Ätbart i vår trädgård. Del två: Nya frukter och bär för i år. Mullbär

Eftersom vi tycker om att odla egen mat planterar vi gärna något nytt ätbart varje år. Det blir inga mängder på en gång, men några då och då gör att utbudet sakta men säkert ökar. En del odlar vi för att fylla på förråden inför vintern, men mest vill vi ha frukter och bär för färskkonsumtion. Och när det gäller mullbär, då är det den omedelbara tillfredsställelsen som lockar.

Nya frukter och bär för i år
Våra nya träd, buskar och klätterväxter med ätbart för i år är: mullbär, björnbär, amerikanska blåbär och fikon.


Mullbär

En liten historia om hur mullbäret 'Mulle' kom till oss
Vi har planterat två olika sorters mullbär. Den ena är 'Mulle' (Morus 'Mulle'). Det är ett träd som jag funderat på att plantera ett tag, och nu i våras tyckte jag det var dags. Det visade sig dock vara mer bekymmersamt att få tag på en planta än vad jag trott. Jag ringde runt till de mindre plantskolorna men överallt var de slut, och de fanns inte att ta hem från leverantörerna heller. Letade på nätet och fann till min förvåning att Blomsterlandet hade 'Mulle'. Inte hemma men för beställning. Kastade mig på telefonen. Fick reda på att det inte fanns några mindre exemplar, men att de kunde ta hem ett riktigt stort med "jättestor" krukstorlek. Det var inte exakt den prisklass jag tänkt mig, men eftersom min hjärna ville ha 'Mulle' nu, så bad jag dem att lägga en order. När det var dags att hämta hem det föreslog min man att jag skulle hyra en kärra, men eftersom jag lyckats trycka in rätt stora träd i bilen förr genom att fälla sätena och ha kronan nästan framme i vindrutan så tänkte jag att det skulle nog gå bra den här gången också. Väl framme på Blomsterlamdet blev jag visad till killen jag pratat med när jag gjorde beställningen.

- Hej! Jag såg att mitt mullbärsträd kommit.
- Nja, jo, jovisst, äh, öh ........
Den stackaren var märkbart generad och såg ut som någon som blivit påkommen med handen djupt i kakburken.
- Krukan är stor,........ men trädet är inte sååå stort ....... Du behöver inte köpa det. Vi skickar tillbaka det. Inga problem.
- Okej, men var är det?
- Här.
Det var verkligen litet, och krukan var nog en av de mest överdimensionerade jag någonsin sett. Men jag ville ju ha ett 'Mulle' så jag hör mig själv säga att jag tar det.
- Men, du vet att det är mullbär, hör jag killen försiktigt protestera.
- Jo......, det ser jag att det är.
- Jag menar, det är inte som att plantera ett äppelträd precis.
- Nej......., det vet jag att det inte är.
- De är väldigt känsliga. Ska du verkligen ha det?
- Jo, det ska jag, hör jag mig själv säga. Igen.

Väl hemma kommer min man ut på trappan. Han tror att jag inte lyckats få in det i bilen eftersom det inte syns, och att jag kommit hem för att hämta en kärra. Då kan jag inte hålla mig längre, utan börjar skratta så länge att jag nästan får ont i magen. I efterhand inser jag att jag borde ha prutat, men jag blev nog så paff  att jag inte kom mig för med något vettigt alls.

Nåväl, ett 'Mulle' blev det, om än ett litet ett. På bilden till höger nedan syns det "pyttelilla" trädet. Till vänster kan man se att det emellertid var välväxt och fint, och att det faktiskt hade förvedad stam trots att det var litet. Rötterna var det heller inget fel på. De var välutvecklade och fina.

Det syns inte på bilden,
men jorden är bytt på en
 stor yta där 'Mulle' står.
Jag har kraftig lerjord i trädgården,
 och den har jag blandat upp rejält,
 för att ge mullbärsträdet en
rimlig chans att överleva.
Det har också fått en upphöjd
placering för att i möjligaste
mån undvika vinterväta.

