fredag 25 november 2016

Vitmossa och pioner

Vitmossa och pioner låter fint när man säger det, lite grann som rosor och klematis eller kattfot och blå viol. De är nog dock till skillnad från de andra inga bra samplanteringsväxter. Pionerna skulle bli riktigt ledsna och må förskräckligt dåligt om de fick vitmossa runt fötterna. Pionfrön däremot tycker om vitmossa, har jag fått lära mig.

Helst vill pioner inte ha något alls kring fötterna, definitivt inte vitmossa.
De vill stå fritt med växtkompisarna på behörigt avstånd, något som
vinrankan som ranglade iväg och snärjde in den här fina blomman
inte brydde sig om. Nåja, den funkade ju bra som
växtstöd och störde inte så farligt.

Det finns örtartade pioner, buskpioner och Itoh - hybrider, vilka är en korsning mellan de båda första. Alla pioner är vackra, och visst måste jag erkänna att jag sneglat på min systers fantastiska buskpion, och på de gigantiska frökapslarna som den utvecklar efter sin majestätiska blomning. Jag har dock aldrig vågat mig på att ta några frön eftersom jag inte vetat vad jag ska göra med dem. Jag har också förstått att det inte är helt lätt att "så" pioner och att man behöver ha en ängels tålamod, vilket jag nog inte alltid har :)
Vit purpurfläckig buskpion i knopp, ......
(Paeonia Gansugruppen Vit purpurfläckig buskpion )
..... och i blom.
Blommorna är stora som tallrikar och doftar ljuvligt.
(Paeonia Gansugruppen Vit purpurfläckig buskpion )
De härliga frökapslarnasom de magiska fröna gömmer sig i.
(Paeonia Gansugruppen Vit purpurfläckig buskpion )
Nu blev det dock så att jag vann pionfrön på trädgårdsamatörernas lotteri. Det var fröer från en 'Lemon Chiffon', som är en örtartad pion, och från en purpurfläckig buskpion. Underbart men pirrigt!

Efter att ha frågat runt lite och mest fått små uppmuntrande leenden till svar fick jag börja googla. Läste mig då till att pionfrön ska gro i färsk vitmossa, och begav mig till skogen för att plocka.
Det blåste förskräckligt men ....
..... väl inne i skogen blev det helt tyst och vindstilla. Tog en liten
promenad och bara njöt av de dova men vackra färgerna.
 Det finns inte mycket som slår en gammal
tallskog med marken täckt av lavar.
En bit bort, nedanför platån med tallarna där det är blötare bredde
vitmossan, som inte är så vit, ut sig.
Plockade lite här och lite där så att det inte
skulle synas och begav mig  hemåt.
Dags att sätta igång med pionsådden :)
Först ska vitmossan rensas och klippas i centimeterstora bitar.
(Har jag läst mig till på nätet.)
Färsk, nyklippt och lagom fuktig (tror jag) vitmossa som ....
..... ska fördelas i plastlådor eller stadiga plastpåsar. 
Sen dags att ta fram fröerna .....
(Här åtta fröer från Paeonia 'Lemon Chiffon' och .....)
här sex fröer från den vita purpurfläckiga buskpionen..)
....och lägga dem ovanpå mossan i påsarna och ställa i rumstemperatur.
Lätt som en plätt!
Sen var det slut på informationen på nätet och jag fick börja improvisera. Tänkte att det var bra att behålla fuktigheten i mossan och stängde därför påsarna med klämmor. Tänkte också att de stackars fröerna nog behövde lite frisk luft och gjorde därför små hål i sidorna på påsarna med en liten pickare. Hittade ingenting om huruvida fröerna är ljus- eller mörkergroende och ställde dem därför lite halvljust.
Kanske är mina idéer helt åt skogen fel, men fint pyntat
i vardagsrummet blev det i alla fall.
Vitmossa och första advent är väl aldrig fel.
Om de små fröerna är nöjda kommer en liten grodd att växa fram och om ett par månader bör den ha blivit ett par centimeter lång. Då ska fröerna in i kylskåpet i ytterligare ca två månader tills det bildas en längsgående spricka i fröskalet där de fösta karaktärsbladen ska kunna anas. För att bladen ska kunna komma fram är det då dags för omplantering i jord, framflyttning i ljus och värme och omvårdnad som för andra frösådda små plantor.

