söndag 6 januari 2019

Ätbart i vår trädgård. Del fyra: Grödor på friland

Jag hoppas ni alla haft en God Jul och ett Gott Nytt År, 
och önskar er en god fortsättning på det nya. 

2019 känns som ett löftesrikt och bra trädgårdsår, tycker jag. Vet inte varför jag känner så, men idéerna spirar och planerna börjar ta form, och lusten att gå ut och sätta fart finns där. Trädgården kommer förstås att slumra i några månader till, men snart är det dags att låta frösådderna väcka den nya säsongen till liv. Vi tänker dock vänta ett par veckor till, och under tiden fortsätter jag att berätta om det ätbara i vår trädgård. Den här gången blir det grödor på friland, såväl perenna som annuella. De flesta odlar vi på våra gamla komposter, i våra odlingslådor och i vårt trädgårdsland.


Perenna grödor
De ätbara perennerna vi uppskattar mest är de olika sorterna av lök. De plockar vi av från tidig vår till sen höst, till våra sallader, smörgåsar, omeletter, wokar och mycket mer. Vi är där och "nallar" hela tiden, men det märks inte.  Det känns nästan som om de är "evighetsväxter" eftersom de växer till sig så snabbt.

Vanlig gräslök (Allium schoenoprasum)

Även om man kan äta de
vackra blommorna så är det förstås
bladen som räknas när det gäller ätbart.
Jag sådde tio frön med vit gräslök,
men endast en blomma blev vit.
Lite snopet, men inte helt oväntat.
Jag får vara glad för den.  


Kinesisk gräslök (Allium tuberosum) och piplök (Allium fistulosum)

På vänster sida om Ville växer piplöken,
och på höger sida den kinesiska gräslöken.
Den kinesiska gräslökens vackra
blommor till vänster,
och piplökens läckra bollar
i mitten och till höger.

Luftlök (Allium x proliferum)

Jag fick min luftlök i våras av en vän,
och jag ser fram emot att få se
denna mycket intressanta
hybrid växa till sig,
och ber att få återkomma till den då.


Två andra perenner som vi plockar av hela säsongen är sandsenapen (Diplotaxis tenuiflora) och ängssyran (Rumex acetosa).

Sandsenapen, eller den italienska rucolan som den också heter, är kraftigare i smaken än de ettåriga sorterna, men eftersom vi tycker om smakrik mat passar den oss bra. De nya bladen är betydligt mildare i smaken än de äldre, vilket gör att vi kan välja hur kraftig smak vi vill ha. Riktigt gamla blad kan bli beska, så de brukar maskarna få.

Diplotaxis tenuifolia



Ängsyran är syrlig. Att klippa ner små bitar av bladen  i t.ex. en sallad ger en fräsch touche. Men man får akta sig så att man inte tar för mycket. Då blir det surt, som räven sa.

Den stora bilden är tagen
26 april 2016.
Visst är det vackert,
men jag hoppas trots det
få slippa samma syn i år.
Den lilla bilden visar hur stor
ängssyran blir senare på säsongen.
Vi brukar klippa ner den hårt.


Vår rankspenat (Hablitzia thamnoides) kunde vi skörda av för första gången i år. Det var en härlig känsla att både plocka och tillaga de vårgröna bladen. De bör skördas innan växten gått i blom. Senare under säsongen är de inte så goda. Då får det bli vanlig spenat eller mangold istället.

Mina känslor för rankspenaten är speciella. Den värmer mitt hjärta lite extra. Jag sådde fröna en vinter för fyra år sedan. Ställde ut krukan eftersom fröna behöver stratifieras (behöver en period av kyla) för att gro, men höll på att missa groddplantorna som dök upp när våren kom. De var små och ynkliga och påminde mest om ogräs. Turligt nog tittade jag lite närmare på dem och såg då att de inte tillhörde det "vanliga böset" som alltid dyker upp när man har sådderna utomhus.

I den stora krukan ses
tre små groddplantor,
som alla visade sig
vara rankspenat.
Mot slutet av sommaren såg
de ut som på den lilla bilden.
Jag planterade rankspenaten i en av kompostodlingarna, och trodde att jag nästkommande vår skulle få se dem klättra uppför växtstödet som de fått. Men icke då. De kom, men fortsatte att vara lika löjligt små. Så ock året därpå. Men i år, på sitt fjärde levnadsår, tog de fart, och vi blev väldigt glada. När man väntar på något gott kan man aldrig vänta för länge, sägs det, Och det stämmer nog. Rankspenat växer långsamt i början, för att sen nästan explodera i tillväxt, när den väl etablerat sig.

När rankspenatens blad kommer om
våren är de vackert rödgröna.
Runt midsommar går växten i blom,
och trots att den inte bjuder på nåt
fyrverkeri av färger är den
säregen och vacker.
Under tiden emellan,
innan blommorna kommer,
kan man äta av de vackra
och goda "spenatbladen". 

