fredag 19 augusti 2016

Solbrudar och andra perenner från frö

Att så frön är magiskt. Att gå och vänta och spana in om de har börjat gro är lika roligt varje gång, år efter år. När det gäller frösådder tänker man nog mest på grönsaker och andra grödor samt på ettåriga blomster, men många perenner är också lätta att dra upp på egen hand. Bland perennerna, buskarna och träden hittar man förstås också de riktiga utmaningarna, men håller man sig till de lättodlade sorterna är nog det största problemet att det vill sig så bra att man får många fler nya plantor än vad man räknat med. Det är väl i och för sig inget problem om man har någonstans att sätta dem. Själv fick jag ta till lådorna där jag brukar ha ätbart och minska ner på det odlandet i år.

Eftersom jag snålade på utrymmet blev den här lådan minst sagt välfylld.
Jag satte de flesta fröerna redan i mars men några också i april. När
det var dags att skola om de senast satta hade vårvärmen 
kommit och jag kunde göra det utomhus i solen.
Här är det solbrudarna som fått flytta till större krukor. (Satta i mars och
omskolade inomhus) För att göra omskolningen lätt så sätter jag  fröna 
i små jiffykrukor, och när plantorna vuxit till sig är det bara att ta hela
jiffykrukan och sätter ner den i en större kruka och fylla på med jord runt 
omkring.  På det viset slipper jag oroa mig för att skada de små plantorna 
vars stjälkar såväl som rötter är mycket känsliga.
Måste man ta i plantorna är det bättre att ta i bladen än i stjälkarna.
Tittar man noga på bilden ser man jiffykrukans kanter runt de små plantorna.
Snart multnar de ner och blir till jord.
När värmen kom fick de lämna sin trygga plats på fönsterbänken och flytta ut.
Eftersom våren också i år bjöd på varma dagar men farligt kalla nätter fick
plantorna låna den höga ramen med fiberduk som skydd. Normalt brukar
jag ha den för att skydda min kålodling från kålfjärilens larver
men  i år fick den värma upp de nya små perennerna istället.  
Hur det gick med kålen som inte fick ett tillräckligt tätt skydd kanske vi kan hoppa över. :-( 
Hur det gick med en del av perennerna kommer dock här. :-)
Solbrudarna tog sig fint och visst är de underbara med sitt skiftande
utseende på såväl knopparna som de fullt utslagna blommorna.
Att de skiftar i färg är också något jag gillar.
Trädgårdssolbrud  (Helenium autumnale 'Western' )
Tittar man noga finns det massor med små fina detaljer på blommorna.
Trädgårdssolbrud  (Helenium autumnale 'Western' )
Den här blomman med sina gula kanter är från en annan planta än
de på bilderna ovan. Den är dock från samma fröpåse.
Trädgårdssolbrud  (Helenium autumnale 'Western' )
Från samma fröpåse kommer också den här gula varianten. Tyvärr kan man
inte se på fröerna när man sätter dem vilken färg blomman kommer att få,
men sätter man många får man lite av varje och
tillsammans bildar de en härlig mix.
Trädgårdssolbrud  (Helenium autumnale 'Western' )
Solbrudarna (Trädgårdssolbrud Helenium autumnale 'Western' ) blommar i augusti till oktober och passar nog nästan överallt då de med sina gula och roströda toner smälter bra in med höstens andra färger. Som namnet antyder vill de ha en plats i solen där det är varmt och lagom torrt men inte för torrt. Lockar bin och fjärilar. Zon 1-4.

