onsdag 28 januari 2015

Älskar böcker

När allt man kan säga om vädret är grått, blött och slaskigt så är det skönt att tänka på soffan, en värmande filt och en god bok. Jag har fått två fina och sinsemellan väldigt olika trädgårdsböcker som lockar och drar. Innan jag berättar lite om dem så vill jag tala om att allt jag skriver om är mina egna tankar och reflektioner. Det är ingen reklam, annat än gratisreklam, som jag gärna bjuder på.

Den ena boken heter Rätt Ur Jorden och är skriven av Bella Linde och Lena Granefelt.


Boken är en handbok i självhushållning men man behöver inte ha så stora ambitioner för att ha glädje av den. Är man intresserad av grönsaksodling, i liten eller stor skala, så ger den många praktiska råd om hur man får fina grödor och rika skördar. Den innehåller verkligen allt och tar upp hur man bygger upp en god jord, hur man sår, gödslar, sköter, skördar och slutligen också tar till vara på det man odlat. Jag gillar den, inte bara för att jag kan ha nytta av all kunskap den förmedlar, utan framförallt för att den genomsyras av ett genomtänkt och uttalat miljömedvetande.

Det känns skönt att veta att det man odlar själv inte är besprutat eller genmanipulerat och att det inte har transporterats över halva jordklotet för att slutligen hamna på min tallrik. En del tycker nog att man bara ska äta det som går att odla här men jag skulle sakna granatäpplena, apelsinerna, ananasen och allt det andra som ju faktiskt måste transporteras, om vi ska kunna köpa det här hos oss.  Däremot kan man fundera på om till exempel äpplen verkligen behöver åka hit ända från Brasilien och Nya Zeeland eller om vi måste köpa hallon från Polen och jordgubbar från Spanien.

Tussan har lagt sig väl tillrätta i jordgubbslandet.
Hon tyckte nog att halmen mellan plantorna var varm och skön

Förr, när de utländska jordgubbarna började säljas här så tyckte jag att de var vattniga, tråkiga och fadda i smaken. Idag smakar de bättre men jag brukar avstå från dem. Vill så gärna behålla den där härliga känslan av att längta efter de egna jordgubbarna när säsongen börjar.  Jag minns hur underbart det var i somras när vi gick ut i trädgården och plockade egna jordgubbar till frukost. Godare än så kan det inte bli!

Den andra boken heter Låt det spira. Författarna heter Ellen Forsström och Angélique Ohlin. De har rest runt i Sverige och letat efter trädgårdar som "likt musik går rakt in i hjärtat".


Det här är ingen bok om hur man håller rabatterna välrensade eller om hur man får den "felfria" golfbanelika gräsmattan. Trädgårdarna som beskrivs är långt ifrån perfekta men deras skönhet och behagfullhet är som skönaste poesi. De försätter en i samma stämning som annars bara naturen själv kan göra.  Boken är fylld av trädgårdskärlek men också av lustfylld inspiration. Jag hoppas på att lite av den där fingertoppskänslan som en del trädgårdsmänniskor har ska smitta av sig  på mig när jag läser den. Hur som helst så är boken mycket njutbar.

En annan trevlig händelse denna gråa dag var att fröerna som jag beställt från Impecta kom med posten. Jag längtar verkligen efter att sätta igång men det måste nog vänta. Ska resa bort en vecka i mars men efter det så....Det kommer att bli i senaste laget för den gula löken och purjolöken men det är inte mycket att göra åt. "Dä ordner säj"som de äkta värmlänningarna säger.

Påsar med fröer fulla av liv. Så underbart!

Eftersom Tussan har fått vara med på bild så tänkte jag avsluta med en bild på Ville också. De hör liksom ihop, bror och syster som de är. Nämner man den ene så åker den andre med av bara farten.


Här ligger Ville. Tror jag ska ta med mig en bok och göra honom sällskap i soffan en stund!

Hoppas ni har det fint trots vädret!
Det blir snart vår! Härligt!
Kram Anna-Karin


torsdag 22 januari 2015

Vackra vänner i trädgårdslandet.