Sist ut bland perennerna får rabarbern (Rheum rhabarbarum) bli. Det finns många olika sorter och den liksom de flesta växter förtjänar egentligen ett eget blogginlägg. Den här gången blir det dock bara en bild. En gammal en, dessutom. Jag hade ingen ny. :)




Annuella (ettåriga) grödor
Många av de ettåriga grödorna är egentligen tvååriga (bienna), men oavsett vilket så får alla vara med i samma grupp här.

Bakom fjällvallmon som
ska flyttas till våren
växer en rad med morötter,
sen ringblommor, och längst
bak några olika kålsorter.
Mest grönkål Brassica napus 
'Red Russian',
men också några plantor
med "vanlig"grönkål
(Brassica oleracea). 
Morötter (Daucus carota): Vi odlar två sorter. En sommarmorot och en höstmorot. En del av höstmoroten står fortfarande kvar i landet med ett lövtäcke över sig, och den sista skörden, den på vårvintern, brukar vara den vi uppskattar mest. Jämte den då vi gallrar ut de första små morötterna på försommaren, och äter dem lätt grillade med smält smör. Gott! Gott!

Kål (Brassica): Vissa år odlar vi mer ätbart, andra mindre. Oavsett vilket odlar vi alltid kål. Jag har svårt att tänka mig en godare, mer användbar och nyttigare gröda. Att man inte kan odla den i samma jord mer än vart sjunde år är lite bökigt, och att man måste flytta runt den eller byta jord kräver en viss arbetsinsats, men det är den definitivt värd.

Den stora kålen längst
fram är röd spetskål
Brassica oleracea 'Kalibos'.
De mjälla huvudena utvecklas
senare på säsongen.
Den kräver utrymme tar tid på sig,
men är en riktig favorit.
Nåväl, i år blev dock kålodlingen lite av ett magplask. Redan när jag började med trädgård bestämde jag mig för att alltid åka på semester, och att aldrig fastna i tanken att inte kunna lämna trädgården och därför stanna hemma. Jag kollade kålen innan vi åkte på vår första resa, men när vi kom hem hade kålfjärilens larver ändå hunnit festa rejält. De hade ätit soprent.

Till vänster de kålskelett vi
möttes av när vi kom hem.
Till höger samma kål en knapp månad senare.
Vi trodde inte den skulle repa sig,
men växternas kraft upphör aldrig att förvåna.
På bilderna syns mest grönkålen
Brassica oleracea 'Nero di Toscana',
oftast kallad svartkål eller palmkål.
Längst bak sockerärtor.  
I augusti såg det åter lovande ut på kålfronten.
Vi hade hunnit äta en del,
och såg fram mot att kunna
fortsätta njuta av den långt in på vintern.
Den purpurfärgade grönkålen längst
fram heter Brassica oleracea 'Scarlet'.

Strax efter att ovanstående bilder togs kom rådjuren smygandes om natten för att mumsa, och jämnade det mesta med marken. Konstigt nog upptäckte de inte rödbetorna som växte inne i ett hörn bredvid komposten.

Rödbetor (Beta vulgaris): Rödbetorna är liksom kålen en av våra favoriter. I år odlade vi tre sorter. Den runda röda 'Crosbys Egyptian' den avlånga röda 'Forono' och den runda polkagrisrandiga 'Chioggia'. 'Forono' är med sin milda lätt nötiga smak vår favorit, men 'Chioggia' är den roligaste om man vill pickla, eftersom randningen gör inläggningen så vacker.

Rödbetsblad är vackra, och goda.
Bäst smakar de som riktigt
små (babyleaf), men också de lite större
bladen gör sig fint i en sallad om man
tar små bitar i lagom mängd.
På den infällda bilden ses
de tre olika sorterna. 

De små mörkröda är 'Crosbys Egyptian',
de runda ljusröda 'Chioggia'
och de avlånga 'Forono'.

Rödbetsskörden blev rik. Likaså den med squash (Cucurbita pepo). När en vän frågade om jag ville ha så svarade jag spontant; - Nej, nej, nej, hjälp nej! Vi skrattade båda. Kanske känner ni igen er? Vi åt squash så vi nästan storknade.

Jag upphör aldrig att bedåras av
squashens stora soliga blommor. 

Några bilder på squashplantorna
som levererade, och levererade .....
I bakgrunden majs, 
som i år inte levererade så bra.

Vi odlade inte så mycket i år. Mest det gamla vanliga. En nyhet provade vi dock, en asiatisk kålblandning (Brassica rapa) som vi blev förtjusta i. Alla blad var goda. De flesta var ganska milda, men några riktigt heta, och att få ett sånt då och då piggade upp många av sommarens sallader.

Brassica rapa
Asiatisk kålblandning.


Förutom ovanstående så odlade vi även gul trädgårdsportlak (Portulaca oleracea var. sativa), gul lök och vitlök, samt en del kryddor som numera frösår sig själva, såsom persilja, dill och koriander. Rena örter, som oregano, timjan m.m. finns också i vår trädgård, men de får anstå till senare.

Portulaca oleracea var. sativa
Den gula trädgårdsportlakens blad är
krispiga, goda och supernyttiga.
Om man sparar några blad när man plockar,
så producerar plantan hela tiden nya.