Om det lyckas tar det sen minst ett par år innan den örtartade pionen, och bortåt tio år innan buskpionen blommar. Läste också, efter att jag gjort allt det här, att buskpionen börjar med att bilda en rot och att den inte får några blad förrän år två. Kanske gällde den informationen jag hittat bara örtartade pioner och inte buskpioner? Nåja, skulle så vara fallet får jag väl be min syster om några frön och göra bättre nästa gång.
Med lite tur kanske jag har en sån här om tjugo år.
(Paeonia Gansugruppen Vit purpurfläckig buskpion )
Om någon vill se hur Paeonia 'Lemon Chiffon' ser ut kan ni gå in här.

Tänker på att man ibland lite lättvindigt säger att något är jättelätt när man får en fråga,
och det är klart att det är lätt när man kan.
När man inte kan är däremot ingenting lätt,
men man får väl prova ändå.

Önskar alla en riktigt mysig första advent!
Kram Anna-Karin

onsdag 16 november 2016

Black Lace och andra flärdfulla flädrar.

De senaste dagarna har det varit regn och rusk och ett perfekt väder att sitta inne och sortera sommarbilder i. Jag fastnade vid mappen med fläder, troligtvis eftersom en bild med ett glas fläderblomssaft dök upp i mitt medvetande. Det är en av de godaste och mest läskande drycker jag kan tänka mig på sommaren. Förnimmelsen av den svalkande drycken och den värmande solen gjorde att jag stannade upp i mitt annars ganska rutinartade arbete och kom på att jag kanske skulle skriva några rader om just fläder.

Jag ska dock lämna den vanliga flädern vars vita blomflockar oftast används till saft för ett tag och istället börja med en mindre sort, blodflädern 'Black Lace'.

Blodflädern Sambucus nigra  'Black Lace' är endast 2 - 3 meter hög
och passar med sina skira blommor och vackra blad överallt.
Den vanliga flädern (Sambucus nigra), som också är vacker, är lite mer
svårplacerad och utrymmeskrävande eftersom den brukar bli 5 - 7 meter, 
men kan bli hela 10 meter hög.  
'Black Lace' får på försommaren vackra lilarosa knoppar och ......
(Blodfläder Sambucus nigra  'Black Lace')
..... otroligt söta små rosavita blommor som ......
(Blodfläder Sambucus nigra  'Black Lace') 
..... passar så fint till de nästan helt svarta spetsiga bladen.
(Blodfläder Sambucus nigra  'Black Lace')
På hösten bildas dekorativa bär som är mer brunglänsande än den vanliga
fläderns mer blåsvarta. De passade riktigt fint ihop med den utblommade 
temyntan (Monarda 'Ou Charm')  som syns i bakgrunden. 
(Blodfläder Sambucus nigra  'Black Lace')

Blodflädern Sambucus nigra 'Black Lace' och 
temyntan Monarda 'Ou Charm' igen och .......


...... de vackra bären i närbild.
(Blodfläder Sambucus nigra  'Black Lace')
Förutom den vanliga flädern och 'Black Lace' med sina riktigt mörka spetsiga blad finns det många andra sorter att välja bland, t.ex. Sambucus nigra 'Aurea' som har gula blad och blir tre meter hög (Zon III), Sambucus nigra 'Black Beauty' med mörkt röda blad och rosa doftande blommor (Höjd 2 meter. Zon III) och olika sorter framtagna för att ge rikligare bärskörd (Zon II, III eller IV beroende på sort), för att nämna några.

