tisdag 17 januari 2017

Rimfrost

I mitt förra inlägg lovade jag att skriva om mina vintersådder. Det kommer, men först lite bilder från vår trädgård. Med tanke på det underbara vintervädret vi haft i några dagar kunde jag inte låta bli att gå en runda med kameran. Rimfrost är så vackert.

Skuggbräcka Saxifraga urbium 'Aureopunctata'
Skuggbräckans vackra vintergröngula blad påminner om rosetter. Också nedanstående växter har något lite snirkligt över sig. Som små krumelurer.
Uppifrån och ner: Vintergrön rosenbräcka (Saxifraga Arendsii - Gruppen), vintergrå silverarv (Cerastium Tomentosum - Gruppen) och vintergrön taklök (Sempervivum).


Förutom de lite mer konstfulla bladverken ovan är många av de enkla bladen också vackra när de fått ett vitt puder över sig,
Uppifrån och ner: Vinterflerfärgad spetsmössa (Tiarella), vinterlila revsuga (Ajuga reptans), vinterrödbrokig alunrot (Heuchera 'Shanghai', vinterpurpurlila alunrot (Heuchera 'Obsidian'), myskmadra (Galium odoratum) och vintergrön gullgröna med inslag av gult och violett (Waldsteinia ternata).


Annat grönt och fint i trädgården nu är förstås rododendron.
Uppifrån och ner: Rhododendron 'Silber', Rhododendron 'Hydon Velvet', Rhododendron 'Blue ox'.


En och annan blomma som fortfarande tilltalar finns också.
Uppifrån och ner: Två jungfrur i det gröna (Nigella damascena), en liten stackars ulleternell (Anaphalis triplinerris), en förrymd hortensia (Hydrangea arborescens 'Annabelle'), hundratals små vita skogsastrar (Aster divaricatus) samt temynta (Monarda) och vintergrå vitmalört (Artemisia ludoviciana) i fint sällskap med varandra.

Solhatt (Echinacea purpurea) som fåglarna
mumsat frön från.
Irisen (Iris Sibirica -gruppen) som
troligen tömt sina frökapslar.


För att få lite extra färg i trädgården hittade jag på lite egna varianter på de vintergröna växterna. I övrigt var det mest som "Fyra nyanser av brunt". Minns ni den?

Till sist, efter allt det gamla från året som gått, en bild på något som komma skall.
En knopp med täta silkeslena hår som skyddar mot kylan.
Det är den första knoppen på trädet och oj vad jag längtar efter att få se den i blom.
Magnolia 'Elisabeth'

I trädgården finns det alltid något att njuta av,
och att längta till.
Det är gott!

Kram Anna-Karin

lördag 7 januari 2017

Allium och nävor i fint sällskap

I helgen har jag planerat mina vintersådder. Det är en och annan rar växt jag inte lyckats motstå att inhandla frö till. Enkelt kommer det inte att bli, men förhoppningsvis gror det och blir små fina plantor att pyssla om till våren. :) Tänkte återkomma till min sådd och de lite besvärligare rackarna i nästa inlägg.
Nu blir det istället två betydligt enklare, men mycket vackra och blomvilliga växter. Nävor och Allium. Jag kan inte annat än ge Ernst Kirchsteiger rätt i att "i det enkla bor det vackra".