Jag tänker nu avsluta med ringblommorna (Calendula officinalis). Liksom t.ex dillen sår de sig själva, och varje år brukar jag rensa bort så att de inte ska konkurrera ut grönsakerna. Jag tycker dock det blir tomt utan dem, så lite plats brukar de allt få. Och några av dem brukar vi äta upp. Blombladen är vackra att dekorera med.

De självsådda ringblommorna
blir med tiden mer och mer
rent orange, eller rent gula.

Men en del överraskar, som de här.
Visst är de vackra?
Kanske var det här året inte det bästa att berätta om när det gäller vår odling av ätbara grödor. Vi hade mycket annat för oss, både i trädgården och annorstädes, och valde att ligga lågt. Det kom inte en droppe regn på tre månader, temperaturen låg allt som oftast uppemot 25 - 30 grader. För att trädgården skulle överleva, samtidigt som vi fick välbehövlig tid för vilstolen, de solvarma klipporna, baden och semesterresorna så gällde det att prioritera, och att vi trots vår begränsade insats lyckades få så pass mycket egenodlat ätbart känns rätt bra.

Det här var den näst sista delen om ätbart i vår trädgård. Nästa del, den sista, kommer att handla om goda ettåringar i kruka, och när det gäller dem så slog skörden alla tidigare rekord. Ja, den var nog blygsam i jämförelse med många andras, men för oss var den WOW.

Krukorna räckte inte till.
De här tomaterna hamnade
i en av odlingslådorna istället.
De tyckte väl det var
rätt okej det också.

Hoppas ni liksom jag känner entusiasm inför den nya säsongen.
Känner jag mig själv rätt kommer jag att glöda av lust ibland, och ta det lugnt ibland.
Det känns som en bra kombo som passar mig.
I den egna trädgården får man göra precis som man vill,
det är gott, och det ger energi. 


Kram Anna-Karin

måndag 3 december 2018

Ätbart i vår trädgård. Del tre: Nya frukter och bär för i år. Björnbär, amerikanska blåbär och fikon.

Att till trädgården välja nya växter som förgyller med exklusiva bär och frukter är extra kul. Därför har vi, förutom de två mullbärsträden som jag skrev om i mitt förra inlägg, också planterat två björnbär och tre amerikanska blåbär i år.

Inlägget är ganska långt, men ni kan bara njuta av fotona om ni vill. :) Det var några riktiga snyggingar som uppenbarligen ville vara med på bild. :)


Björnbär
Nedan till vänster ses flikbjörnbäret Rubus laciniatus 'Thornless Evergreen', och som namnet skvallrar om är det vintergrönt. Bären mognar i augusti till september. Zon II??? (Jag har sett sorten växa och ge bra skörd i i zon 4, så ibland kan jag inte annat än undra över hur zongränserna sätts. Hrmmm!!!) Det till höger är björnbäret 'Black Satin' (Rubus fruticosus 'Black Satin'). Det bör täckas på vårvintern för att förhindra tjältorka. Bären mognar i september till oktober. Zon III.

Flikbjörnbär, Rubus lacinatus, Rubus fruticosus, Rubus Björnbär-Gruppen

Björnbär är självfertila och man behöver egentligen bara en planta. Men att prova två olika sorter kändes kul, och jag kunde inte låta bli. :)

Så vill björnbär ha det
Som nästan alla bär och frukter behöver de mycket sol för att bären ska mogna fram och utveckla sin fulländade smak. Eftersom de är slingrande klätterväxter gör de sig ypperligt spaljerade mot en solvägg. De klarar dock en mera fri placering, men hjälp med uppbindningen behöver de. Förutom mycket sol så vill de ha en mull- och näringsrik jord som håller fukten. De får emellertid inte stå i blöta, så som för nästan alla växter är det väldränerat som gäller. De grenar som burit bär ska klippas bort samma år.

Rubus lacinatus 'Thornless Evergreen'
Flikbjörnbäret 'Thornless Evergreen'
Båda våra björnbärssorter har vuxit till sig bra, men bara 'Thornless Evergreen bjöd på bär redan nu under sitt första år. De var suveränt goda. Nästa år ska det, förhoppningsvis, bli kul att jämföra dem med 'Black Satin', som av många anses vara det godaste björnbäret. Hoppas! Hoppas!

Amerikanska blåbär
Vi köpte tre plantor med "amerikanska blåbär" i våras, och de såg verkligen inte mycket ut för världen när de kom på plats. Om ni tittar noga kan ni skymta dem på bilden nedan. :)


Längst till vänster står sorten 'Northcountry' (Vaccinium Angustifolium-Gruppen 'Northcountry') som är ett hybridblåbär, det vill säga en korsning mellan amerikanskt och kanadensiskt blåbär. (Vaccinium corymbosum x Vaccinium angustifolium). Busken blir 60 - 80 cm hög och ungefär lika vid. Sorten är självfertil men skörden blir rikare om man har en annan sort också, så att korspollinering kan ske. De förvånansvärt stora bären mognar i augusti och påminner i smaken om våra vilda blåbär, men är sötare. Sorten sägs vara en av de härdigare och lär klara minus 35 grader utan att skadas. Zon 1 - 5.