När man tänker på den storvuxna vilda fläderbusken tror man gärna att den är en sån där växt som är riktigt tålig och som kan växa överallt, men så är det inte. I landets södra delar kan den, om den trivs bli ett riktigt ogräs, men längre norrut är den eftertraktad och mer svårodlad. Den vill, precis som de olika namnsorterna ha mycket sol men tål inte torka. Alla flädrar trivs i fuktighetshållande och näringsrik jord, gärna på lite skyddade växtplatser. De är inte så härdiga. För vanlig fläder och 'Black Lace' gäller zon I - IV. I övrigt se zonangivelserna ovan.
Bakom den underbara klematisen 'Madame Julia Correvon'
växer en vanlig fläder (Sambucus nigra)
Den tar lite plats :)
Här ses fläderns vita blommor till vänster i bild. De vita skyarna till höger 
är en honungsros (Rosa helenae) och en skogsklematis 'Paul Farges' i blom.
Mycket vackert och inget plotter precis, men som sagt ganska
utrymmeskrävande.
Vanlig fläder (Sambucus nigra) med vita till gräddvita 
doftande blommor i flattoppade klasar.
En annan utrymmeskrävande äkta fläder av okänd sort ......
...... med ljusrosa blommor och rödgröna blad.
All äkta fläder (Sambucus nigra) har blommor som kan användas till saft, och nyttiga C-vitaminrika bär finfina till saft eller sylt. Den vanliga flädern har vita blommor med lite gulaktiga ståndare som ger en nästan färglös saft medans sorterna med rosa blommor, t.ex 'Black Lace' och särskilt 'Black Beauty' istället ger en svagt rosa ton.

Det går åt mycket blommor till fläderblomssaft och kanske känns det lite grymt att plocka dem i den egna trädgården, speciellt om man inte har en vanlig fläder utan bara en buske av en mindre sort, och har man ingen trädgård har man förstås ingen buske alls. Om man tänker ge sig ut i naturen och leta måste man dock se upp så att det verkligen är äkta fläder och inte druvfläder (Sambucus racemosa), sommarfläder (Sambucus ebulus) eller skogsolvon (Viburnum opulus) man hittar. Alla dessa tre är nämligen giftiga och sommarflädern kan till och med orsaka dödliga förgiftningar.

Druvflädern (Sambucus racemosa) blommar vanligen lite tidigare än den vanliga flädern men är i övrigt mycket lik denna. De båda arterna är dock lätta att särskilja när de fått bär. Druvfläderns bär är röda medans den vanliga fläderns är svartblå eller nästan svarta. Även skogsolvonets bär är röda och kan på så vis lätt undvikas. Att bären är svarta är dock tyvärr ingen garanti för att de är ätliga eftersom även den extremt giftiga sommarfläderns bär har denna färg.
Druvfläder med gröngula blommor i täta rundade klasar.
Sommarflädern (Sambucus ebulus) är en liten ca meterhög buske (perenn) som oftast odlas som ettåring och hela växten är mycket giftig. Precis som hos den äkta flädern är blommorna vita, blomställningarna ganska flata och bären svarta och man bör definitivt ha den i åtanke, och läsa på mer om den och de andra giftiga förväxlingsarterna, innan man ger sig ut på fläderjakt.

Köper man en namngiven planta från en trädgårdsmästare kan man vara säker, 
då behöver man inte oroa sig.

Kan man inte odla egen fläder utan är hänvisad till naturens skafferi
bör man be en trädgårdsmästare eller annan kunnig person om hjälp med identifieringen
om man är det minsta lilla osäker.

Flädersaft eller fläderdryck från affären är förstås också säker men inte lika god.