Att plantera blomster i anslutning till grönsaksodlingarna är inte bara vackert utan också smart. En av fördelarna är att blommorna lockar till sig fler pollinerare som då samtidigt besöker grönsakerna och hjälper till att befrukta dem. På det viset kan vi öka vår skörd och njuta av fler tomater, gurkor, sockerärtor och mycket annat.
  De flesta kryddväxter såsom kungsmynta, timjan, salvia och lavendel är bra lockväxter liksom många perenner som kärleksört, blå bolltistel, rudbeckia och kattfot. Listan kan göras lång och det finns växter som lockar pollinerare för alla tycken och smaker. Ska man odla blommorna i själva trädgårdslandet är det dock kanske ettåringar man tänker på och inte perenner.

Den här humlan har fullt upp. Solrosen erbjuder ett överflöd av nektar.

En av mina absoluta favoriter bland ettåringarna är solrosorna. De lockar mängder med humlor och andra insekter. Låter man dem stå kvar när de blommat över så blir de dessutom bästa tänkbara frörestaurang åt småfåglarna. Solrosor kan inte odlas i alltför grunda bäddar eftersom de har ett djupt rotsystem. Där de trivs gör dock rötterna stor nytta eftersom de luckrar jorden på djupet och frigör näring. På våren är det bara att finfördela dem och gräva ner växtresterna i jorden. Det blir bästa tänkbara tillförsel av mullämnen.
  Solrosorna finns i många olika storlekar och färger. De gula är förstås vanligast men även rosa, röda och till och med vita förekommer. Tänk bara på att de lite udda varianterna som har F1 i sitt namn är framavlade och inavlade hybrider som inte är fröbeständiga. Man kan alltså inte ta frön från dem och räkna med att de insamlade fröerna ska ge likadana blommor i nästa generation. Själv är jag mest förtjust i de riktigt stora gula jättesolrosorna. Trots att de kan bli tre till fyra meter höga så tar de inte speciellt stor markyta utan får lätt plats bak i landet, där de inte heller skuggar övriga grödor.

Jättesolrosorna gör verkligen skäl för namnet. 
En blomma som nästan alltid fanns i trädgårdslanden förr var ringblomman. Jag har en känsla av att den håller på att ta sig tillbaka dit igen och att man oftare ser den idag än för 10 år sedan. Det kanske är så att fler och fler odlar lite egna grönsaker idag och att ringblomman på det viset har fått tillbaka sin plats i trädgården. Hur som helst så blir man glad när man kikar in i en trädgård och ser ringblommorna stå där och lysa som små solar långt in på hösten.

Blommorna är ätliga och vackra också som dekoration i en sallad.
Ringblommorna är synnerligen lättodlade och sås direkt på plats. Rensar man dem regelbundet så blommar de långt in i oktober och kanske till och med i november. Låter man en del av dem gå i frö självsår de sig lätt. Man kan förstås också plocka och spara egna frön till nästa säsong.

Ringblomman har fått finbesök av en gräsfjäril.
Foto: Pixabay
När ringblommorna gjort sitt, lockat pollinerare och hjälpt till att lufta och hålla undan sjukdomar och skadedjur i jorden, så vänds de ner i landet och blir till finaste mull.

Tagetes är en annan ettårig blomma som var mycket vanlig förr. Så vanlig att den nästan blev uttjatad och "bannlyst". Nu tar den revansch! Den är dock lite mer krävande än ringblomman då den måste förkultiveras innan den kan planteras ut. Det går förstås att köpa den som färdig sommarplanta också och det tänkte jag göra. Det finns inte plats att förkultivera allt jag skulle önska, utan det blir till att välja. Jag tänkte köpa några plantor och sätta dem bredvid tomatplantorna och i jordgubbslandet. Dels för att de är vackra (något jag aldrig skulle sagt för fem år sedan), dels för att jag har läst att de minskar mängden skadliga nematoder kring just tomater, jordgubbar och potatis.

Biet är alldeles överfullt med pollen där det kryper runt och söker nektar.
Foto: Pixabay

Tagetes finns i ett flertal gula, orange och röda nyanser.
Även gräddvita blommor förekommer men om insekterna
själva får välja så blir det de gulröda färgerna.
Foto: Pixabay
Om de vissna blommorna rensas bort blommar tagetesen villigt ända tills frosten tar dem. När de gjort sitt blir de bra jordförbättring om man gräver ner växtresterna i landet.

