onsdag 19 juli 2017

Kravlöst och vilt förälskad - högt upp i det blå

Med tanke på rubriken kanske ni undrar om jag ändrat inriktning på bloggen?  Ni kan vara alldeles lugna (eller kanske lite besvikna :). Den kommer fortfarande att handla om trädgård. Dagens tema är vilda växter som inte ställer så stora krav, och som trivs på ängen. Företrädesvis blå.

På södersidan av huset har vi haft ett torrt, näringsfattigt och besvärligt område som mest sett ledsamt ut. Nu har dock ängsblommorna börjat etablera sig och det har istället blivit en kär del av trädgården. Det är svårt att inte bli förälskad i de försynta blommorna, som växer i det ganska vilda rufset.


Speciellt förtjust är jag i blåklockorna.


Att kråkvickern tagit sig in är jag kanske inte riktigt lika glad åt. Humlorna är dock lika nöjda med den som med blåklockorna.

Ängsklockan är fin och kunde gärna få sprida sig lite mer.

Fältvädden (Scabiosa columbaria) som jag köpte av en odlare och planterade in förra året har inte visat sig igen. Synd! Jag får nog försöka med åkervädd istället. Bilderna nedan är från farmor och farfars sommarstuga. Den är fin och omtyckt av pollinerarna den också.

Grässtjärnblomman är inte blå men får vara med ändå. Så otroligt liten att man oftast inte tänker på att den nästan alltid finns där det finns högt gräs. När man väl upptäckt den är det svårt att inte låta sig hänföras av de små men utsökta blommorna.

Förutom blåklocka, ängsklocka, kråkvicker och grässtjärnblomma växer det rödklöver (Trifolium pratense), alsikeklöver (Trifolium hybridum), vitklöver (Trifolium repens), käringtand (Lotus corniculatus), prästkrage (Leucanthemum vulgare), rödfibbla (Pilosella aurantiaca), röllika (Achillea millefolium) och blodnäva (Geranium sanguineum) på ängen. Det är en osannolik blandning av färger men tillsammans ger de ändå ett harmoniskt intryck.

För att återvända till det blå får jag bege mig till en annan del av trädgården där jag nu planterat min cikoria. Jag frösådde den för två år sedan. Under mellantiden har den stått i en odlingslåda. Den näringsrika jorden där har låtit den bli i det närmaste dubbelt så stor som vad man är van vid att se i det vilda. Nu har den dock fått för arten lite mer normala växtförhållanden, och förhoppningsvis kommer den att smälta in och se naturlig ut när den anpassat sig.


Cikorians himmelsblå blommor är underbara. Varje blomma blommar bara en kort tid men det kommer ständigt nya utmed de för tillfället en och en halv meter höga stjälkarna. (Normal höjd är 0,5 - 1 meter)

Blir man förtjust i cikorians blommor, vilket man lätt blir, och vill ha dem i trädgården bör man vara försiktig. Det finns tyvärr en annan växt med liknande blommor som man ska akta sig för. Parksallaten (Cicerbita macrophylla). Cikorian sprider sig huvudsakligen med frö och är relativt lätt att hålla efter. Parksallaten är också duktig på att föröka sig med frö men har dessutom kraftiga krypande jordstammar som tar sig fram med en hiskelig hastighet. En vinnande kombination för växten men inte för trädgårdsägaren. Man får den överallt och den kväver snabbt annan växtlighet, och till råga på allt är den extremt svår att bli av med. Den är i och för sig vacker med sina blå (blålila) blommor och sina stora ljusgröna bladrosetter som bildar vidsträckta mattor, men den räknas som ett av de värsta ogräsen som finns. Ja, den är kanske till och med värst av alla.

De är ganska lika, så läs på och var extremt försiktig om du tänker plantera in cikoria! 

Nåja, nog om "skönheten och odjuret" för denna gång.

Tänkte börja avrunda och återvända till blåklockorna. Men inte till de små utan till de stora.

Få blommor väcker sådan glädje i naturen som de stora blåklockorna. Rätt som det är står de där, och man stannar upp i steget. Överväldigad. De vilda stora blåklockorna har relativt få blommor i sina klasar medans de förädlade trädgårdsvarianterna brukar ha betydligt fler. Den vilda till vänster i bild har fem vilket är hyfsat många. Kanske tyckte den att den behövde "bossa upp sig" eftersom den fått sällskap av ett frodigt älggräs (Filipendula ulmaria). Den odlade till höger har närmare 25 klockor per stängel.

Till sist ytterligare en förädlad sort. En fylld vit blåklocka. Ljuvlig den också men inte lika välbesökt av humlorna. Iallafall inte när det finns enkla att tillgå.



Funderar på vad som flög i mig när jag satte rubriken.
Kanske var det familjens stundande semester som spelade mig ett spratt.
Längtar!

Önskar alla en fortsatt skön sommar 
- högt upp i det blå -
eller kanske i böljan den blå. 

Kram Anna-Karin

12 kommentarer:

  1. Det hade varit något det, en helt annan inriktning på bloggen ;) Men jag är väldigt glad att den fortfarande handlar om trädgård. Vilken härlig äng! Grässtjärnblomman har jag spenderat många timmar tillsammans med. Raklång i gräset har jag legat och fotograferat den med mitt macro. Den växte under äppelträdet hos oss men det är många år sedan den försvann inser jag nu. Men nu växer där smultron och det är inte fel det heller.

