levererar från april, och med lite tur, ända in i december. Växer den sig för stor är det bara att klippa ner. Den kommer snabbt igen med nya späda blad. En av mina matnyttiga favoriter.

Perenn Italiensk ruccola, Diplotaxis tenuifolia.


Medlemmarna i den korgblomstriga familjen nedan bjuder inte på någon doft, men väl på skönhet.


1. Röd solhatt, Echinacea purpurea.  2. Strålrudbeckia,
Rudbeckia fulgida 'Goldsturm'.
3. Vit skogsaster, Eurybia divaricata (tidigare Aster divaricatus).

Gammal tvättsvamp?


Nej, bara lite höstledsen praktröllika. Ingen skönhet kanske, men det är något som tilltalar mig med de varmt gula blommorna som står där på sina höga stadiga stjälkar och vajar i vinden.

Praktröllika, Achillea filipendulina 'Cloth of Gold'.
Filipendulina är inget dumt namn. Det skulle man ju kunna heta.
Filipendulina Rickardsson.
Lite originellare än Anna-Karin. :)


Drakmyntan är däremot utan tvekan en skönhet. Skira blommor i lavendelblått som fångar ljuset, och vackert variegerade blad i grönt och vitt. En önskeväxt helt enkelt.

Drakmynta, Physostegia virginiana 'Bouchet Rose'. 


Blå bolltistel och sköldpaddsört som snart gjort sitt, men fortfarande bjuder på nektar. Jag satt länge och väntade på att en humla skulle dyka upp, men förgäves. Kanske har de gett upp för i år.

1. Blå bolltistel, Echinops bannaticus.  2. Sköldpaddsört, Chelone obliqua.


Vivorna som inte kunde hålla sig till våren, utan bestämde sig för en andra blomning den här säsongen.

Okänd viva inhandlad i kruka för tio spänn en tidig vår för länge sedan.


Och till sist. Några sommarblommor. För vilka skulle kunna vara bättre på att förlänga sommaren och förgylla hösten än de.

En gigantisk gul blomma mot en blå himmel, eller en liten späd blå jungfru framför en solig ringblomma. Hänförande i all sin enkelhet båda två.

1. Solros, Helianthus annuus.  2. Jungfrun i det gröna, Nigella damascena.  
3. Ringblomma, Calendula officinalis, i bakgrunden.


På tal om enkelhet. Enklast av alla är nog sömntutan. Inga volanger, fransar eller krusiduller.  Bara rena linjer och utsökt grace. Förfinad och elegant.

Sömntuta, Eschscholzia californica.

Det är höst. Mörkret kommer smygande och jag känner mig lite grann som sömntutan.  
Eller som en sömntuta rättare sagt.
Inte så förfinad och elegant utan mera trött. :)

Det är tur att de sena blommorna finns, och de vackra höstfärgerna, och den höga klara luften, och att solen åter lyser från en blå himmel idag, efter en natt med regnoväder och närapå stormstyrka i byarna.

Det skiftar snabbt, mellan höstrusk och höstmys.
Det har sin charm.

Kram Anna-Karin

onsdag 4 oktober 2017

Del två: Gräs, gräs, gräs.....

Den här gången blir det gräsmattan i vår trädgård som får stå i fokus. Gräsmattan med sin jämna lugna gröna yta som kontrasterar så fint mot huset, mot den andra växtligheten, mot byggnationerna i trä, mot stenarna och mot den bara mörka jorden. Gräsmattan som är så mjuk och skön att gå barfota på om sommaren. Gräsmattan som fortfarande inbjuder till spel och lek. Gräsmattan som är så underbar. Gräsmattan som utan konkurrens är den vanligaste formen av plantering i våra trädgårdar.

Men vad är lagom mycket gräsmatta? Svaret är förstås individuellt, och funderingarna i det här inlägget högst personliga. För att åskådliggöra mina tankar kommer jag att visa en hel del bilder från trädgården, såväl gamla som nya. Förhoppningsvis ger de en sån där före- och efter-känsla, som jag själv brukar tycka är så kul att få uppleva hos andra.

Trädgården är ingalunda färdig och kommer glädjande nog aldrig att bli det heller. Men den är en bit på väg. Det har hänt en hel del. Det blir många bilder (väldigt många), men inte så mycket text. :)

På den översta bilden sitter jag och vår dotter Ella med ansiktena vända mot entrén och ytterdörren. Förutom en halvdöd syren, två sopsäckar och en soptunna som bryter av så är det bara gräs, gräs, gräs.....