Luktärten får bli sist ut bland trädgårdslandets blommande vänner i dagens inlägg. Denna vackra blomma som har en av blomvärldens mest berusande dofter och som samtidigt är en ovärderlig källa för att berika jorden med kväve. Luktärten är som namnet säger en ärtväxt och det innebär att den lever tillsammans med kvävefixerande bakterier som omvandlar luftens kvävgas till markbundna kväveföreningar. För att denna kvävegödsling ska fungera bra bör man plocka bort de vissna blommorna så att inga fröskidor bildas. Det är väl å andra sidan ett kärt besvär eftersom det ger rikligare och mer långvarig blomning.

Förra året fick min luktärt växa i en kruka mot söderväggen.
De stod nära huvudentren och spred en ljuvlig doft omkring sig.
I år ska de få en plats i trädgårdslandet istället.

Förra säsongen tog jag de sista luktärtsfröerna. Igår när jag skickade in min fröbeställning så slank det med en gammal kulturarvssort från 1904 som jag inte kunde motstå. Den heter "Old Spice Flora Norton" och ska ha skira klarblå blommor. Den blir nog väldigt vacker men det kommer att bli överfullt på mina fönsterbänkar när allt ska förkultiveras. Dessutom ska krukorna konkurrera med mina två katter om utrymmet. De älskar att sitta där och spana ut genom fönstren. Just idag är det väldigt vackert därutanför med all snö som lyser upp och som ger löfte om lite skidåkning. Härligt!

Önskar er en trevlig helg!
Lite sol som får snön att gnistra vore fint. 

Tack alla ni som tittar in på min blogg. Det är superkul!
Kram Anna-Karin


lördag 17 januari 2015

Blomfärger och känslor

I tidigare inlägg har jag skrivit om mina val beträffande fröer till köksträdgården och till en planerad äng. Nu sitter jag fortfarande här och funderar på fröer, men nu gäller det ettåringar och perenner. Ofrånkomligen så har växternas och blommornas utseende, växtsätt, form och storlek betydelse men kanske viktigast av allt, för mig, är deras färg. Jag älskar färger och deras samspel. När jag är på ett växtcenter eller en handelsträdgård så spanar jag omedvetet efter färger och när jag ser en nyans som tilltalar mig så går fötterna automatiskt dit. Vilka färger som lockar mig kan variera och jag vet inte riktigt varifrån dragningskraften kommer. Ibland när jag ser två färger som tillsammans lyfter och förhöjer varandras skönhet kan jag nog nästan känna ett litet lyckorus.

Svagt blålila tillsammans med ljusa lite gulgröna blad är en
färgkombination som jag hänförs av.
Här praktnäva (Geranium himalayense ´Gravetye´) tillsammans med spetsmössa (Tiarella).
Valet av färg har idag för de allra flesta mycket stor betydelse. Jag tror dock inte att det alltid varit så, i alla fall inte på samma sätt. När jag var barn och tonåring så bodde vi grannar med ett äldre par som tillbringade sitt liv i trädgården. Varenda kvadratmeter var i princip uppodlad hos dem och de pratade oavbrutet om sina växter.  När de kom över och fikade så fick man snällt sitta där och lyssna antingen man ville eller inte. Jag minns bland annat beskrivningar som: gladlätt färg, närgången färg, lite dystert intryck, väl skrikigt, lugna färger och färg som lyste upp. De beskrev känslorna snarare än färgerna och att de skulle beskrivit en växt som kornblå eller citrongul känns otänkbart. Det gamla paret är sedan länge borta. Än idag kan man dock höra hur en del äldre bara pratar om färgerna som rött gult, grönt, blått och så vidare. Jag känner en gammal go dam som använder ordet "nåt" för att förklara att färgen inte är som den rena nyansen. Det var "nåt" blått säger hon och det kan vara allt från medelhavsblått till petroleum. På samma sätt kan "nåt" grönt vara limefärgat eller kakifärgat och "nåt" rött kan mycket väl vara cerise. Språket har definitivt utvecklats och hjälpt oss att definiera och namnge nya färger.

