tisdag 26 september 2017

Del ett: Gräs, gräs, gräs.....

Ibland är en artikel riktigt bra. Man blir uppslukad, går in i en annan värld och låter tiden försvinna. I senaste numret av TrädgårdsAmatören (Sällskapet Trädgårdsamatörernas medlemstidning) finns en sån om gräs. Den är skriven av Brita Johansson.

Jag tvekade länge innan jag bestämde mig för att göra det här inlägget. Det handlar också om gräs, och idén fick jag när jag läste ovan nämnda artikel. Det känns lite konstigt eftersom det alltid brukar vara mitt eget "hjärnsurr"som "poppar" fram nya idéer, när jag sorterar bilder, fotograferar eller är i trädgården. Jag drabbades dock av en stark känsla för mina gräs i trädgården, och för gräs över huvud taget. Kunde inte låta bli.

Tänkte börja med att citera Brita Johanssons fina text. Hon skriver:
"Gräs har helt olika effekter. En del mjukar upp, andra stramar åt, men de är alltid karaktärsfulla. Liksom de bebor alla miljöer i naturen samspelar de suveränt med andra växter i alla slag av planteringar, offentliga som privata, stora som små, enkla som påkostade. De lånar sin elegans åt perennrabatten, lunden, stenpartiet, dammen, bäckravinen, blomsterängen och uteplatsen. Säg var gräsen inte passar in? Gräs är oumbärliga, så naturligtvis står prydnadsgräsen tätt i våra trädgårdar, det ena vackrare än det andra. Jaså inte?"

Måste erkänna att det kändes skönt när jag kom fram till de sista orden,"Jaså inte", eftersom det är där jag befinner mig. Kanske kände ni likadant.? Kanske kände ni också, precis som jag, att gräsen borde få mer utrymme i trädgården än vad de har idag?

Flera av mina gräs står tillfälligt planterade i en odlingslåda.


De har stått där i två år. Nästa blir deras tredje, om jag inte bestämmer mig för en annan placering där de kommer bättre till sin rätt.  De skämmer i och för sig inte sin plats. Gräs gör sig fint tillsammans med trä, och precis bredvid lådan, där jag står och fotograferar ligger en uteplats i trä. Kanske ska de få stå kvar? Kanske ska jag bara snygga till det lite och framhäva dem lite mer? Kanske ha dem uppe på trädäcket istället, sätta dem i krukor eller bygga en ny låda? Kanske försöka få till någonting med stenar? Gräs och sten är ofta en oslagbart vacker kombination. Kanske flytta dem till en helt annan del av trädgården? Svåra beslut.

Hur som helst! Ett av gräsen i lådan är det vackra starret Carex brunnea 'Variegata'. Det är dåligt härdigt men har med omsorgsfull täckning klarat två vintrar. Men om jag fortsättningsvis vill vara på den säkra sidan är nog en riktigt stor kruka som jag vinterförvarar inomhus ett bättre alternativ än att låta det stå kvar. Eller kanske en frigolitlåda över om vintern, som Brita Johansson föreslog i sin artikel, skulle fungera lika bra?

Överst ses Carex brunnea 'Variegata' i början av juni.
Längst ner till vänster i augusti och längst
ner till höger nu i september.
Det är så ståtligt!
De flesta gräs är lätta att lyckas med och kräver inte särskilt mycket. Att gräs nummer två i min låda också, precis som det första, har dålig vinterhärdighet är en olycklig slump. Låt er inte förskräckas!

Blodgräset Imperata cylindrica 'Red Baron' är ett av de vackraste gräs som finns. Inget annat har lika intensiva färger. Det är unikt och intar tronen utan konkurrens. Som en kung, eller drottning.
När solen skiner glöder blodgräset Imperata cylindrica 'Red Baron',
men också i skugga kontrasterar bladens röda
skiftningar vackert mot det gröna.
I slutet av september eller i början av oktober byter gräset
skrud och de intensiva höstfärgerna träder fram.
De nedersta bilderna är tagna förra året.
I år har det inte skiftat färg än.
När jag köpte blodgräset medföljde en liten etikett där det stod att det var vinterhärdigt och klarade 23 minusgrader. I The Royal Horticultural Society,s Encyclopedia of Plants & Flowers står det att det klarar fem minus. Falsk marknadsföring eller missförstånd? Troligen det senare, eftersom -5 grader Celcius motsvarar 23 grader Farenheit och det där med temperaturskalor inte är så lätt.