Nävor tillsammans med gräs eller starr var för mig en oväntad
men utsökt kombination. Naturligt, fluffigt och lite vilt! 
Att starrets limegröna blad passar så fint till nävans 
blå blommor gör inte saken sämre.
Blå praktnäva (Geranium himalayense 'Gravetye') och
en rosa näva, troligen en flock- eller trädgårdsnäva.
Mera limegrönt och blått.
Praktnäva (Geranium himalayense 'Gravetye')
tillsammans med spetsmössa (Tiarella).
Den vackra praktnävan i närbild.
(Geranium himalayense 'Gravetye')
En annan vacker näva är brunnävan (Geranium phaeum 'Samobor').
De vackra bladen med fläckar av purpur gör sig fint tillsammans
med det mörkbladiga silveraxet (Actaea simplex 'Brunette').
Brunnävans (Geranium phaeum 'Samobor') blommor är små men lyser ändå
upp med sin intensiva färg. På den här bilden har de flesta blommat över
men några få tappra finns ännu kvar. De växer framför en kornell 
(Cornus sericea 'Hedgerow´s Gold') med limefärgade blad.
Blått och lime är fint! Lila och lime också!
Brunnävans (Geranium phaeum 'Samobor') små söta blommor i närbild.
Nävorna tillhör våra mest lättodlade växter och finns i många vackra arter/sorter och färger. I renaste vitt, ljuvligt rosa, lilarosa, violett, blått, cerise och mörkaste purpur. De klarar det mesta. Sol, skugga, torka och fukt. Många är fina som marktäckare medans andra är mer högresta. De är helt enkelt tacksamma och rikblommande men, ska väl medges, lite ostyriga och vilda. 

En annan växt som kan sprida sig och bli lite vild är allium. Det är en lökväxt som där den trivs kan bilda stora bestånd. Det finns många olika arter/sorter men de vanligaste går i lila eller vitt.
Allium! Allium, Allium!
Kirgislök (Allium aflatunense) en masse och ljusare
lila mossflox (Phlox subulata) som ramar in 
planteringen i bakgrunden.
Stora alliumbollar och aklejruta (Thalictrum aquilegifolium
'Thundercloud') med blommor i samma färg.
I bakgrunden Linnés döttrar (Stjärnflocka Astrantia major)
och bergklint(Centaurea montana).
Alliumbollarna är vackra också som nästan överblommade.
Allium och vit purpurfläckig buskpion. (Paeonia Ganzu - gruppen)
I höstas hittade min man några alliumlökar på Lidl som han bara var tvungen att köpa.
Förstår att han inte kunde motstå dem! Härlig tyngd!
Allium stipitatum 'White Giant´ 150 cm hög. :)
Att plantera de gigantiska lökarna kändes liksom lite rejält, i alla fall jämfört med de stackars små fröna som jag knappt kan se och som jag ska ge mig till att vinterså någon av de närmaste dagarna.

Nu ska jag dock inte plantera vare sig det ena eller det andra,
utan ta kvällen.
Lördakväll! Gött!
Kram Anna-Karin

onsdag 28 december 2016

Fyra skålar, åtta humlor, två frysboxar och ett nytt år som väntar runt hörnet


Vid en av julens fikastunder lade jag saffransbullarna i en vacker handgjord skål av ene och tänkte inte närmare på det. Inte förrän farfar som är inne på sitt 87:e år tog upp den och frågade var den kom ifrån. Då mindes jag min och min mans första lilla semesterresa tillsammans. Den gick till Arvika. Det var ingen lång resa även om vi på den tiden var västgötar och inte värmlänningar som nu. Vi köpte skålen på en slöjdmässa. Min mans lillebror som sitter bredvid mig vid bordet och dricker kaffe var då lika gammal som vår dotter är nu. 15 år. Nästa år fyller han 50. Inga hisnande tidsperspektiv men tillräckligt för att få tankarna att snurra lite.

En annan skål jag har i min ägo är lite äldre. När min morfar gick bort såldes hans hem på auktion. Innan försäljningen började sa mamma att jag fick välja två saker jag ville ha. Det blev två skålar. En liten som morfar alltid hade framme med godis i, och en lite större som inte användes till vardags men som det serverades kräm i när det var lite festligare.
Mormor och morfar använde skålen till servering men jag tar bara fram 
den vid speciella tillfällen. Här är det till min dotters 15-årsdag.
När morfar växte upp fanns det ingen el och den första bilen hade inte tillverkats än. Han var en ung man när första världskriget bröt ut. Lite svårt att föreställa sig men fortfarande begripligt.
De hisnande perspektiven kommer nu. Och det är humlan och några av våra andra pollinatörer som får stå för dem och för det ogreppbara:

För 130 miljoner år sedan utvecklades de första bina från getingar. De levde ensamma som solitärbin. Det tog sen ytterligare 50 miljoner år innan evolutionen ledde fram till de första samhällsbyggande sociala bina, de som liknar våra honungsbin, och ytterligare 50 miljoner år innan den första humlan skådade dagens ljus. Humlan räknas in bland de vilda bina och är i jämförelse med de andra förstås en nykomling. Den kom ju först 100 miljoner år efter det första biet och har bara funnits på jorden i 30 miljoner år. Bara och bara! Jämfört med oss människor (Homo sapiens) som troligtvis tog våra första steg för endast cirka tvåhundratusen år sedan är det rätt länge. Minst sagt! Naturen är lite trög och tar god tid på sig när det gäller att anpassa sig till nya förhållanden. Än surrar de dock. Humlorna och de andra bina.
Här är en humla som samlar pollen till boets växande larver. Den borstar
ner pollenkornen i speciella förvaringskorgar på bakbenen och får på så 
vis med sig osannolika mängder på en enda flygtur. Pollenkorgarna 
med sitt pollen är de gula "korvarna" som syns på bilden. 
Humlan i sig själv är ganska flygtung, men sägs klara
en last lika stor som sin egen vikt.
Eftersom humlan ovan mest visar rumpan är det lite svårt att se vad det är för art. Något som annars är väldigt roligt att titta efter. Här kommer några andra mer lättbestämbara humlor från min trädgård. Tittar man noga ser man att de uppvisar ganska stora skillnader i sitt utseende.
Hushumla. Rufsig och supersöt!
Stenhumla. Eldig rumpa!
Trädgårdshumla.
Jordhumla! En ofta sedd gäst i trädgården.
(Det finns olika jordhumlor och det här är en mörk jordhumla)
Ängshumla.
Snylthumla. En uppfinningsrik rackare.
Åkerhumla. Ullig och go!
När jag ser humlorna och de andra smådjuren som pollinerar blommorna i trädgården känner jag tacksamhet! Tack vare dem har jag nu två frysboxar istället för en!  Det gick inte att få plats med jordgubbarna, blåbären, hallonen, vinbären, krusbären, havtornen, lingonen och plommonen annars.

Dags att runda av, och snart dags för den fjärde skålen. 
Skålen för det stundande nya året, som jag hoppas blir ett år då vi väljer
det goda och kärleksfulla, för varandra och för vår natur.



