onsdag 28 december 2016

Fyra skålar, åtta humlor, två frysboxar och ett nytt år som väntar runt hörnet


Vid en av julens fikastunder lade jag saffransbullarna i en vacker handgjord skål av ene och tänkte inte närmare på det. Inte förrän farfar som är inne på sitt 87:e år tog upp den och frågade var den kom ifrån. Då mindes jag min och min mans första lilla semesterresa tillsammans. Den gick till Arvika. Det var ingen lång resa även om vi på den tiden var västgötar och inte värmlänningar som nu. Vi köpte skålen på en slöjdmässa. Min mans lillebror som sitter bredvid mig vid bordet och dricker kaffe var då lika gammal som vår dotter är nu. 15 år. Nästa år fyller han 50. Inga hisnande tidsperspektiv men tillräckligt för att få tankarna att snurra lite.

En annan skål jag har i min ägo är lite äldre. När min morfar gick bort såldes hans hem på auktion. Innan försäljningen började sa mamma att jag fick välja två saker jag ville ha. Det blev två skålar. En liten som morfar alltid hade framme med godis i, och en lite större som inte användes till vardags men som det serverades kräm i när det var lite festligare.
Mormor och morfar använde skålen till servering men jag tar bara fram 
den vid speciella tillfällen. Här är det till min dotters 15-årsdag.
När morfar växte upp fanns det ingen el och den första bilen hade inte tillverkats än. Han var en ung man när första världskriget bröt ut. Lite svårt att föreställa sig men fortfarande begripligt.
De hisnande perspektiven kommer nu. Och det är humlan och några av våra andra pollinatörer som får stå för dem och för det ogreppbara:

För 130 miljoner år sedan utvecklades de första bina från getingar. De levde ensamma som solitärbin. Det tog sen ytterligare 50 miljoner år innan evolutionen ledde fram till de första samhällsbyggande sociala bina, de som liknar våra honungsbin, och ytterligare 50 miljoner år innan den första humlan skådade dagens ljus. Humlan räknas in bland de vilda bina och är i jämförelse med de andra förstås en nykomling. Den kom ju först 100 miljoner år efter det första biet och har bara funnits på jorden i 30 miljoner år. Bara och bara! Jämfört med oss människor (Homo sapiens) som troligtvis tog våra första steg för endast cirka tvåhundratusen år sedan är det rätt länge. Minst sagt! Naturen är lite trög och tar god tid på sig när det gäller att anpassa sig till nya förhållanden. Än surrar de dock. Humlorna och de andra bina.
Här är en humla som samlar pollen till boets växande larver. Den borstar
ner pollenkornen i speciella förvaringskorgar på bakbenen och får på så 
vis med sig osannolika mängder på en enda flygtur. Pollenkorgarna 
med sitt pollen är de gula "korvarna" som syns på bilden. 
Humlan i sig själv är ganska flygtung, men sägs klara
en last lika stor som sin egen vikt.
Eftersom humlan ovan mest visar rumpan är det lite svårt att se vad det är för art. Något som annars är väldigt roligt att titta efter. Här kommer några andra mer lättbestämbara humlor från min trädgård. Tittar man noga ser man att de uppvisar ganska stora skillnader i sitt utseende.
Hushumla. Rufsig och supersöt!
Stenhumla. Eldig rumpa!
Trädgårdshumla.
Jordhumla! En ofta sedd gäst i trädgården.
(Det finns olika jordhumlor och det här är en mörk jordhumla)
Ängshumla.
Snylthumla. En uppfinningsrik rackare.
Åkerhumla. Ullig och go!
När jag ser humlorna och de andra smådjuren som pollinerar blommorna i trädgården känner jag tacksamhet! Tack vare dem har jag nu två frysboxar istället för en!  Det gick inte att få plats med jordgubbarna, blåbären, hallonen, vinbären, krusbären, havtornen, lingonen och plommonen annars.

Dags att runda av, och snart dags för den fjärde skålen. 
Skålen för det stundande nya året, som jag hoppas blir ett år då vi väljer
det goda och kärleksfulla, för varandra och för vår natur.