Jag tror alla idag skulle säga att gräslöken, kirgislöken och rhododendron blommar i lila.
Ingen skulle komma på idén att kalla dem bruna.
Den lilla söta lila blomman som växer i min gräsmatta heter brunört. Från min floristikkurs vill jag minns att orsaken till namnet skulle vara att man förr betraktade lila som en nyans av brunt. Jag har inte hittat källan så frågan får väl vara öppen. Jag tror dock inte att namnet kommer av att den blir brun när den vissnar som jag läst som en möjlig förklaring. Vem namnger en blomma efter hur den ser ut som vissen?

Nåväl, om någon "gammal tok" skulle kalla min rödbladiga perukbuske
(Cotinus coggygria `Royal Purple´) för brun så
skulle jag nog nästan bli förnärmad. Alla kan väl se att den är lila!!!!!
Lila som i kunglig värdighet, lyx och magi,
Bladen är underbara i motljus och får då en nästan magisk färg.
Vacker tillsammans med röd solhatt (Echinacea purpurea) som
fångar upp färgen i bladens nerver.
En sak man kan vara säker på är att vi uppfattar färger olika. Det som jag beskriver som solgult kanske några skulle beskriva som svagt orange och andra som klargult. Att vi tycker om olika färger är också givet även om vi väl alla påverkas mer eller mindre av mode och trender.
  När naturen sköter sig själv så tycker jag alltid att färgerna harmonierar eller kontrasterar på ett behagfullt sätt. Växterna i skogen eller på ängen passar alltid ihop även om där finns både klargult, tomatrött, rosa, lila och blått tillsammans. Det beror nog kanske på att den lugna och vänliga gröna färgen alltid dominerar och skänker harmoni till helheten. Att de vilda blomstren oftast är små och inte kräver samma utrymme som många förädlade trädgårdsväxter gör, spelar säkert också in.

Den rara lilla förgätmigejen tar inte för sig och pockar inte på uppmärksamhet.
Går man nära ser man dock skönheten i varje liten blomma
och visst är väl den blåa färgen lugn och trygg.
Foto: Pixabay
Bland trädgårdsväxterna har de med gula, orange och röda blommor fört en undanskymd tillvaro under många år. I många artiklar har man kunnat läsa om den röda färgen som om den vore det värsta som skulle kunna drabba en stackars trädgårdsmänniska. Nästan värre än parksallat och mördarsniglar. Rött är för mig kärlek och passion och röda växter tillsammans med ganska mörkt gröna blad är så vackert. Eller finns det något vackrare än en äng med kornvallmo?

En äng med blåklint och kornvallmo. Så underbart!
Foto: Pixabay
För att återknyta till min barndoms grannar så tänker jag att de kanske skulle ha benämnt rött som en närgången färg. Dels så väcker den känslor och dels så förminskar den rummet.  Planterar man rött i tomtgränsen så upplever man det som om gränsen kommer närmare och trädgården blir mindre.
Gult och orange kanske var gladlätta färger, där gult står för glädje och optimism medan orange förknippas med värme och gemytlig samvaro. Visst blir man glad när ringblommorna lyser som små solar i trädgårdslandet.

En glad och.......

...en sällskaplig ringblomma.
Personligen tycker jag cerise är en ganska knallig färg. Nästan lite skrikig faktiskt. För många är den en kär favorit.

Purpurklätten (Lychnis coronaria) tar för sig med sina intensivt cerise blommor.
Den har spridit sig i hela rabatten och kommer att ge mig ett överflöd av
färgprakt i sommar, Två-årig växt som trivs i soliga, torra och
väldränerade lägen.
Björkens hängen kanske har en lite dyster färg eller är det
kanske bara att man blir lite moloken när man tänker på allt
frömjöl som ska torkas bort och alla frön som följer med in.
Pust!



Om man vill ha en växt som lyser upp en skuggig rabatt
så är nog vitt det självklara valet. Här får det vita lysa upp min
sommarkruka som annars hade sett ganska intetsägande ut.