I mitten står blåbäret 'Goldtraube 71'. Det är ett "äkta" amerikanskt blåbär (Vaccinium corymbosum 'Goldtraube 71'). Sorten är kraftigväxande och lär bli 100 - 150 cm hög och nästan lika vid. Den behöver samplanteras med minst en annan sort för att ge bra fruktsättning.  Bären som är fasta, söta och upp till 18 mm stora börjar mogna i slutet av juli, och skördetiden fortsätter sen nästan augusti ut. Zon 1 - 3.

På höger sida står Vaccinium corymbosum 'Bluejay'. Också det ett amerikanskt blåbär. Det är halvtidigt, buskigt, kraftigt och storvuxet, och kan bli 150 - 180 cm högt och minst meterbrett. Bären mognar fram under juli och är 14-15 mm stora, söta men med en syrligare ton. Sorten är relativt härdig och anses gå i zon 1 - 4.

Som framgår av ovanstående beskrivningar kommer de små buskarna att bli betydligt större.
Om allt går väl vill säga. :) Det är inte helt lätt att odla de åtråvärda bären, men absolut inte omöjligt heller.


Så vill amerikanska blåbär och hybridblåbär ha det
Placering: De kan planteras i sol, halvskugga eller skugga, men vill man ha mycket bär är det sol eller möjligtvis lätt skugga som gäller. Blommorna som kommer någon gång under april till juni beroende på vilken/vilka sorter man valt är frostkänsliga, och därför bör man välja varma platser och undvika kalla sänkor eller andra platser där kylan lätt får fäste. Fryser blommen blir det inga bär. Man bör också tänka på att det är en vindstilla plats där inte vindarna drar fram.

Jordmån: De måste planteras i kemiskt sur jord. Måste är ett hårt ord som förpliktigar, men i det här fallet är det relevant. Blåbär är verkligen kalkskyende. Det går inte att plantera blåbär i vanlig trädgårdsjord, om inte trädgården är en skogstomt med barrträd förstås. Jorden ska ha ett pH-värde mellan 4,2 och 5,2 och då är det rhododendronjord, naturell torv eller egen blandning med surgörande material som gäller. Jorden ska, förutom att vara sur, också vara luftig, mullrik, fuktighetshållande och väldränerad.

Plantering: Ställ krukan med blåbärsplantan i vatten minst en timme innan plantering så att den hinner bli ordentligt blöt. Gräv ur ett rejält område, minst 30 cm djupt och gärna mer än meterbrett, och byt ut den befintliga jorden mot sur jord. Eventuellt kan man blanda i av den befintliga jorden om den är av hyfsad kvalitet. Annars får man byta allt. Också jorden man planterar i ska precis som själva krukan vara väl genomblött och ha en blöt grötig konsistens innan plantering. När det är dags sätts blåbärsplantan mitt i det iordninggjorda området. Själva plantan ska ner ordentligt i jorden. Den bör planteras något lite djupare än vad den stod i krukan.

Vatten och näring: Vatten, vatten, vatten ......, mycket vatten. Amerikanska blåbär och hybridblåbär får absolut inte torka ut. Jorden måste hållas fuktig, men inte så blöt att de blir ståendes i väta. Regn- och/eller sjövatten är att föredra. "Innevatten" bör undvikas eftersom det innehåller mer eller mindre kalk. När man gödslar bör man använda rhododendrongödsel eller annan sur gödsel som inte ruckar pH-balansen i jorden. Blåbären behöver järn. Eventuellt kan det behöva tillföras extra, i form av järnsulfat.

Rötter och täckning: Blåbären har ett ytligt rotsystem som man bör vara rädd om. På våren är det bra att tillföra lite ny jord, men för att inte störa rötterna är det bäst att bara lägga den ovanpå den gamla. Att täcka jorden är också bra. Även det skyddar rötterna, men framförallt bidrar det till att avdunstningen minskar och att jorden lättare kan behålla fukten. Använd surgörande material, t.ex barr, förna, flis, eller eventuellt köpt täckbark. Man kan också lägga vattengenomsläpplig väv runt buskarna som man sen täcker med ett tunt lager jord eller täckmaterial. Det tror jag fungerar bra, men eftersom väven påverkar såväl insekterna och det naturliga mikrolivet som den naturliga kapillärkraften använder jag det ogärna själv. Så naturligt som möjligt, om det går, tänker jag. 

Hur man än gör är risken stor att jorden över tid blir mindre sur, och att kontrollera pH-värdet en gång om året rekommenderas.

Pollinering: Många sorter är självfertila, men man får mer och större bär om man har flera sorter som korspollinerar varandra. Alla sorters amerikanska blåbär och hybridblåbär kan pollinera varandra. Man kan således välja vilka sorter man vill bara de blommar samtidigt. Troligtvis kan också våra vilda svenska blåbär (Vaccinium myrtillus) hjälpa till med pollineringen av sina storvuxna släktingar från Amerika och Kanada, men huruvida det fungerar mindre bra, bra, eller mycket bra vågar jag inte säga någonting om.