💗💗💗💗💗💗💗
Kram

tisdag 20 december 2016

Fingerborgsblomman - både enkel och mångsidig

Julen nalkas med stormsteg men än är det några dagar kvar. Gräsmattan är grön och termometern visar på tio plus. Vinterkänslan lyser med sin frånvaro, och den blir kanske inte mer närvarande nu när jag ger mig till att visa bilder på en av mina favoritblommor. Fingerborgsblommorna. Tänkte att de kanske kunde få Kung Bore att vakna, och inse att det är midvinter och att lite snö skulle vara vackert, och roligt för småbarnen att leka i under det stundande jullovet. Helt underbart för oss som vill åka skidor också. Vi får väl se om det lyckas.
De här vackra fingerborgsblommorna (Digitalis purpurea)
fotograferade på midsommardagen borde väl kunna
locka fram ett vackert snöfall till jul? :)
Fingerborgsblomman eller digitalisen som vi oftast kanske säger är en riktigt gammaldags och kär torparväxt. Den är tvåårig. Under första året ger den sig oftast bara till känna med en bladrosett som brukar vara synnerligen frodig och lätt att upptäcka. Om inte förr så sent på hösten när växtligheten runt omkring vissnat. Då står den där i allt det bruna, lika intensivt grön som på sommaren. Den övervintrar så och behåller färgen hela vintern. Blommorna kommer år två och blomningen är som mest intensiv från midsommar och några veckor framåt. Ströblommor kan dock dyka upp under hela hösten ända in i november. Oftast är det då milt väder som lockat fram blommorna ett år för tidigt. Efter två år är plantorna spårlöst försvunna, men de brukar dyka upp på nya platser i trädgården istället. Digitalis frösår sig lätt. Finns det bara små utrymmen med bar jord hittar de snart dit. En gång digitalis alltid digitalis :) Trots att växten är en riktig överlevare är den aldrig till besvär. Oönskade plantor är lätta att avlägsna.
Här odlas grönsaker på gamla komposter. Grönsakerna innanför träramarna 
och digitalisen utanför, där de effektivt håller borta ogräset som annars 
skulle stormtrivas i den varma mullrika jorden i söderläge. 
Digitalis som kommer in i odlingsbäddarna rensar jag mycket noggrant bort.
Fingerborgsblomma (Digitalis purpurea)
Här har några gigantiska vita exemplar slagit sig ner.
Fingerborgsblomman (Digitalis purpurea) kan bli en och en halv meter hög.
Samma blommor som på förra bilden fast från andra hållet och i kvällsljus.
Det lyser verkligen om dem. Fingerborgsblomma (Digitalis purpurea)
De här fingerborgsblommorna (Digitalis purpurea) har valt sin växtplats
med omsorg. Färgerna är ....
..... precis desamma som i funkian bredvid. Det gäller
att hitta en växtkompis som passar.
Fingerborgsblomma (Digitalis purpurea)

Eftersom fingerborgsblommorna förökar sig med frö ändrar de utseende. Nya former, mönster och färger dyker hela tiden upp. Det, förutom att de är så vackra, är en av orsakerna till att de är en av mina absoluta favoriter. Här kommer några varianter från min trädgård.







Fingerborgsblomman är läcker och färgerna går i vitt, rosa och purpur. Den räknas till medicinalväxterna och dess förmåga att få hjärtat att pumpa mer kraftfullt upptäcktes av en brittisk läkare i slutet av 1700 - talet. Digitalis (Digoxin) används som medicin än i dag om dock än mer sällan. Innan medicineringen skedde under kontrollerade former blev inte alltid resultatet så bra. Växten tillhör jämte gullregn, tidlösa, tibast, liljekonvalj, idegran och ytterligare en handfull växter våra allra giftigaste. Den får dock till skillnad från flera av de andra inga bär, frukter eller frön som lockar till att stoppa i munnen, och att man skulle komma på idén att äta av den är mindre sannolikt. Blommorna har dock ett lekfullt utseende och jag odlade varken den eller några andra giftiga växter när min dotter var liten. När jag växte upp hade våra grannar ett gigantiskt gullregn och jag minns mina föräldrars oro. De lyckades verkligen få mig att förstå hur farligt det var och än idag blir jag nästan lite rädd när jag ser det egentligen fina och nästan lite exotiska trädet. Jag har dock lärt mig att njuta av dess skönhet nu eftersom en vän till mig har ett stiligt exemplar som jag övat på. Viss rädsla och respekt känner jag emellertid fortfarande men det är nog bara en bra känsla att bära med sig. Respektfull njutning känns helt rätt.
Innan fingerborgsblommorna (Digitalis purpurea)
slagit ut ser de lite sura och griniga ut.
Nästan som om de vill säga; se men inte röra. Och .....