Nåväl, eftersom man inte kan förlita sig på att vintrarna kommer att vara fortsatt milda, även om tendensen pekar åt det hållet, är nog krukor eller frigolitlådor det som gäller för blodgräsen också.

Kommer ihåg att jag i mina yngre dagar fnissade åt en man som byggde frigolithus åt sina medelhavsväxter, och tänkte att aldrig i livet skulle jag komma dit. Nu verkar det som om jag är där. Men jag säger nog hellre att jag slänger en frigolitlåda över dem än att jag bygger ett hus åt dem. Det känns bättre. :)


Det tredje gräset i lådan, hängstarret Carex pendula, är inte lika kinkigt som de båda andra. Det trivs i sol till skugga och blir kanske allra finast i halvskugga. Vill ha mycket näring, mull och vatten men klarar vanlig trädgårdsjord bra. Tuvbildande, kan bli 100 cm högt och har långa fina hängande blomsterax som kommer i maj och juni. Praktfullt, elegant, och bäst av allt, vintergrönt.

Hängstarr Carex pendula

Det fjärde och sista gräset i lådan är inte längre vackert. Det har några år på nacken. Jag ville plantera en julros på platsen där det växte och tyckte då det var smart att flytta det till lådan och sätta det väl synligt längst fram. Då kan jag lätt se det och påminna mig om att det behöver delas. En del gräs blir med åren fula i mitten. Genom att dela dem och ta bort det fula får de nytt liv. De blir som unga på nytt.

Acorus calamus 'Variegatus'.
Den lilla bilden är tagen innan det började sjangsera.
Förutom gräsen i lådan har jag några nya på gång. De är planterade nu i höst. Egentligen bör gräs planteras på våren. De behöver lång etableringstid innan de är redo att möta sin första vinter. Mina var frösådda och inte redo för utplantering förrän för cirka en månad sedan. Å andra sidan ger det faktum att de är "uppvuxna" här dem en rejäl fördel, jämfört med om de skulle kommit direkt från värmen i exempelvis Holland och hit till snålblåsten på bara några timmar, på lastbil. Växter som är uppdragna i den miljö där det ska växa blir oftast härdigare. Det finns alltså hopp, och jag hoppas innerligt de klarar sig så att jag får tillfälle att visa dem i all sin prakt nästa år. Alla tre är synnerligen både vackra och spektakulära, var och en på sitt sitt.



Längst upp till höger ses ett nyplanterat spikklubbestarr (Carex grayii),
till vänster ett bronsstarr (Carex comans) och längst
ner ett diamantrör (Calamagrostis brachytricha).
Tycker att Tussan kunde äta vanligt gräs som korna och getterna gör,
men hon är väl en finsmakare som tycker att endast prydnadsgräs är gott nog.

Att äta gräs känns främmande..., eller vid närmare eftertanke kanske inte ... :)
Tillbaka till lådan. Men inte till samma som förut utan till den bakom. Den där det växer majs. Majs är gott! Supergott! Och det är ett gräs.

Majskolvarna är inte bara goda. De är lustiga också, och ståtar med
olika frisyrer och hårfärger under sin mognadsprocess.

Längst upp i toppen på majsen sitter "gräsvipporna", och
på den lilla bilden där ett majskorn precis börjat
växa syns det också tydligt att det är ett gräs.
I själva verket äter vi mängder med gräs, eftersom inte bara majs utan också ris, vete, råg, havre, korn, sockerrör, hirs och durra är olika sorters gräs. Funderar man på hur de här grödorna ser ut inser man förstås att det rör sig om gräs. Men eftersom det inte är något man går runt och funderar på till vardags, inte jag i alla fall, blev det en aha-upplevelse när jag fick hjälp med att att öppna ögonen och se sambandet. Det var Brita Johansson som gjorde det i sin artikel.

Visst är det lite hisnande att inse att alla våra basgrödor, i nästan hela världen, är gräs. 

Betänker man sen att de flesta av våra kött- och mjölkproducerande djur huvudsakligen är betesdjur och äter, ja just det ja, gräs, så inser man hur viktiga de är för hela vår existens.