På nästa bild har det börjat växa. Den mest idealiska placeringen hade varit mot en vägg, men i brist på sådan fick jag plantera det så skyddat jag ändå kunde. I väster fångar avenbokshäcken vinden. I norr står vår trädgårdsbod på vakt, och åt öster ligger den huvudsakliga delen av trädgården och skyddar med sin växtlighet. I söder står linden och stoppar blåsten, men inte solen. Även om linden är hög så når solen över och låter sina strålar lysa på lilla 'Mulle' nästan hela dagen. :) 

Följande bild är från förra året. I öppningen mot grannens studsmatta står en vit vinbärsbuske. Den har vi nu flyttat och ersatt med vår 'Mulle'. Tanken är att trädet ska ge insynsskydd när det växer upp.

Samma vy som ovan, men senare på säsongen.

Samma vy igen, men nu från tidigt i våras, i år.

Mullbärsträdet växte och växte, redan under sin första sommar. Men mer på bredden än på höjden. Hrmm!!

Till slut såg hela uppenbarelsen mer ut som en marktäckare än ett träd. Efter många om och men bestämde jag mig för att försöka forma det. Den översta långa grenen band jag upp som en stam. Några av de andra kapade jag lätt. Utseendet blev betydligt mer tilltalande, och det verkade som om snittytorna läkte som de skulle. Men att jag gav mig på trädet kan ha varit ödesdigert. Mullbärsträd blöder lätt och är inte jätteförtjusta i beskärning. De kan dock beskäras om det görs i JAS (juli, augusti, september), så jag håller tummarna.

I oktober kom frosten. Det gick från 15 - 20 graders sommarvärme till minusgrader på bara några dagar. Mulles blad som var gröna och fina frystorkade och trillade av. Inga höstfärger och ingen långsam förberedelse inför vintern där inte. Stackars 'Mulle' såg för erbarmlig ut.

Nästa säsongs knoppar är dock på plats, och förhoppningsvis klarar det sig trots att både jag och vädret gått hårt åt det. Nu har det fått såväl värmande halm runt fötterna som värmande säckväv runt stam och grenar så kanske förlåter det mig för mina tidigare dumheter, och börjar spritta av liv när våren kommer.

Allmänt om mullbär (Morus)

Mullbärsväxterna (familjen Moracea) består av cirka 40 släkten och över 1000 arter.  De flesta växer i tropiska och subtropiska områden men några arter klarar tempererat klimat. Mullbärssläktet (Morus) består av 12 arter och alla är lövfällande träd (mullbärsträd). Många växer i tropiska bergstrakter, men några av dem går att odla i Sverige.  

Svart mullbär (Morus nigra) anses av många vara det förnämsta, med stora avlånga svarta välsmakande frukter i augusti - september.  Det sägs bara gå att odla på varma skyddade platser i zon I . Det står dock ett gammalt svart mullbärsträd på söder i Stockholm och det är ju inte zon I.  Hrmm! Zetas anser att det går att odla i zon II, och rekommenderar det om man bor i Svealand eller längre söderut. Ett svart mullbärsträd kan bli 10 meter högt. Det har ett knotigt och vackert växtsätt. Det är självfertilt men tar vanligtvis ganska lång tid på sig innan det bär frukt. Det finns olika sorters svarta mullbär, men alla är av samma art. 

Mullbäret 'Mulle' (Morus 'Mulle') är härdigare än sin svarta släkting. Ofta ser man att zon II eller III anges som en övre gräns. Min syster odlar 'Mulle' i zon III - IV, och hennes träd är ca 3 meter högt och får massor med frukt. En annan bekant till mig har ett stort 'Mulle' i zon IV. Zetas rekommenderar det om man bor norr om Svealand. Summa summarum: jag tror inte man ska ta för hårt på det där med zonangivelserna, utan istället prova sig fram.