De kräver sitt. Blåbären. :) När jag skriver om dem kan jag inte låta bli att tänka på en intervju  jag såg med Maria Montazami. (Något ska man ju roa sig med.)  :)

Hon sa ungefär så här:
- Jaaag äääälskar miiin trääädgård......... Jaaag haaar eeen trääädgåååårdsmäääästare sooom sköööter aaallt....... Utoooom miiina blååååååbäääääär. .........De sköööter jaaag sjääälv. ......De vååågar jaaag iiiinte öööverlåååta till nååågon aaannaaan.................

Jo, jo ...... Inte nog med att vi är lika jag och Maria. Vi tänker lika också :)

Maria :)
Snälla!
Sax, kam, locktång .....
Nån?
Å tack!
Blinget i öronen blev superfint,
men frisyren blev kanske lite väl kort ......



Nåväl, det är inte bara Maria Montazami som är vacker, utan också blåbärsbuskarna.

Det gracila bladutspringet.

Vaccinium corymbosum 'Bluejay'


De dekorativa buskarna och vackra bladen.

Vaccinium corymbosum 'Bluejay' Vaccinium corymbosum 'Goldtraube 71'


De vita eller rosavita blomklockorna, och de frammognande bären.

Hybridblåbär 'Northcountry'

Hybridblåbär 'Northcountry'


Bären. Hrmmm!!! Jag har missat att fotografera dem mogna. Var väl fullt upptagen med att äta kan jag tänka mig. :)  Det var bara hybridblåbäret som bar frukt nu det första året, och skörden var blygsam. Det tar ett tag innan plantorna kommer igång, men när de väl gör det brukar de ge rikligt med bär som mognar fram successivt och ger lång skördesäsong. Blåbärsbuskarnas rotsystem samarbetar med mykorrhizasvampar. Det tar tid att få samarbetet att fungera och därför dröjer det länge innan de etablerar sig fullt ut. Blåbärsskotten blommar under sitt andra levnadsår och oftast ger även unga plantor viss avkastning, men först efter cirka 10 år kan man räkna med att de dignar av bär. Oftast blir skördarna större och större ju äldre buskarna blir, och gamla det blir de. 50 till 80 år är ingen ovanlig ålder för amerikanska blåbär.


Tillbaka till buskarnas skönhet och de läckra höstfärgerna.


Vaccinium corymbosum 'Bluejay'


Våra blåbärsplantor såg hyfsat pigga ut när de gick in i vintervila, men till våren återstår det att se hur det gick. En mer olämplig sommar än den här, för att plantera blåbär, är nog svårt att hitta. Inte nog med att det inte regnade på tre månader, det var ju varmt som busen också. Över 30 grader dag efter dag...... I och för sig så tycker blåbär om värme, men de trivs bäst vid 20 - 25 grader. När temperaturen närmar sig 30 mår de dåligt, och såväl fotosyntesen som tillväxten avtar. Inte mycket att göra, mer än hoppas. Hoppas! Hoppas!

En annan sak jag får hoppas på är att sorterna jag valt kommer att blomma samtidigt så att de kan pollinera varandra. När bären mognar anges alltid, men information om blomningstiden är svårare att hitta trots att den är minst lika viktig. Återigen, hoppas! Hoppas!


Kul att veta - om du orkar med mer blåbär
Vårt vanliga blåbär (Vaccinium myrtillus) är vår vanligaste vilda växt. 15% av landets yta täcks av blåbärsris så bär finns det vanligtvis i överflöd. De vilda blåbären är mindre än de amerikanska och de har vinrött fruktkött istället för vitt. De vilda och de odlade är så olika att de är svåra att jämföra. Båda är ovärderliga och ingen av dem vill vi vara utan.

Vill man prova något ovanligt kan man försöka få tag i Blingon. Det är en hybrid mellan blåbär och lingon, och plantan lär ha vintergröna blad och violetta bär. Blingon kallas också för Blågon, men det låter inte lika kul. Tycker jag. Tänk vad vi människor kan hitta på!

Fikon
På hösten 2016 fick jag sticklingar från min systers och svågers fikonträd, vilket ni kan se nedan.

Ficus caria 'Bornholms Diamant
Fikon (Ficus caria 'Bornholms Diamant')
'Bornholms Diamant' går också under namnen
'Bornholmsfikon' och 'Desert King'

Sticklingarna står framför pelargonen. Under vintern åkte de ner i pannrummet i källaren.

Ficus caria 'Bornholms Diamant'


På våren 2017 kom de vackra bladen.