Den rosabruna astilben växte lite här och där i trädgården.
Jag flyttade plantorna till samma ställe och tycker nog att
de blev fina i förgrunden till vårt lilla hus vars färg är
ganska obestämbar. En del tycker det är rosa, andra säger
brunt. Jag har till och med hört att det skulle vara orange.
Själv tycker jag det är sandfärgat. Buden är många och inget
är väl fel eftersom färgen är en subjektiv upplevelse och känsla.
När jag tänker på det så var sättet att beskriva en färg som en känsla inte så dumt. Kanske lockas man av det gladlätta gula när man känner sig glad, eller när man behöver mera glädje, medan ögat dras till det lugna blå när vi behöver gå ner i varv och koppla av, Jag tror att färgerna påverkar oss och oavsett hur vi vill beskriva en färg, om vi tycker om den eller inte, eller vilka färger vi tycker passar ihop så kan det väl aldrig vara fel. Vi är olika och tycker olika och det är det som gör olika trädgårdar så spännande. Om vi alla tyckte lika så skulle aldrig de oväntade växtkombinationerna dyka upp och allt skulle bli ganska enahanda och faktiskt lite trist.

Önskar er alla lite glada och värmande 
färger mitt i grådasket.
Kram Anna-Karin


måndag 12 januari 2015

Från frö till äng

Ängen som biotop är mycket värdefull för att bevara den naturliga florans mångfald. Artrikedomen är stor eftersom forna dagars slåtterbruk gynnat ängens blommor. Att utgå från gräsmatta och återskapa en historisk äng i trädgården är inte möjligt fullt ut, men man kan komma en bit på väg, eller göra något som liknar en gammaldags äng, men som av en kännare väl snarare skulle betraktas som fusk. Jag tänker mig i alla fall att det ska bli vackert och att blommorna ska vara inhemska små rara ängsblommor i harmoni med höga gräs med skira vippor.

En blomsteräng är väl något vi alla förknippar med sommar och
som skänker skönhet och harmoni.
De blå blommorna tycker jag är särskilt vackra. Här blåklocka och ängsvädd.
Foto: Pixabay
Där jag tänker anlägga ängen ligger för tillfället en hög med matjord på 6-7 kubik. Det är inte så bra eftersom en hel del näring säkert har tillförts marken under jordhögen. En ängsmark ska ju vara näringsfattig. Å andra sidan ska matjorden användas för att förbättra en alltför sandig jord inför planteringen av en ny häck. När jag gräver för häcken kommer jag att få en hel del sandjord över och den kommer att bli perfekt till ängen. Man ska ha lite tur ibland, för där häcken ska växa är nog det enda stället i trädgården där jag inte har lera.
  Vidare så ligger platsen för den tilltänkta ängen i söder med sol nästan hela dagen. En gammal ask i väster tar en del av kvällssolen men ger i gengäld ett bra vindskydd. Det är heller ingen gångväg över området så växterna kommer förhoppningsvis att kunna utvecklas i fred utan trampande fötter.

Här står min ask och bakom den också min lind.
Om ni tänker er att gräsmattan fortsätter snett framåt
utanför bilden så har ni platsen för min lilla äng där.

För att skapa olika mikroklimat har jag tänkt att göra marken lite kuperad med några fuktigare sänkor och ett lätt förhöjt område som blir extra torrt. Några fina stenar ska också få bidra till variationen i växtbetingelserna.
  Om man vill ha en flora som liknar den naturliga ängens så är bästa sättet att hämta hö efter en riktig slåtter. Lägga höet på den tilltänkta platsen under några veckor, trampa runt i och ruska ur det för att få fröerna att ramla av och "självså" sig.
  Själv har jag tänkt att beställa fröer på inhemska blommor som trivs i relativt näringsfattig och ganska torr jord i soligt läge. Eftersom vi bor i Värmland så är jorden inte direkt kalkhaltig vilket tyvärr utesluter en del växtval.
  Utifrån de förutsättningar jag har, och min förkärlek för blåa, vita och gula blommor, så hamnar nedanstående fröer på min inköpslista:
  • Liten blåklocka
  • Blåklint
  • Cikoria
  • Mandelblomma
  • Prästkrage
  • Käringtand
  • Småborre
  • Styvmorsviol
Gullviva, teveronika, grässtjärnblomma och vanlig rölleka har jag redan och de ska också få en plats på ängen. Om de vill!!!!