'Mulle' har också svarta bär. De är dock mindre än de "äkta", och anses inte vara lika fulländade i smaken. Jag har aldrig smakat det svarta mullbärsträdets frukter, men tycker Mulles är så himmelskt goda att det räcker och blir över. 'Mulle' är snabbväxande och har till en början ett mer busklikt växtsätt. Efter tid utvecklas dock plantan mer och mer till ett träd. Det blir oftast bara 3 - 4 meter högt, är självfertilt och bär frukt någon gång under perioden juli till september redan i unga år.  Mullbären på bilden nedan är från min systers 'Mulle', men även vi fick mullbär på vårt nyplanterade träd i år. Två stycken. :)

Mullbär 'Mulle'
Smaken är fantastisk. Färgen också.
De färgar av sig, och om man
"glufsar"är risken stor att man
blir svart runt munnen. :)

Morus 'Mulle' tillhör förstås släktet Morus. Vilken art det är, om det överhuvudtaget är en art, är svårt att säga. 'Mulle' härstammar från en frösådd planta. Trädet såddes på 1960-talet och är alla "Mullars" mamma.

Vitt mullbär (Morus alba) odlas i stora mängder som föda åt silkesfjärilens (Bombyx mori) larver. Larverna lever uteslutande av mullbärsblad, och silket är de trådar de spinner sina kokongnystan av inför förpuppningen. Av silket framställer man bland annat sidentyg. 

Silkeslarver som äter mullbärsblad.
Foto: Wikipedia

Kokonger som silkesfjärilens
larver vävt till sin förpuppning.
En silkeskokong kan bestå av
en enda tråd råsilke,
som är mellan 300 och 900 meter lång.
Foto. Wikipedia

Vitt mullbär (Morus alba)
Foto: Wikipedia

Förutom att vara föda till silkesfjärilens larver så bär de vita mullbärsträden frukt. Bären är antingen vita eller svarta beroende på sort.  Smaken på bären lär variera avsevärt. En del sägs vara smaklösa medans andra anses supergoda. Till de svartas nivå lär de enligt utsago dock aldrig nå. (Egentligen är mullbären skenfrukter men jag tycker det känns mest naturligt att kalla dem bär. Ingen skulle till exempel komma på idén att kalla bananer för bär, även om de rent vetenskapligt faktiskt är det. :)

Vårt andra nyplanterade mullbärsträd

Förutom 'Mulle' så har vi också planterat ett vitt mullbär (Morus alba var. tatarica). Det kallas även Tatarmullbär eller Ryskt mullbär. Trädet lär kunna bli 15 meter högt och sorten anges som den härdigaste av alla. Bären är svarta. En kompis till mig sålde frösådda exemplar vilka jag inte kunde motstå. Det finns i princip inga uppgifter alls om det här mullbäret på svenska, så det ska bli spännande att följa dess utveckling. :)

Vårt Tatarmullbär startade som
ett frö, som grodde förra vintern.
Till vänster står det på altanen
redo att planteras ut.
Till vänster har det fått en plats
i solen, där det förhoppningsvis
kommer att trivas.

Tatarmullbäret står bakom
de tre stenarna som ligger
innanför stenkanten.

Så vill mullbär ha det
Varmt, soligt och vindskyddat, gärna spaljerat mot en vägg.
Djup väldränerad mull- och näringsrik jord med ganska högt pH.
Föredrar hellre en lite torrare placering än en för blöt.
Rotsystemet är känsligt och bör inte störas i onödan, speciellt inte på våren då det lätt blöder.
Beskär inte alls, eller mycket sparsamt eftersom mullbärsträd blöder. (Hrmm!!)
All eventuell beskärning ska ske i JAS (juli, augusti och september) och aldrig på våren.
Mullbärsträd vill ha en relativt lång och varm höst för att hinna förbereda sig inför vintern, men de klarar kalla vårar ganska bra eftersom de sätter såväl blad som blom sent.