💗💗💗💗💗💗💗
Kram

torsdag 22 december 2016

tisdag 20 december 2016

Fingerborgsblomman - både enkel och mångsidig

Julen nalkas med stormsteg men än är det några dagar kvar. Gräsmattan är grön och termometern visar på tio plus. Vinterkänslan lyser med sin frånvaro, och den blir kanske inte mer närvarande nu när jag ger mig till att visa bilder på en av mina favoritblommor. Fingerborgsblommorna. Tänkte att de kanske kunde få Kung Bore att vakna, och inse att det är midvinter och att lite snö skulle vara vackert, och roligt för småbarnen att leka i under det stundande jullovet. Helt underbart för oss som vill åka skidor också. Vi får väl se om det lyckas.
De här vackra fingerborgsblommorna (Digitalis purpurea)
fotograferade på midsommardagen borde väl kunna
locka fram ett vackert snöfall till jul? :)
Fingerborgsblomman eller digitalisen som vi oftast kanske säger är en riktigt gammaldags och kär torparväxt. Den är tvåårig. Under första året ger den sig oftast bara till känna med en bladrosett som brukar vara synnerligen frodig och lätt att upptäcka. Om inte förr så sent på hösten när växtligheten runt omkring vissnat. Då står den där i allt det bruna, lika intensivt grön som på sommaren. Den övervintrar så och behåller färgen hela vintern. Blommorna kommer år två och blomningen är som mest intensiv från midsommar och några veckor framåt. Ströblommor kan dock dyka upp under hela hösten ända in i november. Oftast är det då milt väder som lockat fram blommorna ett år för tidigt. Efter två år är plantorna spårlöst försvunna, men de brukar dyka upp på nya platser i trädgården istället. Digitalis frösår sig lätt. Finns det bara små utrymmen med bar jord hittar de snart dit. En gång digitalis alltid digitalis :) Trots att växten är en riktig överlevare är den aldrig till besvär. Oönskade plantor är lätta att avlägsna.
Här odlas grönsaker på gamla komposter. Grönsakerna innanför träramarna 
och digitalisen utanför, där de effektivt håller borta ogräset som annars 
skulle stormtrivas i den varma mullrika jorden i söderläge. 
Digitalis som kommer in i odlingsbäddarna rensar jag mycket noggrant bort.
Fingerborgsblomma (Digitalis purpurea)
Här har några gigantiska vita exemplar slagit sig ner.
Fingerborgsblomman (Digitalis purpurea) kan bli en och en halv meter hög.
Samma blommor som på förra bilden fast från andra hållet och i kvällsljus.
Det lyser verkligen om dem. Fingerborgsblomma (Digitalis purpurea)
De här fingerborgsblommorna (Digitalis purpurea) har valt sin växtplats
med omsorg. Färgerna är ....
..... precis desamma som i funkian bredvid. Det gäller
att hitta en växtkompis som passar.
Fingerborgsblomma (Digitalis purpurea)

Eftersom fingerborgsblommorna förökar sig med frö ändrar de utseende. Nya former, mönster och färger dyker hela tiden upp. Det, förutom att de är så vackra, är en av orsakerna till att de är en av mina absoluta favoriter. Här kommer några varianter från min trädgård.







Fingerborgsblomman är läcker och färgerna går i vitt, rosa och purpur. Den räknas till medicinalväxterna och dess förmåga att få hjärtat att pumpa mer kraftfullt upptäcktes av en brittisk läkare i slutet av 1700 - talet. Digitalis (Digoxin) används som medicin än i dag om dock än mer sällan. Innan medicineringen skedde under kontrollerade former blev inte alltid resultatet så bra. Växten tillhör jämte gullregn, tidlösa, tibast, liljekonvalj, idegran och ytterligare en handfull växter våra allra giftigaste. Den får dock till skillnad från flera av de andra inga bär, frukter eller frön som lockar till att stoppa i munnen, och att man skulle komma på idén att äta av den är mindre sannolikt. Blommorna har dock ett lekfullt utseende och jag odlade varken den eller några andra giftiga växter när min dotter var liten. När jag växte upp hade våra grannar ett gigantiskt gullregn och jag minns mina föräldrars oro. De lyckades verkligen få mig att förstå hur farligt det var och än idag blir jag nästan lite rädd när jag ser det egentligen fina och nästan lite exotiska trädet. Jag har dock lärt mig att njuta av dess skönhet nu eftersom en vän till mig har ett stiligt exemplar som jag övat på. Viss rädsla och respekt känner jag emellertid fortfarande men det är nog bara en bra känsla att bära med sig. Respektfull njutning känns helt rätt.
Innan fingerborgsblommorna (Digitalis purpurea)
slagit ut ser de lite sura och griniga ut.
Nästan som om de vill säga; se men inte röra. Och .....

..... att se på de nästan lite teatraliska blommorna är underbart.
Utseendet har gett blomman många namn. Förutom digitalis och fingerborgsblomma heter den också fingerborgsört, fingerhatt, biskopsmössa och madams tofflor.

Återstår nu bara att än en gång önska oss alla lite julesnö.
Snälla, snälla Bore!

Kram Anna-Karin