Det ska bli riktigt spännande att se om fröna kommer att ta sig. Jag är inte alltför optimistisk eftersom det är svårt att få vilda blommor att etablera sig där man vill ha dem. De vill liksom helst bestämma själva var de ska växa. Om alla arterna kommer så bör det dock bli riktigt vackert. Tänk er nedanstående blommor tillsammans på en äng. Visst måste man få drömma lite ibland.........

Redan i april kommer de första styvmorsviolerna.
Blomningen fortsätter sen ända in i oktober.
Foto: Pixabay

I maj blommar gullvivan. Den vill helst växa på kalkrik mark men
eftersom den redan etablerat sig borde den kunna trivas.
Foto: Pixabay

Mandelblomman är en av mina favoriter. Blommar i juni
och är utsökt vacker med en doft av bittermandel.
Den fanns, i enstaka exemplar, i trädgården för femton år sedan.
Hoppas den vill komma tillbaka!
Foto: Pixabay

I juni kommer prästkragarna...........
Foto: Pixabay

..kärringtänderna och........
Foto: Pixabay

..röllekan.
Foto: Pixabay

I juli får prästkragarna, kärringtänderna och röllekan
sällskap av liten blåklocka............
Foto: Pixabay

..blåklint och.............
Foto: Pixabay

.....cikoria. Ursprungligen är cikorian ingen svensk växt.
Den infördes som läkeväxt och har sedan spridit sig längst
vägkanter och andra kulturmarker.
Den är vanlig i Skåne och på Öland och Gotland.
Trivs den hos mig så kommer jag att bli överlycklig.
Ville gärna prova eftersom den är så fin och har en
alldeles underbar blå färg.
Foto: Pixabay
De flesta växterna fortsätter att blomma vidare i augusti och en del ända in i september. Styvmorsviolen som var först in, redan i april, är också sist ut med blomning så sent som i oktober.

När jag sitter här och planerar för min sommaräng och tittar på alla vackra blomsterbilder så blir längtan efter våren väldigt stark. Det är en skön längtan för visst är det härligt att man kan drömma lite när den lilla snön som kommer bara smälter bort och blir till slask. Om jag finge önska så vill jag först ha lite riktig vinter och sen en lång härlig vår.....................

Allt gott till er!
Anna-Karin




fredag 9 januari 2015

Varmare vindar

Igår kom det snö och alla de yngre barnen i grannskapet byggde, med skratt och glädje, mängder med fina snögubbar. Idag smälter de bort, snögubbarna alltså. Solen har tittat fram en liten stund men annars är det ganska grått. Sitter och funderar på vilka fröer jag ska beställa till en liten blomsteräng men kan inte riktigt bestämma mig. Får låta det mogna och istället drömma mig bort till medelhavets natur och växter. Närmare bestämt till västra Kreta och staden Kissamos Castelli. Det är distriktet Chanias näst största stad men det är inte många turister som hittat hit, och de som gjort det är nästan uteslutande greker. Vad vi kunde se så fanns det bara mindre hotell, och endast två med pool, i hela staden. Gammalt mötte nytt med bara några meter emellan.
Så här såg det ut på hotellets framsida.....
......... och på hotellets baksida. En trumpetranka växer vid getens lilla hus.

När vi gick på en av de små gatorna i staden upptäckte vi att nästan alla där odlade storblommiga rabattrosor av olika slag. Mitt i de annars ganska karga och av solen brända trädgårdarna stod de fantastiska blommorna, omsorgsfullt ompysslade.

Så vacker! Färgen är helt ljuvlig och blommans form med de nedre
kronbladen lätt nedhängande helt bedårande.
Undrar just vad det är för sort. Kan det vara en Dame De Coeur eller
kanske en Ballet som håller på att rulla ihop sina kronblad?

Det här tror jag är rosen Peace (Mme A. Meilland) med sina
toner i gult, rosa och aprikos. 

Blomman är blank och färgen så intensiv att den nästan ser självlysande ut.
Vågar mig inte ens på en gissning.
Vid ett av husen fanns det en solros istället och kanske att jag tyckte att den var vackrast av alla. Eller kanske var det så att mitt omdöme påverkades av den charmerande äldre damen som bodde där.