..... att se på de nästan lite teatraliska blommorna är underbart.
Utseendet har gett blomman många namn. Förutom digitalis och fingerborgsblomma heter den också fingerborgsört, fingerhatt, biskopsmössa och madams tofflor.

Återstår nu bara att än en gång önska oss alla lite julesnö.
Snälla, snälla Bore!

Kram Anna-Karin

tisdag 13 december 2016

Shoppa loss?

I år tänkte jag att det skulle vara kul med något nytt att dekorera amarylliskrukorna med. I söndags gav jag mig således iväg på shoppingtur, och traskade glad i hågen in i den första av stadens plant- och pyntaffärer. Tittade på allt men blev inte sugen på något. Nästa affär. Samma sak. Åkte vidare. Köplusten ville inte infinna sig. I alla fall inte när det gällde pynt. För en och annan vacker krukväxt infann den sig dock.

Azaleor är alltid svåra att motstå, och ..
...... likaså små rufsiga och bollika gröna växter.
Det lilla nästan lite mosslika klotet var helt oemotståndligt.
Jag vet inte vad det är för växt och tyvärr saknar
ofta inomhusväxterna ordentliga namnskyltar,
vilket är lite synd.


De här små bladen som klättrar i en boll av
flätad vide tillhör i alla fall växten
"Plättar i luften".
Ett härligt namn och en underbar växt.


Förutom de nya växterna blev det ett par nya fina beigebruna ytterkrukor eftersom blommorna vuxit ifrån de gamla, men inget pynt. Det kan nog vara så att jag ledsnat lite på att köpa små prydnadssaker, pruttlar och pynt. En gång i tiden köpte jag mycket och la ner massor med tid på att strosa runt i allehanda affärer och shoppa loss. Sen har jag fått lägga lika mycket tid på att köra samma saker till diverse ställen såsom Frälsningsarméns Myrorna, Gengåvan med mera, och för det mest hopplösa, som jag en gång i tiden tyckte var sååå fint, har återvinningscentralen återstått som enda alternativ. Lite knasigt! Kanske!

Istället för att åka till fler affärer åkte jag hem. Tog en skön skogspromenad och plockade med mig mossa, lingonris och nerblåsta lavar till amaryllisarna.

Pyntet är gammalt och kommer från min mans mormor. De små fåglarna är
täljda och målade för hand. De här sakerna har inte fått åka till återvinningen.
De är jag rädd om. De minner mig om `mormor Ella´ som stod där med
papiljotter i håret och bakade plättar när man kom och hälsade på.
Hon hade nästan alltid papiljotter och älskade plättar.
Hon vände de dock aldrig i luften. Inga plättar i luften där alltså.
Amaryllisen ovan är en dubbel vit och den har tre
stora knoppar. Den längtar jag efter att få se.
Ja, efter de andra också förstås.
En av de röda är på väg.
Även om man kan bli lite trött av shoppning (eller på shopping) ......
....... speciellt så här i juletider ......
..... så finns det ju mängder av roliga saker som man skulle vilja ge bort, 
och också önska för egen del. Har en del julklappsinköp kvar,
 och den shoppingen ska bli riktigt kul. 
På önskelistan står sådant som ska användas, 
göras något roligt med, tillsammans eller för sig själv. 
Små vitamininjektioner av aktivitet och glädje.
Skoj! Skoj!


Julen är underbar men det är mycket att stå i.
Det gäller att komma ihåg att göra som Tussan och Ville ibland. Chilla lite.



Bilderna på våra kära katter är sex år gamla, 
men de behärskar fortfarande konsten till fullo. 

Ha det så gott i julstöket alla.
Kram Anna-Karin

fredag 25 november 2016

Vitmossa och pioner

Vitmossa och pioner låter fint när man säger det, lite grann som rosor och klematis eller kattfot och blå viol. De är nog dock till skillnad från de andra inga bra samplanteringsväxter. Pionerna skulle bli riktigt ledsna och må förskräckligt dåligt om de fick vitmossa runt fötterna. Pionfrön däremot tycker om vitmossa, har jag fått lära mig.

Helst vill pioner inte ha något alls kring fötterna, definitivt inte vitmossa.
De vill stå fritt med växtkompisarna på behörigt avstånd, något som
vinrankan som ranglade iväg och snärjde in den här fina blomman
inte brydde sig om. Nåja, den funkade ju bra som
växtstöd och störde inte så farligt.