En annan blomma som ville sig fint var jätteprästkragen (Leucanthemum superbum 'Crazy Daisy' ). Det är som namnet antyder ingen vanlig prästkrage utan en trädgårdsart. Den har en stor andel dubbla blommor och är yvigare och vitare än den vanliga. Sol till halvskugga. Zon 3-5.
Den lyser verkligen upp sin plats med sina stora kritvita blommor.
Jätteprästkrage (Leucánthemum superbum 'Crazy Daisy´)
En del blommor har också riktigt tunna finflikiga strålblommor ("kronblad").
I vanliga fall föredrar jag de vilda blommorna just vilda, men måste erkänna
att jag blev väldigt förtjust i den här trädgårdsvarianten.
 Jätteprästkrage (Leucánthemum superbum 'Crazy Daisy´)
Den perenna mauretanska rödmalvan (Malva sylvestris ssp mauritiana 'Bibor felho') har jag visat tidigare men den är så vacker att den får vara med igen. Den är riktigt stor och blir över en meter hög och närmare en meter vid. Den är lite bökig på så vis att den inte blommar första året utan först året därpå, men i gengäld är den härdig och klarar sig bra på våra breddgrader.
Mauretansk rödmalva (Malva sylvestris ssp mauritiana 'bibor felho' )
med violetta blommor och svartvioletta nerver.
De vackra blommorna är svårfotograferade och är finare i verkligheten.
Min bild ger i alla fall en känsla av hur de ser ut. Finare foton finns på nätet. :-)
Mauretansk rödmalva (Malva sylvestris ssp mauritiana 'bibor felho' ) 
En rackare som inte är så svår att få att gro är drakmyntan (Physostegia virginiana 'Crystal Peak White' ). Den vill stå soligt och ska klara zon 4 men lär, enligt hörsägen, vara mycket svår att klara över vintern då den spårlöst brukar försvinna. Även om den är perenn kanske man ska betrakta den som ettårig, dock en mycket vacker och lättodlad sådan med vita blomspiror över sitt mörkgröna bladverk.
Drakmynta  (Physostegia virginiana 'Crystal Peak White' )
En del sorters jättevallmo är ganska lätta att dra upp från frö. Med tanke på vad de brukar kosta på plantskolorna så är det ingen dum ide att prova. Dessutom kan man få tag i ovanliga sorter som den här trädgårdsjättevallmon (Papaver orientale 'Royal Wedding' ) med vita blommor och blåsvart mitt. Den klarar zon 7 och vill liksom solbrudarna hålla till i solen.
Trädgårdsjättevallmo (Papaver orientale 'Royal Wedding' )
Förutom ovanstående perenner så har jag fått fram olika sorters aklejor, blå bollviva, franska blåmunkar (som inte blommar), hängstarr (gräs) och praktröllika som än så länge står i knopp.
Tidigare år har jag också frösått blå bolltistel, kantnepeta, rudbeckia, studentnejlika m.m. Det finns sålunda en del roliga fröer hos fröfirmorna, på nätet, hos grannar, vänner och bekanta eller ute i naturen att hitta, köpa eller samla in. Ibland vill det sig till hundra procent men ibland går det förstås käpprätt åt skogen, men vad gör väl det. Det blir snart vår igen med nya sådder och nya förhoppningar.

Avslutningsvis kommer tre perenner som jag är enormt förtjust i eftersom de lockar till sig både, fjärilar, humlor och bin i mängder. De är likt drakmyntan lätta att få att gro men brukar ha svårt att klara sig över vintern här oss oss i Mellansverige. Kanske har de blommat bara för en säsong, kanske tittar de fram igen nästa vår. Vi får se.
Anisisop (Agastache rugosa 'Golden Jubilee' ) med purpurblå
blomspiror och limegrönt bladverk. Sol. Zon 3-4.
Anisisop ( Agastache aurantiaca  'Navajo Sunset' )
Den här anisisopen kallas oftast för indianmynta 
i vardagligt tal eftersom den doftar av mynta. 
Den vill ha full sol och massor av värme och 
uppskattar inte alls våra vintrar (inte ens i Skåne) 
utan brukar då ge upp. Säkraste är att flytta 
in den inomhus över vintern.
Fröerna till den vita anisisopen är köpta på nätet och jag tror det är Agastache
foeniculum'Album' men vet inte säkert. Om det stämmer är den betydligt 
tåligare än den orange och klarar sig i stora delar av landet om den slipper 
vinterväta.Den frösår sig också, precis som den blåvioletta sorten, lätt.
Bakom den syns den perenna malvan som nu har ranglat iväg, och längst
bak i lådan växer sockerärtorna 'Sugar Snaps' som ska ätas med skidorna 
på när ärtorna mognat. Till skillnad från vanliga sockerärtor så ska 
de alltså vara riktigt bulliga när man skördar dem. 
De är riktigt söta och goda i sallad eller som snacks. 