Till sist
De flesta växter är så intressanta att man lätt fastnar. Jag hade tänkt skriva om våra nya björnbär, amerikanska blåbär och fikon också, men jag gissar att ingen blir ledsen om jag sparar det till nästa gång. :)

Kanske har någon blivit sugen på att prova mullbär. Det vore kul. Tänk bara på att inte sätta trädet precis vid entrén eller över en uteplats eller dylikt. Om man mot förmodan inte skulle hinna äta upp alla bären, så lämnar de gärna fläckar efter sig där de faller ner. Inte så kul utanför ytterdörren, eller på stolsdynorna. Förutom att de färgar av sig lite, så finns inget annat än lovord för mullbären, och de utsökt vackra mullbärsträden.

Undrar om jag slagit mitt tidigare rekord nu?

Beträffande längden på inlägget.

Det känns så. :)

Nåväl, det får de väl vara värda,

de fantastiska mullbären.

Om du vill se vackra fröställningar, 

och annat spännande som har med trädgård att göra, 

så kika gärna in här, på TrädgårdsFägring.

Kram på er

Anna-Karin

Ätbart i vår trädgård. Del ett: Frukt och bär som vi odlat sen förr

Mitt förra inlägg handlade om vackra frostade blad, och när jag såg hur fina rödbetsbladen var när de täcktes av ett puder med små iskristaller kom jag på att det var längesen jag skrev om det ätbara i vår trädgård. Våra odlingar är blygsamma, men de ger oss tillfredsställelse och glädje, och ganska mycket mat. För att göra ämnet hanterbart har jag delat upp det i fyra delar. En första om frukt och bär som vi odlat sen förr, en andra om frukt och bär som är nya för i år, en tredje om grödor på friland, och en fjärde och avslutande del om goda ettåringar i kruka.

Frukt och bär som vi odlat sen förr
De flesta frukter och bär växer på träd och buskar, eller som klätterväxter. Det innebär att när man väl planterat dem så är det största jobbet gjort. Sen räcker det oftast med relativt små arbetsinsatser för att de ska växa, utvecklas och fortsätta leverera godsaker år efter år. Något vi gillar. Och att de flesta fruktträd, bärbuskar och klättrare dessutom är otroligt vackra är inget som gör att vi tycker sämre om dem.

Våra frukter och bär sedan tidigare
De frukter och bär vi odlat sedan en tid tillbaka är: hallon (sommar och hösthallon), vinbär (röda, vita och svarta), krusbär, jordgubbar, äpplen, vindruvor, plommon, bigarråer och fläder.   

Jag tänkte fresta med en bildkavalkad, och efter varje bild en "liten" text därtill :)

Vi odlar fyra sorters hallon. De båda sommarhallonen Rubus 'Mormorshallon' och R. 'Preussen', samt de båda hösthallonen R. 'Allgold' (gula) och R. 'Autumn Bliss'.  Sommarhallonen är godare än hösthallonen, tycker vi, och vår favorit är 'Preussen' med sina stora toppiga alltid lika fina bär. Båda sommarsorterna är dock friska i smaken. De påminner om vildhallon, även om de inte kommer upp i riktigt samma smakintensitet. Hösthallonen är lite faddare i smaken, men eftersom de levererar bär långt in i oktober förlåter vi dem gärna för det. De är också mer rikbärande. Sommarhallonen brukar gå åt, men hösthallonen brukar räcka till frysen också. På bilden ovan är det mest 'Preussen', men man kan se att de första gula hösthallonen precis har börjat mogna. Har man både sommar- och hösthallon får man en riktigt lång skördesäsong.

