Vackra vänner i trädgårdslandet.

Att plantera blomster i anslutning till grönsaksodlingarna är inte bara vackert utan också smart. En av fördelarna är att blommorna lockar till sig fler pollinerare som då samtidigt besöker grönsakerna och hjälper till att befrukta dem. På det viset kan vi öka vår skörd och njuta av fler tomater, gurkor, sockerärtor och mycket annat.
  De flesta kryddväxter såsom kungsmynta, timjan, salvia och lavendel är bra lockväxter liksom många perenner som kärleksört, blå bolltistel, rudbeckia och kattfot. Listan kan göras lång och det finns växter som lockar pollinerare för alla tycken och smaker. Ska man odla blommorna i själva trädgårdslandet är det dock kanske ettåringar man tänker på och inte perenner.

Den här humlan har fullt upp. Solrosen erbjuder ett överflöd av nektar.

En av mina absoluta favoriter bland ettåringarna är solrosorna. De lockar mängder med humlor och andra insekter. Låter man dem stå kvar när de blommat över så blir de dessutom bästa tänkbara frörestaurang åt småfåglarna. Solrosor kan inte odlas i alltför grunda bäddar eftersom de har ett djupt rotsystem. Där de trivs gör dock rötterna stor nytta eftersom de luckrar jorden på djupet och frigör näring. På våren är det bara att finfördela dem och gräva ner växtresterna i jorden. Det blir bästa tänkbara tillförsel av mullämnen.
  Solrosorna finns i många olika storlekar och färger. De gula är förstås vanligast men även rosa, röda och till och med vita förekommer. Tänk bara på att de lite udda varianterna som har F1 i sitt namn är framavlade och inavlade hybrider som inte är fröbeständiga. Man kan alltså inte ta frön från dem och räkna med att de insamlade fröerna ska ge likadana blommor i nästa generation. Själv är jag mest förtjust i de riktigt stora gula jättesolrosorna. Trots att de kan bli tre till fyra meter höga så tar de inte speciellt stor markyta utan får lätt plats bak i landet, där de inte heller skuggar övriga grödor.

Jättesolrosorna gör verkligen skäl för namnet. 

En blomma som nästan alltid fanns i trädgårdslanden förr var ringblomman. Jag har en känsla av att den håller på att ta sig tillbaka dit igen och att man oftare ser den idag än för 10 år sedan. Det kanske är så att fler och fler odlar lite egna grönsaker idag och att ringblomman på det viset har fått tillbaka sin plats i trädgården. Hur som helst så blir man glad när man kikar in i en trädgård och ser ringblommorna stå där och lysa som små solar långt in på hösten.

Blommorna är ätliga och vackra också som dekoration i en sallad.

Ringblommorna är synnerligen lättodlade och sås direkt på plats. Rensar man dem regelbundet så blommar de långt in i oktober och kanske till och med i november. Låter man en del av dem gå i frö självsår de sig lätt. Man kan förstås också plocka och spara egna frön till nästa säsong.

Ringblomman har fått finbesök av en gräsfjäril.
Foto: Pixabay

När ringblommorna gjort sitt, lockat pollinerare och hjälpt till att lufta och hålla undan sjukdomar och skadedjur i jorden, så vänds de ner i landet och blir till finaste mull.

Tagetes är en annan ettårig blomma som var mycket vanlig förr. Så vanlig att den nästan blev uttjatad och "bannlyst". Nu tar den revansch! Den är dock lite mer krävande än ringblomman då den måste förkultiveras innan den kan planteras ut. Det går förstås att köpa den som färdig sommarplanta också och det tänkte jag göra. Det finns inte plats att förkultivera allt jag skulle önska, utan det blir till att välja. Jag tänkte köpa några plantor och sätta dem bredvid tomatplantorna och i jordgubbslandet. Dels för att de är vackra (något jag aldrig skulle sagt för fem år sedan), dels för att jag har läst att de minskar mängden skadliga nematoder kring just tomater, jordgubbar och potatis.

Biet är alldeles överfullt med pollen där det kryper runt och söker nektar.
Foto: Pixabay

Tagetes finns i ett flertal gula, orange och röda nyanser.
Även gräddvita blommor förekommer men om insekterna
själva får välja så blir det de gulröda färgerna.
Foto: Pixabay

Om de vissna blommorna rensas bort blommar tagetesen villigt ända tills frosten tar dem. När de gjort sitt blir de bra jordförbättring om man gräver ner växtresterna i landet.

Luktärten får bli sist ut bland trädgårdslandets blommande vänner i dagens inlägg. Denna vackra blomma som har en av blomvärldens mest berusande dofter och som samtidigt är en ovärderlig källa för att berika jorden med kväve. Luktärten är som namnet säger en ärtväxt och det innebär att den lever tillsammans med kvävefixerande bakterier som omvandlar luftens kvävgas till markbundna kväveföreningar. För att denna kvävegödsling ska fungera bra bör man plocka bort de vissna blommorna så att inga fröskidor bildas. Det är väl å andra sidan ett kärt besvär eftersom det ger rikligare och mer långvarig blomning.

Förra året fick min luktärt växa i en kruka mot söderväggen.
De stod nära huvudentren och spred en ljuvlig doft omkring sig.
I år ska de få en plats i trädgårdslandet istället.

Förra säsongen tog jag de sista luktärtsfröerna. Igår när jag skickade in min fröbeställning så slank det med en gammal kulturarvssort från 1904 som jag inte kunde motstå. Den heter "Old Spice Flora Norton" och ska ha skira klarblå blommor. Den blir nog väldigt vacker men det kommer att bli överfullt på mina fönsterbänkar när allt ska förkultiveras. Dessutom ska krukorna konkurrera med mina två katter om utrymmet. De älskar att sitta där och spana ut genom fönstren. Just idag är det väldigt vackert därutanför med all snö som lyser upp och som ger löfte om lite skidåkning. Härligt!

Önskar er en trevlig helg!

Lite sol som får snön att gnistra vore fint. 

Tack alla ni som tittar in på min blogg. Det är superkul!

Kram Anna-Karin