Sockerärtorna är också sådda från frön och de är verkligen busenkla. 
Bara att stoppa ner direkt i jorden när den blivit uppvärmd och sen hålla fuktigt till de grott.
Det där med att så frön, av vilken sort och art det vara månde, är inte så dumt.
Kanske skulle vår värld behöva fler goda frön som kan spira,
och mera sommar och fler färgglada solbrudar kanske .....
Kram Anna-Karin

fredag 5 augusti 2016

Danmark: natur, trädgård och lite annat smått och gott

Årets semesterresa gick till Danmark. Vi tillbringade en vecka på Själland och de tre därom sydligare belägna öarna Falster, Lolland och Mön. Genom hela området går den stora motorvägen som via flera vackra broar slutar i Rödby och som sen via färjan fortsätter till Puttgarden i Tyskland. Lämnar man motorvägen med sin strida ström av bilar blir snart vägarna pyttesmå och en helt annan värld öppnar sig med odlingslandskap, bokskogar, fantastiska trädgårdar, slott och slottsparker, pittoreska små byar, djur- och nöjesparker, museer, klintar och stränder.

En vecka gick fort och när det var dags att åka hem fanns det mycket kvar som man också hade velat se och göra. Här kommer i alla fall några bilder med mest natur men också lite trädgård från årets resa.

Överallt såg man de stora åkrarna med vete, havre, råg, korn, sockerbetor
och majs. Det är väl inte för inte som området kallas för nordens Provence. 
I åkerkanterna hade blommorna letat sig in. Mest såg man blå 
cikoria eller som här lysande röd kornvallmo.
Ibland dök små pittoreska inslag upp utmed vägen. Här såldes gladiolus,
dahlior och solrosor som självplock.
Det fanns många mörka bokskogar i landskapet. De täta kronorna släpper 
knappt igenom något ljus alls lämnar marken under sig kal. 
Den här bilden är från ön Mön och om man fortsätter till fots en 
bit in genom skogen kommer man till Möns klint. 
Väl framme vid klinten gällde det att ta sig ner också :-)
Äntligen, sista trappan ner.
Även om det fanns trappor var det 
många besvärliga och branta passager emellan.
Den magnifika naturen här nere var
dock värd alla strapatser.
Vackert, .....
....... dramatiskt och ......
..... lite osannolikt!
Klintarna består av krita som bildats av skalet från små alger som var för sig inte var mer än ett sandkorn stora. Uppbyggnaden tog många miljoner år och för ca 12 000 år sedan reste klintarna sig upp över havsytan och blev synliga. Klintarna i Danmark hängde då ihop med klipporna vid Dover-Calais men separerades senare på grund av inlandsisens framfart under istiden. Vid det superfina och ultramoderna geocentret som låg i anslutning till Möns klint kunde man uppleva och lära sig mer om den här tiden och om de varelser som levde då. På centret fanns också skelettet från den första dinosaurien som hittats i Danmark (Grönland).
Skelettet var inglasat så man kunde inte peta på den gamle besten
som var en av de varelser som dominerade på jorden 
för 230 miljoner till 65 miljoner år sedan.
Utav de djur som lever nu är det bara fåglarna som härstammar direkt från
dinosaurierna. Man kan faktiskt säga att de är dinosaurier. 
Tanken på att vår lilla söta blåmes är mer släkt med dinosaurierna 
än vad krokodilerna är känns lite kul. 
På ön Falster finns "Krokodille - Zoo" och där kan man se alla de
nu 23 levande krokodilarterna i världen. De var pigga och man fick 
komma dem riktigt nära. Europas största krokodil på över fem meter 
låg dock under en av de träbroar vi gick på och man kunde 
tyvärr bara se den genom spjälorna. Läskigt!
När man är intresserad av trädgård finns det många i området som är värda att besöka. En som man bara inte får missa är Peter Hansens Have längst ut på Lolland. Det är en av norra Europas största privata trädgårdar och trots mångfalden av arter var det definitivt inget gytter av växter utan allt var naturligt och harmoniskt komponerat.
Det fanns bland annat två stora dammar och ......
..... en rhododendronskog med 1100 arter/hybrider.
I skogen växte också ekar, magnolior (70 stycken) och hortensior i massor. 
Det fanns som sagt allt i denna underbara trädgård och jag kommer att återkomma till den senare.