Visst är solrosen underbar. Den ser nästan lite varm och gosig ut.
Med rak rygg visade hon in oss i resten av trädgården. Hon pekade stolt på alla sina vackra växter som fanns där mitt bland en massa bråte och ogräs. Hon kunde konsten att blunda för det "fula" och istället se det vackra och njuta av det. Härligt!

Vem skulle inte vilja låta vindruvorna klättra i ett citronträd........

.....eller kunna odla egna fikon.....
....och granatäpplen. Suck!

I trädgården fanns också en mångfald av blommor av olika karaktär, färg och storlek. Det såg inte ut som om damen hade haft någon hjälp med planeringen utan det hade nog fått bli som det blev efter stundens infall. Harmonierande färger, snygga växtkombinationer och helhetsintryck var nog tämligen okända begrepp. Men vad gjorde det, Hon kunde inte ett ord engelska men utstrålade en sån värme där hon marscherade runt och pekade och visade att jag blir glad bara jag tänker på henne. Och gör man som hon, väljer att bara se det vackra, så kan man inte annat än hänföras.

Hibiskus, tagetes och fyllda ringblommor i en sporadisk rabatt.
Mitt i allt det vissna växte denna vackra blomma som jag inte vet namnet på.
Ser lite ut som en malva tycker jag.
Ipomoean, blomman för dagen är verkligen vacker med sina stora
intensivt blåa blommor och det lite gulgröna bladverket.
Lägg märke till de små apelsinträdens stammar. De är nästan som skulpturer.
Till sist en bild som ganska väl återspeglar trädgården.
Lite synd på den vackra krukan.
Att lokalbefolkningen vinkar in en i sina trädgårdar, bjuder på lemonad och visar runt, antyder att de inte är så vana vid annat än inhemska turister. Likaså det faktum att varje morgon när vi åt frukost på vår balkong så fylldes stranden av badglada grekiska kvinnor i olika åldrar. Lokalbefolkningen träffades för ett morgondopp. Ja, inte männen för de kom mer sporadiskt för ett dopp då och då på kvällen. 

Hotellets strand som varje morgon fylldes av badglada grekiska kvinnor.
Det som växer på stranden är martorn (Eryngium maritimum).
Strandens rika växtlighet skvallrar om att inte alltför många fötter trampat här.
Hoppas det får förbli så för personligen tycker jag det är
finare än en strand full med solstolar och parasoller.
Många av de grekiska familjerna åkte också till den berömda stranden Falassarna en dryg mil bort. När turisterna lämnade stranden på eftermiddagen så kom grekerna själva, också vi då förstås, för att se solen gå ner i medelhavet. Makalöst vackert.

Falassarna: Utanför den långa stranden är det öppet hav.
Stranden är ibland rödflaggad men vi hade tur och vågorna var lagom höga.

En dag åkte vi båt. Vi skulle besöka ön Gramvousa och Balos Lagun längst ut på Gramvousa halvön. Ön och halvön har samma namn.

Ön Gramvousa: På toppen ligger ruinerna av en gammal venetiansk fästning.
Hit flydde de kretenska revolutionärerna med sina familjer eftersom
det var den enda delen av Kreta som var befriat från det ottomanska riket.
För att överleva blev de pirater och orsakade stora problem
för den marina handeln i området.

På toppen kunde man också hitta en gammal skottkärra och.... 
.....kapris
Utsikten var magnifik.
Vi kunde stå där uppe på toppen, i värmen, och spana bort mot lagunen Balos och
längta efter att få bada i det turkosa vattnet.
Lagunen kan skymtas  mellan den lilla klippön och fastlandet.
Det får bli en bild från Balos lagun. Här är det
lite klippor annars var det mest sand och ofattbart turkost.

