Det har varit varmt länge nu, och värmen tar på krafterna.
Jag minns när jag och min man i vår ungdom var på Samos, och det var värmebölja. Dagstemperaturerna låg på mellan 40 och 45 grader, och vi bodde på ett litet familjehotell utan luftkonditionering. Min man som alltid undvikit solen och värmen höll på att svimma när jag en morgon föreslog att vi skulle vandra och njuta av öns vackra natur. Jag glömmer aldrig hans blick när han klentroget tittade på mig, men efter en stund ändrade utseende och istället började småle. Vänta lite, sa han, och försvann ut genom dörren. Efter en stund hörde jag hur någon tutade utanför fönstret. Han hade hyrt en EU-moppe. :)
Jag led inte av värmen när jag var ung, men nu blir jag trött och orkar inte göra så mycket. Jag vattnar dock. Att inte göra det, när jag tillhör de lyckligt lottade som har tillgång till sjövatten (Vänern), skulle kännas otänkbart. Jag önskar dock att jag kunde vattna naturen, betesmarkerna och åkrarna istället för trädgården, men så ser tyvärr inte verkligheten ut.
Förutom att vattna så har jag också fotograferat, och jag tänkte visa några växter som ligger mig särskilt varmt om hjärtat.
Först några skira skönheter med vackra detaljer.
Bäckanemonens blommor är utsökta. Blommorna vajar på höga stänglar, och de blå ståndarknapparna och den blå baksidan är detaljer som bidrar till dess elegans.
En annan skönhet som likt bäckanemonen trivs i fuktig jord i halvskugga är den gula skuggliljan. De orkidélika blommorna alldeles översållade med vinröda prickar är läckra. Tycker jag.
 |
| Gul skugglilja (Tricyrtis latifolia) |
Den japanska ostronörten nedan, vill till skillnad från de båda föregående blommorna, stå mitt i solgasset och torkan. Jag gillar de tjocka blådaggiga bladen och de små men alldeles klarblå blommorna.
Lewisian vill också ha det torrt och soligt. Dess vintergröna bladrosetter tål ingen vinterväta så den föredrar en upphöjd plats med mycket grus och sand iblandat i jorden. (Eller bara sand och grus.)
De vackert tecknade laxrosa blommorna ger mig nästan gåshud.
Svavelnejlikan är en annan skönhet som trivs torrt och soligt. Den blommar troget från början av juni långt in i augusti och bara det är fascinerande. Att den dessutom har en gul färg som är alldeles lagom gul och svagt blå ståndare gör de små näpna blommorna oemotståndliga.
Cikorian är ytterligare en skönhet, om än en mer ouppfostrad sådan. Detaljerna är utsökta och den himmelsblå färgen magisk, men det faktum att den frösår sig hej vilt manar till försiktighet. Cikorian växer vilt i södra Sverige samt på Öland och Gotland. Den finns i hela Europa, Nordafrika, Mellanöstern, Centralasien, Indien. Kina och Sibirien, vilket skvallrar om att den trivs lite varstans och är van vid att ta för sig. Jag har den i en äng långt ifrån alla rabatter och planteringar men får ändå rensa bort en del små plantor som etablerar sig här och var i trädgården. Otroligt vacker, men farlig. :)
Man kan göra surrogatkaffe på rötterna och äta bladen som sallat. Odlade varianter av cikoria är rosensallat och frisésallat.
Nu några stora fluffiga bjässar med knappt urskiljbara detaljer.
Glansrutan med sin myriad av små gulvita blommor ser ut som ett lysande moln. Den kan bli två meter hög, doftar och drar till sig mängder av insekter. Den vill ha mycket näring och vatten så den ränner jag till stup i kvarten. Det gör inget. Jag tycker den är underbar.
Eftersom jag i början sa att jag skulle visa växter som låg mig särskilt varmt om hjärtat så måste förstås nästa få vara med. Vår skogslind, vår allra käraste växt.
Den blommade överdådigt i år och surret när alla humlorna kom på besök var nästan öronbedövande. Förr om åren när vi hade två biodlare i grannskapet lät det ännu mer men humlorna lyckades i år brumma nästan lika högt.
För att skydda sig mot torkan har linden i år vänt alla sina blad ut och in. Den har vikt ihop dem på mitten. Genom att skydda den gröna ovansidan, och istället vända den grå undersidan utåt minskar avdunstningen och den kan spara på vattnet. Det ser lite märkligt ut, minst sagt.
En annan fluffig växt som jag gillar skarpt är vidjehortensian 'Annabelle'.
Den vita astilben, som jag inte vet vad den heter, är ytterligar en kär växt hos oss.
Bilderna gör den inte riktigt rättvisa. I verkligheten ser den helt vit ut, och de yviga vita blomspirorna är verkligen effektfulla mot det mörkt gröna bladverket.
Förlåt Tussan! Det är klart att du ska vara med. Jag sparade bara det bästa till sist. :)
och vill ni få mer trädgårdsinspiration,
klicka in er på TrädgårdsFägring,
längst upp till höger.