En annan trädgård eller park vi besökte var Gavnö slottspark på Själland. Här fanns hembryggt öl, fina planteringar, rosengårdar, fjärilshus och riktigt gamla och förtrollande träd. Valnötsträd, katalpor, magnolior, tulpanträd ....... och allt vad man kunde önska sig.
Även till denna park och till de stora och exotiska
träden kommer jag att återkomma i ett senare inlägg.
I bokarna utanför parken fick man klättra
runt på banor mellan trädtopparna.
Något som tilltalade familjens yngsta medlem.
Eftersom den här delen av Danmark består av landsbygd och öar är det mycket kust och många fina......
......stränder varvat med .......
.......... små byar där ....... 

....... lite oväntade utsmyckningar kunde dyka upp.
H.C. Andersens lilla sjöjungfru i den lite större "byn"
Köpenhamn på Själland var dock inte så oväntad.
Jag fick kämpa med att få en bild utan turister.
De kom i buss efter buss från världens alla hörn.
När jag stod där och trängdes kom jag att tänka på dinosaurierna. De härskade på jorden i ca 170 miljoner år och dog ut för 65 miljoner år sedan. Nu är det nog utan tvekan vi människor som dominerar istället. Det har vi gjort i några tusen år. Undrar just om vi kommer att göra det om 170 miljoner år eller om några andra har tagit över tronen då. Undrar i så fall vilka spår de kommer att finna då, från den tid som är nu. Möns klint kommer definitivt att vara borta för den räknar man med kommer att erodera bort under de närmaste 50 000 åren. Kanske sjöjungfrun kommer att sitta kvar och då kanske de tror att vi alla hade fiskstjärtar. Lite snurriga tankar i trängseln och sommarvärmen!
Turligt nog är det inte bara jag som är lite snurrig :-)
Turning Torso, Malmö, Sverige
Som alltid är det skönt att resa bort. Det finns så mycket att se och uppleva, 
både inpå husknuten eller lite längre bort eller "far away".   
Det är också skönt att komma hem igen.
Hem till trädgården :-)

Önskar alla en fortsatt fin fortsatt augusti!
Kram Anna-Karin

fredag 22 juli 2016

Bi eller inte bi?

Förra helgen besökte vi ett par som har en underbar trädgård, bär- och fruktodlingar, blomsterängar, skog och flera bisamhällen. När de frågade om jag var intresserad av att ta över sex samhällen blev jag förstås glatt överraskad men också mycket fundersam. Att ha bi är ett stort ansvar och de små liven behöver mycket omvårdnad för att må bra. Tama honungsbin och också humlor och andra vilda bin har alltid fascinerat mig, men mina kunskaper om dem är begränsade. Att sköta om sex bisamhällen med ca 480 000 bin (ungefär 80 000 i varje samhälle) kräver mycket kunskap och det är massor som jag kommer att behöva lära mig. Jag har förstås en superduktig läromästare i den nuvarande ägaren till bina. Han har närmare 40 års erfarenhet.