Vi har svarta, röda och vita vinbär. De svarta (Ribes nigrum) och röda (Ribes rubrum) kommer från mina svärföräldrar som odlat dem i närmare 40 år. De har aldrig visat en tendens till sjukdom varken hos dem eller hos oss. Förutom att hålla sig friska ger de mängder med stora välsmakande bär. Det är riktigt bra sorter, men tyvärr vet jag inte vad de heter. Planerar ni att köpa så rekommenderar jag att ni kollar upp de olika sorternas friskhet innan. Vårt vita vinbär heter Ribes rubrum 'Vita Holländska' och är planterat 2011, och har också det skött sig utmärkt sen dess. Zon VI. Vita vinbär smakar inte som någonting annat. De har en alldeles egen smak som inte alls liknar varken de svartas eller de rödas. Det är fascinerande eftersom de faktiskt uppstått på grund av en mutation hos de röda. Ska de jämföras med något är det möjligtvis med gröna druvor, men jag tycker de är godare. Allra bäst kommer deras fylliga arom fram när de börjar bli lite glasartade, och börjar få en gulaktig ton. Vi odlar dem enbart för att kunna njuta av dem färska. Om ni undrar ifall jag rekommenderar vita vinbär så är svaret JA. :)

Vårt krusbär heter Ribes uva-crispa 'Hinnonmäki Röd'. Det är en starkväxande, rikbärande, frisk och motståndskraftig sort med röda mycket goda bär. Vi planterade den 2011. Den har aldrig drabbats av mjöldagg, varför jag varmt kan rekommendera den. Zon VI.

De jordgubbar vi odlar heter 'Corona' och 'Polka'. Båda sorterna är söta men Polkan är allra sötast. Och godast! Att odla jordgubbar kräver en del arbete till skillnad mot många andra frukter och bär, men om man gör det tycker jag man ska prova 'Polka'. Den är känslig för stötar och svår att transportera, vilket gör att den inte lämpar sig för kommersiell odling och därför nästan aldrig finns att köpa. Smakmässigt är den vår favorit.

Blommande träd är hänförande, och även om det är ett av våra vanligaste träd så upphör jag aldrig att förundras när äppelträden blommar. Det är så vackert att det nästan gör ont. Vi odlar bara äpplet 'Aroma' (Malus domestica Klon: Aroma), som vi tycker är mycket bra. Vi brukar dock kunna avnjuta betydligt fler sorter, eftersom min syster har över 100 träd. Äpplena på bilden från vår altan är 'Summer Red', 'Mio' och ............. hrmm, minnet sviker mig. Förra året var skörden skral, men i år har den nog slagit alla rekord och musterierna har gått på högvarv. Har ni äpplen kvar som ni inte kommer att kunna ta hand om? Kolla om ni har nån i närheten som har hästar, eller som föder upp grisar i mindre skala. De kanske vill ha. Att rekommendera äpplesorter är svårt. Tidiga sorter eller vinteräpplen?  Vilken smak och vilken konsistens är att föredra? Hur stor roll spelar utseendet på äpplena, och på trädet? Vad som avgör är oftast högst individuellt, men att välja en sort som räknas som frisk och motståndskraftig, och som är härdig där man bor, är nog inte så dumt. Bor man i ett område där det finns väldigt få äppleträd kan man också behöva ta hänsyn till vilka sorter som redan finns, så att man väljer en sort som kan pollineras av dem. Med några få undantag så pollinerar äpplen inte sig själva. De är inte självfertila. Det finns pollinerings-scheman där man kan se hur de olika sorterna förhåller sig till varandra. I ett villaområde med uppvuxna trädgårdar brukar det dock oftast finnas så mycket äppleträd att pollineringen inte blir ett bekymmer.