Följer man gräset och vägen kommer man så småningom till rododendronbuskaget som syns bakom de små flickorna på filten. Bild nummer två. (Där Ellas kompisar är med har jag dolt dem med ett hjärta. Jag är tveksam till att de nu i nästan vuxen ålder skulle uppskatta om jag la ut bilder på dem som barn på nätet.)


Nedan en bild som visar hur entrén där vi satt ser ut idag. Den gamla syrenen är borttagen och har ersatts med en hansa ros som välkomnar och sprider sin smått förföriska doft hela sommaren.


Och utmed vägen har gräsmattan ersatts med annan växtlighet som sakta men säkert växer upp och ger bättre och bättre insynsskydd. Den översta bilden är tagen från gatan och den nedre inifrån trädgården. Rododendronbuskaget är det samma som på den gamla bilden med flickorna.


För två år sedan ville vi göra planteringen vid entrén större och började måtta ut den nya gränsdragningen med stenar. Sen var det dags att höja rabatten. Eftersom vi inte hade några egna grästorvor så hämtade jag i blå plastsäckar hos en kompis. Ovanpå grästorvorna la vi sen tidningar och till sist, överst, ett lager jord.

Planteringen vid entrén, som den ser ut idag, syns längst bak på bilden nedan. Till våren räknar jag med att maskarna har gjort sitt och att vi kan börja plantera. :)

När vi gjorde entréplanteringen större försvann en del av trädgårdens gräsmatta. Även gräsmattan som syns utmed husväggen är numera ett minne blott, eftersom vi i år anlade en ny rabatt där också.


På håll ser den nya planteringen vid entrén ganska liten ut, men fotograferad från andra hållet, från uppfarten och från uteplatsen bredvid ytterdörren, så syns det att den är rätt stor, med plats för många fina växter. :)


Förr ramade klätterrosor in uteplatsen, men de fick svartfläckssjuka som vi inte fick bukt med, varför vi tog bort dem. Får se vad som ska få ersätta dem och klättra i spaljén i framtiden.

Entrén och den här uteplatsen ligger i öster. Man kan gå ut och dricka sitt morgonkaffe i solen eller öppna dörren och släppa in dagens första strålar i huset. Mysigt!

Åter till de gamla fotona och till gräs, gräs, gräs.....  Bilderna visar hur det såg ut nedanför rododendronbuskaget i trädgårdens nordöstra hörn för länge länge sedan.


För inte riktigt lika många år sedan såg den första planteringen i området här nere dagens ljus. Det blev en rabatt med sjönära läge! :)  Eftersom både vi och flera av våra grannar tagit ner många stora träd blev det blött. Den här delen av trädgården var dock ingalunda värst drabbad.


Samma område som ovan men inte lika blött, och med de första växterna planterade. På bild nummer två har det vuxit till sig och området har börjat torka upp.


Rabarbern och myskmadran (det ljusgröna fluffet med små vita blommor som syns bakom rabarbern) stormtrivs. Tycker gräsmattan som följer planteringens oregelbundna form är vacker.

Myskmadran trivdes lite för bra och fick flytta till en annan del av trädgården. Den ersattes med julrosor, vivor och solbrudar. Helt nyligen fick även vivorna flytta, för att ge plats åt ytterligare ett par julrosor.

Bilderna nedan visar hur det ser ut i år. Vår och höst.


Samma "blöta" plantering igen, men nu med blicken riktad bort från odlingslådorna och mot rododendronbuskaget istället. På den översta bilden syns det att ännu mer gräs tagits bort och att planteringen vuxit i storlek. Gräsmattan är bara kvar på gångarna som löper genom området. Tycker om gångar i gräs mot stenlagda kanter.

Den nedersta bilden visar samma område ett år senare. Den är tagen från andra hållet, där en liten gräsgång leder in till trädgården direkt från gatan. Man ser att det planterade området slutar innanför den stora björken.


Jämfört med bilden ovan har fler och fler växter flyttat in, och platsen som från början var helt kal börjar nu bli lite lummig. Bild ett vår. Bild två höst. (Höstbilden visar endast rabatten där de vita tovsipporna blommade på vårbilden). Bilderna tagna i år.


På nedanstående bild kan ni se den stora björken igen, och ni ser också att vi börjat utöka planteringens storlek runt den.


På bilden ovan är utökningen klar och kantstenarna på plats. Också rododendronlandet till höger har fått tillökning. Gräsgången emellan har blivit längre.