Här är några av hans bin. De är välskötta, välmående och snälla som lamm.
Jag och min dotter stod i bara shorts och linne under hela tiden
som vi tittade och fotograferade.
De här kuporna med alla sina invånare skulle kunna få flytta hem till oss.
En kittlande och berusande tanke som dock kräver mycket eftertanke.
På den här bilden ser man entrén in till den ena kupan.
Den vita plattan som ligger framför ingången fungerar
lite grann som ett skydd när bina har för bråttom eller när
det är för trångt och de riskerar att ramla över kanten.
Det är lättare för dem att ta sig upp från
plattan än ur det höga gräset.
Det var ganska lugnt vid kuporna vid vårat besök ......
.......... och bina gick snällt och fint in på led.
När vi kikade under locket på kupan såg vi ramarna med
vaxkakorna där bina samlar sin honung.
Här ses en av ramarna i närbild. Det man ser är den översta kanten på ramen,
men lyfter man upp den helt ur kupan så ser man att
den är helt täckt av bin på de båda sidorna. 
Det var en härlig känsla att se alla bin när ramarna lyftes upp. Jag blev så fascinerad att jag tyvärr glömde bort att fotografera. När ramarna skulle tillbaka var det lite nervöst för de måste föras tillbaka riktigt sakta så att bina hinner krypa undan och inte blir klämda. Klämmer man dem blir de lite sura och meddelar sina kompisar och då är inte min och min dotters lätta sommarklädsel den bästa. Allt gick som väntat bra och ramarna fördes på plats av vana händer. Inte av mina alltså :-)
Längst ner i kupan ligger barnkammaren. Den går
man mycket sällan in i för där bor drottningen
med sina småttingar.
Deras honung rör man inte och överlag så försöker
man störa verksamheten där så lite som möjligt.
Att kika in i det lilla fönstret från utsidan
gick däremot bra.
Ett av barnkammarfönstren i närbild.
 Att titta in i en bikupa ger en liten föraning om binas fascinerande liv och gör att man blir riktigt sugen på att lära sig mer, men att bestämma sig för om man tror sig om att kunna ta hand om så mycket bin är inte lätt. Kommer de att trivas hos oss? Det finns många fina trädgårdar med mycket fruktträd, bärbuskar och med stor blomrikedom i området. Några riktigt storvuxna lindar finns det också och en liten bit bort breder ängarna, åkrarna och skogen med blåbär och ljung ut sig ........ så mat så det räcker åt både dem och humlorna och de andra vilda bina finns det nog ...... Nyslungad honung är bland det godaste som finns men kommer jag att kunna lära mig att slunga ......... Frågorna är många och som ni nog har gissat har jag fått en riktigt svår fråga att fatta beslut om. Som tur är behöver jag inte bestämma mig nu utan kan fundera ett tag till för samhällena kan bara flyttas sen höst eller tidig vår.
To bi or not to bi, that´s the question?


Ha det så gott i sommarvärmen alla!
Kram Anna-Karin

fredag 15 juli 2016

Fina "kombos", persilja, söta bär och en utsökt vacker magnolia

Att kunna gå ut i trädgården och njuta av allt det vackra, plocka in bär till frukosten och efterrätten, klippa egen basilika till peston, norpa en ännu ej mogen vitlök till yoghurtsåsen eller bara slå mig ner för en stunds vila efter ett styrkepass med spaden är en lyx jag är tacksam för. Att faktiskt äga en bit mark med frodig växtlighet, om än en väldigt liten del av vår jord och med bara ett begränsat antal växter, är stort.

Jag såg nyligen en uppgift om att det i detta nu finns runt trehundranittioentusen växtarter i världen och att cirka tretusen av dem växer i Sverige.  Läste också ett reportage från en trädgård som ståtade med tvåtusen olika växter. När det slog mig att det faktiskt är två tredjedelar av hela den svenska floran som finns representerade där så hisnade tanken lite.

Antalet växtarter hos mig är lite färre :-), men några som jag tycker blivit riktigt fina tillsammans kommer här.