Att påstå att gräsen med sitt unika växtsätt är mirakulösa, känns inte som en överdrift.

Jag kan inte låta bli att fundera på hur världen skulle se ut utan gräs? Frågan fascinerar mig och den får avsluta för den här gången.

Återkommer dock med mera gräs, både i min trädgård och annorstädes, i nästa inlägg. Vill också varmt rekommendera Brita Johanssons artikeln om gräs i TrädgårdsAmatören. Massor med information och inspiration för den trädgårdsintresserade. Missa inte den!

Höstkramar Anna-Karin

12 kommentarer:

  1. Så mye fint gress du har! Det er en stor forskjell på -5 og -23! Det er nok oversettelsen fra amerikanske soner og Farenheit som gjør det, ja. Det ser så eksotisk ut, så det tåler neppe -23 :)

    Klem, Marit

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, blodgräsen är nog ganska exotiska. Min syster planterade ut sina i en vanlig rabatt och de försvann ganska snabbt. Jag vet en som har dem i grus och som lyckats. Vintertäckning är nog dock även då ett måste. Om det blir barfrost och -23 grader tror näppeligen jag heller att de klarar det. :)
      Kram Anna-Karin

      Radera
  2. Det blev en aha- upplevelse för mig också, visst vet man att sädeslagen är gräs men det tänker man, jag, oftast inte på.
    Håller med om att gräsen är så vackra och ger fina variationer och komplement till andra växter både i rabatt och kruka. Blodgräset är suveränt men har inte sett så fin höstfärg på mina. Något att se fram emot.
    Hoppas dina nya gräs klarar vintern, extra roligt med egna frösådda.
    Kram Kristina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, och den största aha-upplevelsen blev nog riset. Att det också är ett gräs har inte min tanke ens snuddat vid tidigare. Det är ju verkligen basföda för en otroligt stor del av jordens befolkning.

      Gräs är verkligen vackert, och jag vet att du brukar använda det i dina krukor och att de alltid blir så fina. Gräsen tillför så mycket så det är nog dags att få upp ögonen för dem lite mer.

      Hoppas dina blodgräs får den där glödande höstfärgen i år. Mina är på gång lite grann nu men jag gissar att väderförhållandena spelar in hur det blir år från år.
      Kram Anna-Karin

      Radera
  3. Hej Anna- Karin!

    Vilket trevligt inlägg om gräsen! Jag upptäckte gräs ganska tidigt i mitt trädgårdsliv tack vare en god vän som var tidigt ute med gräs i sin trädgård. Det var inte speciellt vanligt då med inslag av gräs så vi har ingen lång tradition av dessa trädgårdens dansöser.

    Jag planterade många gräs, de flesta finns kvar sedan den tiden, dock inte `Red Baron´ som endast överlevde någon enstaka vinter.

    När jag hade ont om plats i rabatterna planterade jag stora gräs som solitärer i gräsmattan. Det var tänkt som en tillfällig vistelse men de står kvar fortfarande eftersom de gör sig utomordentligt fint som solitärer, pröva får du se!

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Gunilla!
      Tack, och tack för tipset om att plantera de stora gräsen som solitärer. När jag tänker efter inser jag hur vackra de är och att de absolut klarar sig bra på egen hand. Något mer finstämt än ett gräs, såväl vippor som blad, som reflekterar solens strålar är svårt att tänka sig. Trädgårdens dansöser var en vacker och talande liknelse.

      Blir nyfiken på när det började bli vanligare med gräs i trädgården och hur lång traditionen är. När jag växte upp fanns det definitivt inga gräs i trädgårdarna. Sen har jag en lång mellanperiod när jag mest var ute i skog och mark och hade väldigt dålig koll på trädgårdslivet. Spännande, jag får göra lite "research".
      Kram Anna-Karin

      Radera
  4. Såklart du ska skriva om gräs :) Själv har jag inte hunnit läsa artikeln men tittat igenom bilderna. Jag är en enormt inbiten gräsodlare - får man säga så? Letar ständigt nya... Men, men jag har en tanke om att de nog klarar kyla ganska bra men att våra fuktiga vintrar är rena döden för många. Ofta gräver jag ett spadtag djupare och fyller på med rent grus under och runt för att få de härdigare.