Vinet är en staketdruva (Vitis labrusca). Jag fick en planta av min svåger för många år sen och vet tyvärr inte vilken sort det är. Druvorna är fina i smaken, men de är små. Mängden fruktkött i förhållande till mängden kärnor lämnar också en hel del övrigt att önska. När man mumsat och spottat kärnor i några år så ledsnar man lite. Staketdruvorna kommer inte på långa vägar upp i de vanliga druvornas (Vitis vinifera) klass, men fördelen med dem är att de är härdigare. Vanliga druvor kräver växthus på våra breddgrader, men staketdruvorna kan utan problem odlas utomhus om de placeras mot en solbelyst södervägg. Vilken zon de klarar vet jag inte, men jag gissar att det kan skilja mellan de olika sorterna. En staketdruva som ger större bär och som har mindre kärnor än vår är 'Zilga'. Det är den blå sorten på bilden ovan. (De andra mer violetta druvorna är våra "kärnspäckade" :).) Ytterligare en skillnad mellan de båda arterna är att staketdruvor vill ha kemiskt sur jord medan de andra föredrar kalkrika marker. Att odla vindruvor är en konst, men en sak som gäller utan undantag är att de kräver mycket sol för att utveckla sin sötma. Eftersom kommersiellt odlade vindruvor är bland de mest besprutade frukter vi har (både vad gäller mängden gifter, och mängden olika gifter) så har de egenodlade ett värde, tycker jag. Det finns ibland ekologiska druvor, men ska man köpa dem blir det inga mängder. Om man inte är stenrik. Har man plats för en stock i ett växthus så är man att gratulera. Om inte, så får man väl öva upp kärnspottartekniken. :)

Vårt plommon heter 'Victoria' (Prunus domestica 'Victoria'). Det är liksom alla andra plommon jag smakat mycket gott. :) Det ger oftast så mycket frukt att det måste gallras. Det är självfertilt och klarar sig på egen hand, men om man vill odla plommonsorter som behöver korspollineras så är 'Victoria' inte den som är den, utan då hjälper hon hjärna till. Zon III - IV.

Sötkörsbär eller bigarråer är speciella. Antingen älskar man dem, eller inte. När det gäller skatorna och kråkorna så finns det inget inte. :) I år tog de alla våra bär innan de ens hunnit rodna. Jag är höjdrädd och klättrar inte gärna på stege, men nästa år för jag nog försöka ta mig upp för att få dit ett skyddande nät. Vårt sötkörsbär heter 'Stella' (Prunus avium Klon: Stella).  Det är ett relativt litet men kraftigväxande träd. Det får mörkt röda, saftiga och söta bär. Det beskrivs som rikbärande men jag har aldrig sett det digna av bär. Det beror troligen på att det blommar mycket tidigt. Om det ska bli några mängder gäller det nog att pollinerarna har hunnit vakna ordentligt, och att vädret varit tillräckligt gynnsamt för dem. Även om trädet aldrig lyst rött av bär så är vi nöjda, och vem vet, nån gång i framtiden kanske det blir för bigarråerna som det blev för äpplena i år. När det blommar är det alldeles vitt, så möjligheten finns. Sorten 'Stella' är självfertil. Zon III.


Flädrarna fick inte vara med på bild, men om du vill kan du läsa om dem här.


Det börjar bli dags att avsluta, och kanske har jag lockat någon att plantera en vinranka, en bärbuske eller varför inte ett fruktträd. :) Att kunna hämta mat i trädgården är en lyx. Att bara kunna gå runt och mumsa ännu lyxigare.

Min nästa bild, som är den sista för den här gången, får bli min inledning till nästa inlägg om frukter och bär. En bild på det godaste bäret av alla, om ni frågar mig. :) Gott är bara förnamnet. Fulländat är mer korrekt. En bärens drottning, eller kung. Mullbäret.

Det finns hur mycket som helst att skriva, 

men nu är det snart mörkt, 

och min hjärna börjar bli mosig. 

Som äpplemos kanske? :)

Snart kommer advent och då blir det genast lite ljusare igen.

Lite vit gnistrande snö skulle också lätta upp.

Kram Anna-Karin