Balos lagun var sagolikt vacker och man förstår varför Prins Charles och Lady Di åkte hit på sin bröllopsresa, som charterbolagen så gärna basunerar ut. På den tiden var platsen ganska okänd och det var inte många som hittat hit. Det finns en bilväg på Gramvousa halvön som går nästan ända fram men de flesta som försöker får vända, kör fast eller får total panik. Vi såg vägen från sjösidan och inget i världen skulle få mig att åka där även om halvön sägs vara Kretas vackraste och mest orörda plats full av sällsynt växtlighet. Eftersom det idag går stora utflyktsbåtar till lagunen så är den ibland riktigt "packad" med folk. Trots detta helt klart värd ett besök eller varför inte leta reda på en liten lokal transport och undvika de stora utflyktsdagarna.
 Om man som vi älskar att bada så måste man bara åka till Elafonissi när man bara är några mil därifrån. Denna strand, av Vagabond rankad som Greklands vackraste år efter år, och som sägs ha alldeles rosa sand kan man nå via två möjliga vägar. Den ena går utmed kusten och den andra, som ska vara lite större går rakt över västra Kreta. Vi blir rekommenderade den lite större vägen och väljer den. Det går riktigt bra ända tills.............

Vägen stängd på grund av skyddsarbete. De hänger upp nät så att inte
lossnande stenar ska ramla ner i vägbanan.
Skönt att veta att de har lite säkerhetstänk.
Bara att vända. Vi åkte tillbaka till den lilla farbrorn som stod och sålde honung en bit bort för att se om han kund hjälpa oss. När jag säger Elafonissi ler han igenkännande och pekar ut en annan väg åt oss. De enda ord han säger är okej och asfalt så vi åker in på den av honom föreslagna vägen och det ser ju bra ut till att börja med.

Fin asfalt, vacker natur och en och annan Nerium oliander utmed vägkanten.
Jag som är ganska höjdrädd har dock fått syn på vägens fortsättning.
Den syns på en av kullarna längst bak i bilden.
Vackra vyer över de karga kretenska bergen.
Man kan se hur  vägen fortsätter, på bergen i bakgrunden.
Vi fick en extratur en bit upp i Vita Bergen och sen ner igen. Jag lovar, åk hellre berg- och dalbana. Nåväl, vi kom fram och det var värt resan. Inga bussar hade kunnat ta sig hit och det var ganska glest med folk på stranden. Och ja, sanden var uppblandad med finfördelade snäckskal som gav den ett rosa skimmer.

Elafonossi

På kvällen när vi skulle åka hem tog vi kustvägen istället. Vi åkte åt rätt håll. Vid möte fick vi trycka oss upp mot klippväggen medan de vi mötte säkert hade minst 20-25 cm kvar till stupet och havet 30 meter nedanför. Kanske överdriver lite men ni förstår känslan. Vägen var sagolikt vacker men välj den från och inte till Elafonissi. Vägkorsen var många.

Utmed strandpromenaden i Kissamos Castelli fanns det många restauranger med utsökt grekisk mat. Köttbullarna lyste dock med sin frånvaro. Sista kvällen gick vi till en fiskrestaurang och Ella beställde in Baby Squid. Hon har många gånger hört mig berätta hur gott Kalamari är och hur synd det är att det knappast går att få tag på i medelhavsområdet längre på grund av utfiskning. Nu kunde hon inte motstå frestelsen att prova och på tallriken fanns faktiskt några Kalamari och en hel del bläckfisksbäbisar blandat med delade vuxna exemplar.



Sista dagen tog vi ett morgondopp i det alldeles turkosa havet innan vi packade bilen och så sakta började köra mot Chania och flyget hem. Det är en vemodig känsla när man sitter där och vet att det är sista gången på ett tag som man fyller sina sinnen med medelhavets ljus, växtlighet och atmosfär.


Agaven som växer i vägkanterna......

.........olivlundarna man passerar.....

...och den mystiska snäckan, som fick följa med hem till Sverige.
Den ser nästan ut som en kanelbulle.
Det blev en lång avstickare från min lilla trädgårdsplätt här i Värmland. Men bara jag har satt punkt så ska jag stoppa näsan i frökatalogen igen och planera för det vackraste som finns, den svenska våren och sommaren.

Tack alla ni som läser min blogg!
Om ni vill skriva en kommentar så klicka bara på den gröna rubriken längst upp så kommer en kommentarsruta fram i slutet av inlägget.

Önskar er en fin helg!
Anna-Karin