    Kram, Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad kul att du är så intresserad av och kan så mycket om olika gräs. Visst får man säga att man är en enormt inbiten gräsodlare. Förstår glädjen i att leta efter och hitta nya sorter. Det verkar finnas så många.

      Intressant det du skriver om att det nog inte är kylan utan snarare vätan om vintern som tar de känsliga gräsen. Det du skriver om grus gav mig en aha - upplevelse (en till). Odlingslådan där mina blodgräs växer står på den delen av vår tomt som förvandlades till rena träskmarken när nästan alla de stora träden i grannskapet togs bort när husen bytte ägare ett efter ett. Idag ligger det tjockt med grus under lådan där de växer och dessutom går den "nya" dräneringen som vi la precis under den. Den är inte så ny så jag har inte tänkt på den på länge men nu kom jag på det. Hade jordgubbar i lådan tidigare. Jag ska nog låta blodgräsen stå kvar :)
      Kram Anna-Karin

      Radera
  5. Vilket bra inlägg Anna-Karin! Har själv läst Brita Johanssons intressanta artikel i senaste numret av Trädgårdsamatören. Jag har lite gräs (med betoning på lite) men dom har hamnat på dåliga platser och jag behöver fundera både en och två gånger var jag egentligen ska sätta dom. Vilka gifter dom sig med? Ska jag ha dom som solitärer. Ska jag över huvud taget ha dom eller satsa på några andra. Mitt problem är ju att jag har en blöt tomt och gräs tycker nog inte om att stå med blöta fötter. Gräsligt många frågor :) Min hund är, precis som din katt, också finsmakare. Trots att gräsmattan ibland är lång och saftigt grön så lockar prydnadsgräsen. Att våra sädesslag är gräs tänkte jag extra mycket på när fåglarnas havrekärve fröade av sig ett år. Blev faktiskt ett väldigt snyggt prydnadsgräs så det fick sitta kvar.

    Kram Anita

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anita! Blir glad och rörd över ditt beröm.

      Som du såg har även jag många frågor om vad jag ska göra med mina gräs. Att sätta de stora som solitärer som Gunilla föreslog i sin kommentar låter lockande. Men att hitta fina "växtkompisar" och ha dem i en plantering är också frestande. Det är svårt att hitta rätt.

      I normala fall har jag också en blöt tomt eftersom den vilar på gammal sjöbotten med lera i botten och kraftig lerjord ovanpå. De senaste två åren har dock varit torra eftersom det knappt har vare sig regnat eller snöat. Men som sagt i vanliga fall är det blött och jag tror som du att gräs inte trivs med att ha det blött om fötterna. Det är nog upphöjda bäddar eller dränering med grus eller sand som gäller. Eller en sluttning där vattnet rinner av. Det finns nog en del starr som klarar väta bättre än de riktiga gräsen men det får nog inte vara för blött.

      Som sagt, gräs är underbara och vi får fortsätta och fundera på vad vi ska göra för att de ska komma till sin rätt, medan våra pälsklädda vänner tar sig en tugga då och då.

      Får vi fler bra tips och idéer får vi höra av oss.

      Kram Anna-Karin

      Radera
  6. Jag gillar gräs och har nog uppemot ett dussin sorter (tror jag). Jag funderar mest på vår vipporna blir snygga. Jag tycker det är enklast att plantera ut gräs bland övriga växter när man kan ta med plantan med vippor och allt och kan testa på plats. :)
    Blodgräset här har fört en tynande tillvaro och inte förnyats. I övrigt håller jag med Carina, vinterfukten är en bov. Vår tomt är väldrönerad så utöver blodgräset trivs de andra.
    Kram Kristina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har också insett hur fina gräsen är. Har inte så många som du men kan tänka mig fler i framtiden. :) Smart att testa var de passar med vippor och allt. Då ser man ju direkt hur det blir. Synd på ditt blodgräs. Känner på mig att mitt kommer att gå samma öde till mötes och att det mest är en lyckosam slump att det klarat sig hittills. Det är för exotiskt till och med för zon ett. Roligt dock att de andra gräsen trivs hos dig. Får nog lägga ner mig lite här för något säger mig att vår tunga lerjord inte är så lämplig. :)
      Kram Anna-Karin

      Radera