Ficus caria 'Bornholms Diamant'


I somras hade fikonet växt till sig rejält, och de första fikonen visade sig. Nu står det återigen i pannrummet för vintervila. Bladen har trillat av men fikonen sitter kvar. De brukar göra det, för att sen fortsätta att växa och mogna fram under nästa säsong. Eftersom det var en så varm höst blev de lite väl stora i år, men förhoppningsvis trillar de inte av. Återigen återstår att hoppas och se. Hoppas! Hoppas! :)

Ficus caria 'Bornholms Diamant'


I mitt förra inlägg skrev jag, som jag nämnde i början, om mullbär. Mullbären tillhör som väntat familjen mullbärsväxter. Det gör fikonen också. :) Olika släkten men samma familj.
Vill du läsa om mullbären kan du göra det här.

Frukter och bär för framtiden
Att hoppas är aldrig fel, och frukter och bär vi drömmer om i framtiden är: päron, persika, havtorn, minikiwi och allåkerbär.

Pyrus communis 'Gråpäron'
Päronen på bilden är från mitt föräldrahem.
Det är gråpäron (Pyrus communis 'Gråpäron'),
och det är de godaste päron som finns.
Men eftersom det dröjer 15 - 20 år
innan ett gråpäronträd bär frukt,
så är det nog att hoppas på för mycket.
Det får bli en annan sort.

Prunus persica 'Frost'
Persikor (Prunus persica 'Frost')
som växer framför min
systers ladugård i zon 3 - 4.
Prunus persica 'Frost'
Samma persikor, men plockade,
och snart uppätna. :)
Ett persikoträd har vi redan. Det har bara inte flyttat "hem" än, utan står på tillväxt hos min syster. Det är riktigt spännande, eftersom min svåger ympat det på en plommonstam.


Havtorn (Hippophae rhamnoides) har vi också på tillväxt. På samma ställe som persikoträdet. :)

Små påsar med havtorn i frysen
är härligt att kunna ta fram
till efterrätter och smoothies.
Och sen finns det sviskon, minikiwi, tranbär, blingon ............. och en massa annat att drömma om.



Men de flesta drömmer kanske inte om frukter och bär nu,
utan kanske om julen, 
eller kanske inte.
Det är hur som helst gott med alla ljus som lyser i mörkret, 
nu i adventstider.

Ni får ha det så gott alla, oavsett om ni julstökar eller håller på med annat

Som vanligt länkar jag till TrädgårdsFägring

Kram Anna-Karin

onsdag 21 november 2018

Ätbart i vår trädgård. Del två: Nya frukter och bär för i år. Mullbär

Eftersom vi tycker om att odla egen mat planterar vi gärna något nytt ätbart varje år. Det blir inga mängder på en gång, men några då och då gör att utbudet sakta men säkert ökar. En del odlar vi för att fylla på förråden inför vintern, men mest vill vi ha frukter och bär för färskkonsumtion. Och när det gäller mullbär, då är det den omedelbara tillfredsställelsen som lockar.

Nya frukter och bär för i år
Våra nya träd, buskar och klätterväxter med ätbart för i år är: mullbär, björnbär, amerikanska blåbär och fikon.


Mullbär

En liten historia om hur mullbäret 'Mulle' kom till oss
Vi har planterat två olika sorters mullbär. Den ena är 'Mulle' (Morus 'Mulle'). Det är ett träd som jag funderat på att plantera ett tag, och nu i våras tyckte jag det var dags. Det visade sig dock vara mer bekymmersamt att få tag på en planta än vad jag trott. Jag ringde runt till de mindre plantskolorna men överallt var de slut, och de fanns inte att ta hem från leverantörerna heller. Letade på nätet och fann till min förvåning att Blomsterlandet hade 'Mulle'. Inte hemma men för beställning. Kastade mig på telefonen. Fick reda på att det inte fanns några mindre exemplar, men att de kunde ta hem ett riktigt stort med "jättestor" krukstorlek. Det var inte exakt den prisklass jag tänkt mig, men eftersom min hjärna ville ha 'Mulle' nu, så bad jag dem att lägga en order. När det var dags att hämta hem det föreslog min man att jag skulle hyra en kärra, men eftersom jag lyckats trycka in rätt stora träd i bilen förr genom att fälla sätena och ha kronan nästan framme i vindrutan så tänkte jag att det skulle nog gå bra den här gången också. Väl framme på Blomsterlamdet blev jag visad till killen jag pratat med när jag gjorde beställningen.

- Hej! Jag såg att mitt mullbärsträd kommit.
- Nja, jo, jovisst, äh, öh ........
Den stackaren var märkbart generad och såg ut som någon som blivit påkommen med handen djupt i kakburken.
- Krukan är stor,........ men trädet är inte sååå stort ....... Du behöver inte köpa det. Vi skickar tillbaka det. Inga problem.
- Okej, men var är det?
- Här.
Det var verkligen litet, och krukan var nog en av de mest överdimensionerade jag någonsin sett. Men jag ville ju ha ett 'Mulle' så jag hör mig själv säga att jag tar det.
- Men, du vet att det är mullbär, hör jag killen försiktigt protestera.
- Jo......, det ser jag att det är.
- Jag menar, det är inte som att plantera ett äppelträd precis.
- Nej......., det vet jag att det inte är.
- De är väldigt känsliga. Ska du verkligen ha det?
- Jo, det ska jag, hör jag mig själv säga. Igen.