Bara vitt och grönt med vit astilbe (Astilbe Arendsii-Gruppen), vitt
fänrikshjärta (Dicentra Formosa-Gruppen) och funkior (Hosta) med vita
bladkanter blev stillsamt och rofyllt.
Funkiorna (Hosta) längst bak i bild får blomma som de vill. De stör inte
och jag tycker den stora mängden med de blåvioletta blomklockorna på sina
höga stänglar är helt okej även om förstås bladverket är växtens största
tillgång.  Att spara blommorna är inte heller så
dumt eftersom humlorna älskar dem.
Den vita astilben (Astilbe Arendsii-Gruppen) är en av mina favoriter.
Att den, liksom all astilbe, behöver delas och planteras om med några
års mellanrum för att hålla sig tät och fin får man väl "stå ut med".
Orange sömntuta (Eschscholzia californica), blå snokört (Echium plantagineum)
och fjolårets persilja (Petroselinum crispum) som fått gå i blom
blev en fin färgklick i trädgårdslandet.
Den ettåriga sömntutan (Eschscholzia californicaliksom snokörten
(
Echium plantagineumär ettåringar som är lätta att odla.
De går bra att så direkt utan förkultivering.

Vill man ha blommande persilja (den lite dillika kronan på bilden) (Petroselinum crispummåste man spara årets persilja,
för det är först under andra året som den blommar.
Innan den gått i blom på våren är bladen smakrika och goda men när
den väl börjat blomma är det dekorationsvärdet som är störst.
Genom att spara fjolårets och också så ny persilja varje år får man
en riktigt lång säsong. Man äter av den gamla först och går
sen över på den  nysådda när den vuxit till sig.
Grekvädd (Knautia macedonica), purpurklätt (Lychnis coronaria) och
franska kungsljus (Verbascum chaixii 'Album') vars små vita blommor
har en violett mitt som matchar , är fina tillsammans
och klarar alla riktigt torra lägen. 
Den höga perenna malvan (Bibor felho) med violetta blommor i krans
på krans, den vita anisisopen (Agastache) och trädgårdsjättevallmon
(Papaver orientale 'Royal Wedding´) vars nedvissnande kan skådas
 i förgrunden blev en oväntat tjusig trio.
De är sådda från frön och sitter egentligen i en
odlingslåda och väntar på att planteras ut. 
Den vita anisisopen (Agastacheoch den perenna malvan (Bibor felhomed sina superfina blommor på lite närmare håll.
Så här såg den nu en meter höga malvan (Bibor felhout i slutet av maj. Vilken tillväxt!
Längst fram står en annan växt som jag hoppas ska
växa till sig ordentligt. Jämfört med den lilla malvan
så är den ganska stor, men med en slutlig höjd på
cirka fem meter så har mitt nyinköpta
magnoliaträd en bit kvar.
I min nygrävda planteringen ser magnolian rätt liten och ensam ut,
men det är inte färdigt än och det finns en tanke med varför
det ser ut som det gör. Jag återkommer om det. 
Magnolian heter 'Elizabeth', klarar zon 3-4 men är ganska ovanlig. Det finns dock lite bilder på den som ni kan se här. Ni som följt mig kommer nog ihåg att jag pratat om en magnolia under en ganska lång tid men inte kunnat bestämma mig för vilken jag vill ha. Nu har jag lyckats välja och hoppas verkligen att den kommer att trivas för den har redan nu en särskild plats i mitt hjärta.

Nu ska jag dock avsluta och njuta av säsongens sista lite större jordgubbsskörd.

Den sista skålen med jordgubbar för i år.
Nu finns det bara några få kvar som kan mogna fram, men .......
.......då kommer hallonen  istället. Gott!

Jordgubbarna tar slut och hallonen, vinbären och krusbären tar vid. Som jag skrev i början så tycker jag det är en lyx att bara kunna gå ut i trädgården att plocka.

Lyx kan vara så mycket,
både i stort och smått.
Önskar er alla lite sommarlyx!
Kram Anna-Karin