Det finns örtartade pioner, buskpioner och Itoh - hybrider, vilka är en korsning mellan de båda första. Alla pioner är vackra, och visst måste jag erkänna att jag sneglat på min systers fantastiska buskpion, och på de gigantiska frökapslarna som den utvecklar efter sin majestätiska blomning. Jag har dock aldrig vågat mig på att ta några frön eftersom jag inte vetat vad jag ska göra med dem. Jag har också förstått att det inte är helt lätt att "så" pioner och att man behöver ha en ängels tålamod, vilket jag nog inte alltid har :)
Vit purpurfläckig buskpion i knopp, ......
(Paeonia Gansugruppen Vit purpurfläckig buskpion )
..... och i blom.
Blommorna är stora som tallrikar och doftar ljuvligt.
(Paeonia Gansugruppen Vit purpurfläckig buskpion )
De härliga frökapslarnasom de magiska fröna gömmer sig i.
(Paeonia Gansugruppen Vit purpurfläckig buskpion )
Nu blev det dock så att jag vann pionfrön på trädgårdsamatörernas lotteri. Det var fröer från en 'Lemon Chiffon', som är en örtartad pion, och från en purpurfläckig buskpion. Underbart men pirrigt!

Efter att ha frågat runt lite och mest fått små uppmuntrande leenden till svar fick jag börja googla. Läste mig då till att pionfrön ska gro i färsk vitmossa, och begav mig till skogen för att plocka.
Det blåste förskräckligt men ....
..... väl inne i skogen blev det helt tyst och vindstilla. Tog en liten
promenad och bara njöt av de dova men vackra färgerna.
 Det finns inte mycket som slår en gammal
tallskog med marken täckt av lavar.
En bit bort, nedanför platån med tallarna där det är blötare bredde
vitmossan, som inte är så vit, ut sig.
Plockade lite här och lite där så att det inte
skulle synas och begav mig  hemåt.
Dags att sätta igång med pionsådden :)
Först ska vitmossan rensas och klippas i centimeterstora bitar.
(Har jag läst mig till på nätet.)
Färsk, nyklippt och lagom fuktig (tror jag) vitmossa som ....
..... ska fördelas i plastlådor eller stadiga plastpåsar. 
Sen dags att ta fram fröerna .....
(Här åtta fröer från Paeonia 'Lemon Chiffon' och .....)
här sex fröer från den vita purpurfläckiga buskpionen..)
....och lägga dem ovanpå mossan i påsarna och ställa i rumstemperatur.
Lätt som en plätt!
Sen var det slut på informationen på nätet och jag fick börja improvisera. Tänkte att det var bra att behålla fuktigheten i mossan och stängde därför påsarna med klämmor. Tänkte också att de stackars fröerna nog behövde lite frisk luft och gjorde därför små hål i sidorna på påsarna med en liten pickare. Hittade ingenting om huruvida fröerna är ljus- eller mörkergroende och ställde dem därför lite halvljust.
Kanske är mina idéer helt åt skogen fel, men fint pyntat
i vardagsrummet blev det i alla fall.
Vitmossa och första advent är väl aldrig fel.
Om de små fröerna är nöjda kommer en liten grodd att växa fram och om ett par månader bör den ha blivit ett par centimeter lång. Då ska fröerna in i kylskåpet i ytterligare ca två månader tills det bildas en längsgående spricka i fröskalet där de fösta karaktärsbladen ska kunna anas. För att bladen ska kunna komma fram är det då dags för omplantering i jord, framflyttning i ljus och värme och omvårdnad som för andra frösådda små plantor.

Om det lyckas tar det sen minst ett par år innan den örtartade pionen, och bortåt tio år innan buskpionen blommar. Läste också, efter att jag gjort allt det här, att buskpionen börjar med att bilda en rot och att den inte får några blad förrän år två. Kanske gällde den informationen jag hittat bara örtartade pioner och inte buskpioner? Nåja, skulle så vara fallet får jag väl be min syster om några frön och göra bättre nästa gång.
Med lite tur kanske jag har en sån här om tjugo år.
(Paeonia Gansugruppen Vit purpurfläckig buskpion )
Om någon vill se hur Paeonia 'Lemon Chiffon' ser ut kan ni gå in här.

Tänker på att man ibland lite lättvindigt säger att något är jättelätt när man får en fråga,
och det är klart att det är lätt när man kan.
När man inte kan är däremot ingenting lätt,
men man får väl prova ändå.

Önskar alla en riktigt mysig första advent!
Kram Anna-Karin