    För att återgå till din äng. Jag skulle gärna vara insekt och flyga omkring där, landa på de olika blomstren och borra ner mig i frömjölet. Det tar ju ett tag att få till en äng så jag förstår att det måste kännas bra att den är så fin nu.

    Den fyllda vita blåklockan var väldigt fin. Skulle nog passa bra i min vita rabatt.

    Tack för din kommentar hos mig. Det är samma här, inte så mycket bloggande och datortid på sommaren. Nu njuter jag så mycket som det går utomhus.

    Ha en fortsatt skön sommar!
    Kram Anita

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mmm, det är nog bäst att jag håller mig till trädgård 😊

      Det är roligt med ängen och med de olika blomstren som nu börjat etablera sig mer och mer. Speciellt förtjust är jag i blåklockorna och käringtänderna, och förstås i alla humlorna som surrar så härligt där. Undrade varför det nästan inte var några humlor i temyntan tills jag kom på att de var på ängen.

      Synd på grässtjärnblomman men smultron under ett äppelträd låter underbart.

      Den fyllda vita blåklocka är otroligt vacker och den blommar länge eftersom det hela tiden kommer nya. De vissna blommorna blir tyvärr lite bruna men om man tar bort dem så håller den sig fräsch.

      Önskar dig en fortsatt skön sommar med mycket njutning utomhus.
      Kram Anna-Karin

      Radera
  2. Det var godt å lese at du stadig har en hageblogg! :)
    Jeg forstår deg så godt, for de blomstene du viser er utrolig vakre. Blåklokker en en av de vakreste markblomster som er, men den Cikori var også helt nydelig. Blått er uansett vakkert.
    Klem, Marit

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag lovar, jag ska hålla mig till trädgård. 😊
      Visst är det något alldeles speciellt med blå blommor. De berör verkligen. Blåklockorna är en av mina favoriter också. Cikorian är också helt underbar. Den har en alldeles egen färg som är väldigt fin.
      Kram Anna-Karin

      Radera
  3. Den lite "vilda" ängen är så fin och blåklockor, andra blå blommor också, gör att man blir glad. Kan ha med den önskade blå himlen att göra kanske. Man blir lite upp i det blå :) Önskar dig en riktigt skön fortsättning på sommar. Många kramar/ Kristina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, blått har alltid varit och kommer nog alltid att vara en av våra mest älskade färger. Himlen är blå och havet är blått, och det är något med färgen som gör att man blir glad. Idag lyser solen från en klarblå himmel här. Hoppas den gör det hos dig också.
      Kram Anna-Karin

      Radera
  4. Det är inte lätt att få till en "riktig äng" men du har lyckats bra tycker jag :) Blåklockor är alldeles fantastiskt vackra tycker jag, även cikorian men den där parksallaten får jag se till att akta mig för, hujeda mig vilken otäcking. Ha det gott/Monne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jo ängen börjar bli fin nu och det är glädjande. Det verkar som om jag har det lagom torrt och näringsfattigt för att blomstren ska trivas. :)

      Cikorian är förtjusande men parksallaten förfärlig. Har man sett båda går det relativt lätt att skilja dem åt. De är lika men inte så lika. Jag var vid ett konstgalleri på landet förra veckan där parksallaten växte överallt. Vackert men skrämmande. Jag var noga med att inga frön skulle fastna på mig och gick på behörigt avstånd. :)
      Önskar dig ett gott veckoslut!
      Anna-Karin

      Radera
  5. Härligt att ni börjar få en riktig äng. Det är ju svårt att skapa på konstgjord väg. Hörde på radion om hur man kan gå kurs i lieslagning - tydligen ett måste för en bra äng. Kanske ett mål för nästa semester :) Hur som helst underbara blå bilder av blåklockorna, och ja de andra också förstås :)

    Kram, Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo en kurs i lieslagning skulle nog inte vara så dumt. Farfar som är 87 år och fortfarande hanterar lien fulländat har försökt lära mig. Stackars honom - jag är nog lite trög på att lära mig men får fortsätta att öva. Har en liten fin lie som jag fått av farfar :) Visst är blåklockorna underbara. Det är omöjligt att inte förälska sig i dem, tycker jag.
      Önskar dig en fortsatt fin sommar!
      Kram Anna-Karin

      Radera
  6. Så otroligt klokt att anlägga en äng! Jag förstår att den blir en kär del av trädgården. För oss här i Norden är ängen sommaren personifierad. Slår ni den med lie sedan eller hur gör ni?

    Ha det gott!
    /Anja

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja visst är en fin äng något av det somrigaste som finns. Vår är en bit på väg och det är glädjande. Försökte slå den med lie förra säsongen och bitvis gick det bra och bitvis sämre. Vekt gräs är svårt tycker jag, det bara lägger sig ner trots att jag har en liten smidig och sylvass lie som jag fått av farfar. Har en del att öva på där.😊
      Önskar dig ett fint veckoslut!
      Anna-Karin

      Radera