Två bilder till som visar samma område men ur andra perspektiv. Torvbädden framför rododendronbuskarna kan vi ta i bruk till våren, men landet kring björken behöver ett par års täckning med tidningar innan vi kan odla där.


Det kan verka som om vi har sten överallt, men i de övriga framväxande rummen i trädgården har vi andra, eller inga material alls. Planteringen vid björken ovan har vi tänkt ska fungera som en rumsdelare med växtlighet som avgränsar i framtiden. Hitom den tar köksträdgården med sina odlingslådor i trä och sitt odlingsland med grävda kanter vid.


Så här såg köksträdgården ut en gång i tiden. Först grus, grus, grus och sen gräs, gräs, gräs.....

När vi flyttade in var det trädgårdens vackraste del. Tyvärr var det före digitalkamerans tid och jag har ingen bild, men här växte bland annat körsbärsträd, idegranar, jasminer, blodalmar, flädrar och rododendron i en stor och underbar samplantering. Den täckte hela området och skjulet syntes inte. På en enda säsong dog alla växterna. Drygt tjugo stora träd mindre i grannskapet ledde till att hela området blev stående under vatten. Vi försökte pumpa bort så mycket som möjligt och släpade hink efter hink med vatten men ingenting hjälpte. Trädgården hade fått ett träskområde där inget skulle trivas. Min man höjde skjulet tre decimeter och vi kärrade ut tonvis med grus innan vi sådde gräs och placerade våra odlingslådor där.

Grus, grus, grus....., och ännu mer grus blev det. Det som syns på bilden är bara början. Björken och den fina planteringen längst bak är grannens.


Gräs, gräs, gräs..... Det är en viss skillnad på de båda följande bilderna. Fortfarande mycket gräs men inte bara gräs.


Vi har funderat på att ha grus istället för gräs mellan odlingslådorna men bestämt oss för att behålla gräset. Det gör inget om man spiller jord på det, eller om man så välter ut hela skottkärran när ny jord ska i lådorna. Ogräs blir det inget eftersom gräsklipparen "håller det kort". Dessutom är det vackert med gräs och trä tillsammans. Tycker vi.

Skjulet och odlingslådorna står i trädgårdens nordvästra hörn, och nu tänkte jag följa tomtens västra sida mot söder.

Gräs, gräs, gräs....., ett "snyggt" staket mot grannen, en snygg man (kan det vara min mån tro) och vår underbara dotter.


Nedan. Tre små ynkliga vinbärsbuskar direkt i gräsmattan, och en ansats till att ta bort lite gräs kring dem och ge dem ett litet land att växa i ....

En ny uteplats i trä, direkt i söder med sol under hela dagen och med stora träd som inte skuggar men som ger en behaglig vindstilla miljö. De stora träden syns inte på bilden men kommer med senare.


Det fick bli ett lite större land med plats för mer än bara vinbärsbuskarna. En avenbokshäck mot grannen fick det också bli för att avgränsa våra respektive gräsmattor, och ge oss båda insynsskydd. I den här delen av trädgården valde vi att ha grävda kanter. Gräs gör sig bra mot bar jord.


Innan jag fortsätter vidare mot söder tänkte jag stanna till vid altanen. Jag hade inga bra bilder på hur den såg ut innan vi byggde ny, men den kan skymtas bakom Ella och lövhögen. Bakom mig och lövhögen syns den lite bättre. Letade förgäves efter en annan bild än den på mig men hittade ingen. Tycker själv att jag ser lite imbecill ut på bilden, så titta gärna på altanen och inte på mig. Ha ha. (Vad du gör, tänk inte på en skär elefant, typ.)


Altanen var fallfärdig, taket läckte och trät murknade men vad gjorde väl det när farmor hälsade på, eller när man fick äta egenodlade jordgubbar.


Hursomhelst så var det skönt när den nya var klar. Man slapp oroa sig för att den skulle rasa om man lutade sig mot väggarna eller fönsterkarmarna. En ny uteplats nedanför blev det också. Mysfaktorn steg betydligt. Den ligger i västerläge.


På den infällda lilla bilden nedan syns det att det är gräsmatta mellan häcken och funkiaraden, och mellan spirean och häcken längst in i hörnet där den böjer av i nittio grader. På den större bilden har gräsytorna ersatts med odlingsytor. På den längst fram växer nu en pärlbuske och en en klematis som ska få klättra upp i linden. På den bakre treblad, porslinsanemoner, kobrakallor och kaukasisk förgätmigej. Det blåser aldrig där.