Väl hemma kommer min man ut på trappan. Han tror att jag inte lyckats få in det i bilen eftersom det inte syns, och att jag kommit hem för att hämta en kärra. Då kan jag inte hålla mig längre, utan börjar skratta så länge att jag nästan får ont i magen. I efterhand inser jag att jag borde ha prutat, men jag blev nog så paff  att jag inte kom mig för med något vettigt alls.

Nåväl, ett 'Mulle' blev det, om än ett litet ett. På bilden till höger nedan syns det "pyttelilla" trädet. Till vänster kan man se att det emellertid var välväxt och fint, och att det faktiskt hade förvedad stam trots att det var litet. Rötterna var det heller inget fel på. De var välutvecklade och fina.

Nyplanterat mullbärsträd
Det syns inte på bilden,
men jorden är bytt på en
 stor yta där 'Mulle' står.
Jag har kraftig lerjord i trädgården,
 och den har jag blandat upp rejält,
 för att ge mullbärsträdet en
rimlig chans att överleva.
Det har också fått en upphöjd
placering för att i möjligaste
mån undvika vinterväta.

På nästa bild har det börjat växa. Den mest idealiska placeringen hade varit mot en vägg, men i brist på sådan fick jag plantera det så skyddat jag ändå kunde. I väster fångar avenbokshäcken vinden. I norr står vår trädgårdsbod på vakt, och åt öster ligger den huvudsakliga delen av trädgården och skyddar med sin växtlighet. I söder står linden och stoppar blåsten, men inte solen. Även om linden är hög så når solen över och låter sina strålar lysa på lilla 'Mulle' nästan hela dagen. :) 

Nyplanterat mullbärsträd


Följande bild är från förra året. I öppningen mot grannens studsmatta står en vit vinbärsbuske. Den har vi nu flyttat och ersatt med vår 'Mulle'. Tanken är att trädet ska ge insynsskydd när det växer upp.



Samma vy som ovan, men senare på säsongen.



Samma vy igen, men nu från tidigt i våras, i år.



Mullbärsträdet växte och växte, redan under sin första sommar. Men mer på bredden än på höjden. Hrmm!!

Nyplanterat mullbärsträd


Till slut såg hela uppenbarelsen mer ut som en marktäckare än ett träd. Efter många om och men bestämde jag mig för att försöka forma det. Den översta långa grenen band jag upp som en stam. Några av de andra kapade jag lätt. Utseendet blev betydligt mer tilltalande, och det verkade som om snittytorna läkte som de skulle. Men att jag gav mig på trädet kan ha varit ödesdigert. Mullbärsträd blöder lätt och är inte jätteförtjusta i beskärning. De kan dock beskäras om det görs i JAS (juli, augusti, september), så jag håller tummarna.



I oktober kom frosten. Det gick från 15 - 20 graders sommarvärme till minusgrader på bara några dagar. Mulles blad som var gröna och fina frystorkade och trillade av. Inga höstfärger och ingen långsam förberedelse inför vintern där inte. Stackars 'Mulle' såg för erbarmlig ut.


Nästa säsongs knoppar är dock på plats, och förhoppningsvis klarar det sig trots att både jag och vädret gått hårt åt det. Nu har det fått såväl värmande halm runt fötterna som värmande säckväv runt stam och grenar så kanske förlåter det mig för mina tidigare dumheter, och börjar spritta av liv när våren kommer.


Allmänt om mullbär (Morus)
Mullbärsväxterna (familjen Moracea) består av cirka 40 släkten och över 1000 arter.  De flesta växer i tropiska och subtropiska områden men några arter klarar tempererat klimat. Mullbärssläktet (Morus) består av 12 arter och alla är lövfällande träd (mullbärsträd). Många växer i tropiska bergstrakter, men några av dem går att odla i Sverige.  

Svart mullbär (Morus nigra) anses av många vara det förnämsta, med stora avlånga svarta välsmakande frukter i augusti - september.  Det sägs bara gå att odla på varma skyddade platser i zon I . Det står dock ett gammalt svart mullbärsträd på söder i Stockholm och det är ju inte zon I.  Hrmm! Zetas anser att det går att odla i zon II, och rekommenderar det om man bor i Svealand eller längre söderut. Ett svart mullbärsträd kan bli 10 meter högt. Det har ett knotigt och vackert växtsätt. Det är självfertilt men tar vanligtvis ganska lång tid på sig innan det bär frukt. Det finns olika sorters svarta mullbär, men alla är av samma art. 

Mullbäret 'Mulle' (Morus 'Mulle') är härdigare än sin svarta släkting. Ofta ser man att zon II eller III anges som en övre gräns. Min syster odlar 'Mulle' i zon III - IV, och hennes träd är ca 3 meter högt och får massor med frukt. En annan bekant till mig har ett stort 'Mulle' i zon IV. Zetas rekommenderar det om man bor norr om Svealand. Summa summarum: jag tror inte man ska ta för hårt på det där med zonangivelserna, utan istället prova sig fram.