Mängden gräs gick nog dock på ett ut här, eftersom vi tog bort flaggstången och flyttade hjärtbergenian som växte kring den till andra platser. Den var i vägen, mitt i gången. När man kom gåendes på väg in i kösträdgårdsdelen blev det tvärstopp vid hjärtbergenian. Man visste inte vart man skulle ta vägen. Den tog bort hela känslan av att trädgården öppnade upp sig. Flaggstången var liksom den gamla altanen ganska murken och fick åka till återvinningen. Tyvärr! Det är fint med flaggor.


Lite minus på gräsmattekontot blev det dock eftersom vi också passade på att göra trädgårdslandet större när vi ändå var i grävartagen. På bilden ovan har vi kommit en bit på väg.

På bilderna nedan har vi grävt klart. Vi sparade bara en liten smutt med gräsmatta där vi kunde ha vår flyttbara utemöbel. Perfekt att sitta vid när man tar hand om grönsakerna eller, förstås, tar en kopp kaffe. :)


Dags att lämna köksträdgården, där allt byggts av trä och ingenting i sten, och istället följa med till trädgårdens tredje rum. Till de stora trädens boning. Avenbokshäcken som svänger rakt in i trädgården fungerar som avskiljare.

Under linden och asken växte det bara gräs, gräs, gräs..... Men inget frodigt grönt, utan ett glest fult och tråkigt sådant. Vi slutade ganska snart klippa det. Lät det växa fritt hela säsongen och tog bort det först till hösten.

Nu är emellertid det mesta av det här gräset också borta, eftersom det var hit vi flyttade all myskmadra som tidigare växte nere vid rabarbern.

Funkia

På bilden ovan syns myskmadran. Så snart linden fällt sina löv ska vi täcka det återstående gräset med dem, och förhoppningsvis få se myskmadran breda ut sig.

Jag är nu framme i trädgårdens sydvästra hörn och bakom platsen där jag står och fotograferar ligger årets jordhög. Den fjärde på lika många år. Bakom den går vägen. Vi har en hörntomt.

Det enda vi vet är att vi inte ska ta in några fler lastbilslass med jord den här vägen, och att vi vill ha något som ger insynsskydd där istället. Vad vi ska göra har vi inte bestämt än.

Nu återstår bara det fjärde rummet, trädgårdens sydöstra del. Den torraste delen av trädgården som vi kallar prärien. Jag återkommer snart helt kort till den men hoppar först tillbaka till huset och dess entrésida.

Nyputsat, nya fönster, ny dränering men ganska kalt, och med en skev provisorisk trätrappa som tillfälligt fick ersätta den i betong som rasade när vi grävde runt huset. Huset är dock inte skevt. Lutningen beror på fotografen. :)


Ovan till höger syns den nya trappan. Till vänster prärien och en på den tiden nyanlagd rabatt. Bakom rabatten gräs, gräs, gräs....

När vi renoverade huset såg "prärien" ut så här. Minst sagt vildvuxen och allt annat än kul. Ville, ett halvt år gammal, trivdes dock och tyckte det var spännande.


Bilden nedan är från förra året.  Prärien har delvis omvandlats till en savann med högt gräs. På andra sidan garagenedfarten syns en av jordhögarna jag skrev om förut.

Blåklocka Campanula

I år, efter lång väntan och ihärdigt inplanterande av vilda växter har savannen blivit en äng. I ängen växer det förstås gräs, men man kan väl inte kalla den för en gräsmatta, tycker jag. Ännu lite mindre gräs i trädgården alltså.

Så till sist, tillbaka till min inledande fråga; vad är lagom mycket gräsmatta?

Svår fråga, men jag tror vi är framme där snart, och att vi inte ska ta bort så mycket mer. Tycker gräset har en lugnande inverkan och att det skänker en stillhet som ingen annan växtlighet gör. Det kontrasterar fint mot andra växter som alltid är mer eller mindre yviga. Det erbjuder öppna ytor och siktlinjer som låter blicken vandra. Inte mot horisonten tyvärr, den är svår att se i ett villaområde, men en liten bit på väg i alla fall.


Precis som horisonten ibland är svår att se,
 så var det lite svårt att se slutet på det här inlägget.
Nu är ni dock framme, ni som orkade hela vägen.
Nästa gång lovar jag att vara föredömligt kort.

Kraaaaaaaaaaaaaaaaaammmmm  Stopp, stopp!
Anna-Karin


Blåklocka Campanula