'Mulle' har också svarta bär. De är dock mindre än de "äkta", och anses inte vara lika fulländade i smaken. Jag har aldrig smakat det svarta mullbärsträdets frukter, men tycker Mulles är så himmelskt goda att det räcker och blir över. 'Mulle' är snabbväxande och har till en början ett mer busklikt växtsätt. Efter tid utvecklas dock plantan mer och mer till ett träd. Det blir oftast bara 3 - 4 meter högt, är självfertilt och bär frukt någon gång under perioden juli till september redan i unga år.  Mullbären på bilden nedan är från min systers 'Mulle', men även vi fick mullbär på vårt nyplanterade träd i år. Två stycken. :)

Mullbär från mullbärsträdet Morus 'Mulle'
Mullbär 'Mulle'
Smaken är fantastisk. Färgen också.
De färgar av sig, och om man
"glufsar"är risken stor att man
blir svart runt munnen. :)
Morus 'Mulle' tillhör förstås släktet Morus. Vilken art det är, om det överhuvudtaget är en art, är svårt att säga. 'Mulle' härstammar från en frösådd planta. Trädet såddes på 1960-talet och är alla "Mullars" mamma.


Vitt mullbär (Morus alba) odlas i stora mängder som föda åt silkesfjärilens (Bombyx mori) larver. Larverna lever uteslutande av mullbärsblad, och silket är de trådar de spinner sina kokongnystan av inför förpuppningen. Av silket framställer man bland annat sidentyg. 

Silkeslarver som äter mullbärsblad.
Foto: Wikipedia
Kokonger som silkesfjärilens
larver vävt till sin förpuppning.
En silkeskokong kan bestå av
en enda tråd råsilke,
som är mellan 300 och 900 meter lång.
Foto. Wikipedia

Vitt mullbär (Morus alba)
Foto: Wikipedia

Förutom att vara föda till silkesfjärilens larver så bär de vita mullbärsträden frukt. Bären är antingen vita eller svarta beroende på sort.  Smaken på bären lär variera avsevärt. En del sägs vara smaklösa medans andra anses supergoda. Till de svartas nivå lär de enligt utsago dock aldrig nå. (Egentligen är mullbären skenfrukter men jag tycker det känns mest naturligt att kalla dem bär. Ingen skulle till exempel komma på idén att kalla bananer för bär, även om de rent vetenskapligt faktiskt är det. :)


Vårt andra nyplanterade mullbärsträd
Förutom 'Mulle' så har vi också planterat ett vitt mullbär (Morus alba var. tatarica). Det kallas även Tatarmullbär eller Ryskt mullbär. Trädet lär kunna bli 15 meter högt och sorten anges som den härdigaste av alla. Bären är svarta. En kompis till mig sålde frösådda exemplar vilka jag inte kunde motstå. Det finns i princip inga uppgifter alls om det här mullbäret på svenska, så det ska bli spännande att följa dess utveckling. :)

Ryskt mullbär, Tatarmullbär
Vårt Tatarmullbär startade som
ett frö, som grodde förra vintern.
Till vänster står det på altanen
redo att planteras ut.
Till vänster har det fått en plats
i solen, där det förhoppningsvis
kommer att trivas.
Tatarmullbäret står bakom
de tre stenarna som ligger
innanför stenkanten.



Så vill mullbär ha det
Varmt, soligt och vindskyddat, gärna spaljerat mot en vägg.
Djup väldränerad mull- och näringsrik jord med ganska högt pH.
Föredrar hellre en lite torrare placering än en för blöt.
Rotsystemet är känsligt och bör inte störas i onödan, speciellt inte på våren då det lätt blöder.
Beskär inte alls, eller mycket sparsamt eftersom mullbärsträd blöder. (Hrmm!!)
All eventuell beskärning ska ske i JAS (juli, augusti och september) och aldrig på våren.
Mullbärsträd vill ha en relativt lång och varm höst för att hinna förbereda sig inför vintern, men de klarar kalla vårar ganska bra eftersom de sätter såväl blad som blom sent.


Till sist
De flesta växter är så intressanta att man lätt fastnar. Jag hade tänkt skriva om våra nya björnbär, amerikanska blåbär och fikon också, men jag gissar att ingen blir ledsen om jag sparar det till nästa gång. :)

Kanske har någon blivit sugen på att prova mullbär. Det vore kul. Tänk bara på att inte sätta trädet precis vid entrén eller över en uteplats eller dylikt. Om man mot förmodan inte skulle hinna äta upp alla bären, så lämnar de gärna fläckar efter sig där de faller ner. Inte så kul utanför ytterdörren, eller på stolsdynorna. Förutom att de färgar av sig lite, så finns inget annat än lovord för mullbären, och de utsökt vackra mullbärsträden.


Undrar om jag slagit mitt tidigare rekord nu?
Beträffande längden på inlägget.
Det känns så. :)
Nåväl, det får de väl vara värda,
de fantastiska mullbären.


Om du vill se vackra fröställningar, 
och annat spännande som har med trädgård att göra, 
så kika gärna in här, på TrädgårdsFägring.


Kram på er
Anna-Karin