Att njuta av de vackra växterna utan att förtära dem är också ofarligt,
och helt säkert glädjefyllt


Medan jag suttit här och skrivit har jag trots de "giftiga" inslagen som jag inte alls tänkt mig från början men som på något vis kändes omöjliga att hoppa över, längtat efter fläderblomssaft. I brist på sådan fick jag trösta mig med lite ekologisk citrondryck från Kivik istället.
Trots sugrören och det somriga glaset med badpool och
strålande sol ville inte den rätta känslan infinna sig.
Kala träd och gråtunga skyar utanför fönstret. Brrr!

Lika bra att vänta med den hemgjorda fläderblomssaften till nästa sommar, 
och ställa in hjärnan på lussekatter istället.
Kära nån vad fort tiden springer iväg!
Kram Anna-Karin

tisdag 8 november 2016

Farväl kära sommar

När man läser rubriken skulle man kunna tro att jag missat de senaste dagarnas bitande kyla, men nej då, jag har varit ute och känt på den och insett att det redan är vinter. Just nu yr snön utanför fönstret och nästan alla växter utom de vinter- och städsegröna har tappat sina blad. Avenboken har sina kvar och uppvisar fortfarande vackra höstfärger, något som annars har varit lite si och så med i trädgården detta torkans år. Bigarråträdet som brukar vara så vackert på hösten gick från grönt till trist brungrönt för att sen tappa bladen utan att glöda som det brukar. Likadant med de andra fruktträden, och också med en del av prydnadsträden och buskarna. Lite trist, men växterna har definitivt haft det tufft trots att jag vattnat och vattnat och vattnat ....... Allt ser dock ut att ha överlevt och jag ser nya knoppanlag. Det är förtröstansfullt inför kommande vår.

Eftersom jag tycker om att vara ute och inte riktigt har förlikat mig med att det är vinter tog jag en sväng i snön och kylan för att se om det fanns några blommor kvar. Det gjorde det.

Skojade bara ........  ska förstås inte visa svartvita bilder på
de stackars blommorna som fortfarande härdar ut i den här
mörka och färglösa månaden november.
Clodagh McGredy
Rosen Clodagh McGredy i blom och .......
...... i knopp. Tror dock inte att de infrusna kronbladen
kommer att kunna veckla ut sig.
Clodagh McGredy
De här knopparna får nog också acceptera att det är över för i år och .....
..... likaså hansarosens som spridit
väldoft ända fram till nu.


Rosorna behöver egentligen vila och ett sätt att hjälpa dem att förbereda sig inför vintern är att ta bort knopparna så att de inte satsar energi på dem utan sparar ner den i rötterna istället. Jag brukar ha lite svårt för att klippa bort knopparna eftersom jag är så förtjust i de här sista blommorna. Jag ska dock snart, nu när de fått en ordentlig köldknäpp, kupa på dem lite garagevarm och skön jord.

Fortsätter min promenad för att hitta fler blommor, och att....
..... styvmorsviolen (Viola tricolor) fortfarande blommar är inte
så förvånande. Den är i det närmaste helt outtröttlig och sätter
nya knoppar från april till oktober, så varför skulle den
inte fortsätta in i november också.
Att oktoberastern (Aster dumosus 'Lady in Blue' ) blommade visste jag redan. Den
ser jag från köksfönstret varje dag. När jag tog den här bilden för ett par dagar
sedan hade den rödbladiga perukbusken ( Cotinus coggygria 'Royal Purple')
och rönnsumaken (Rhus typhina) sina blad kvar. Nu har de flesta fallit
till marken men astern blommar fortfarande. Den är så fin eftersom
bladverket håller sig grönt och fint hela vägen. Den ser aldrig så
skräpig ut nertill som tyvärr många höstastrar kan göra.
Att fältvädden (Scabiosa columbaria) med blomningstid i juli till
augusti inte gett upp var mer förvånande och också lite oroväckande.
Det är en vild blomma som är på tillbakagång och som blir mer och
mer sällsynt i naturen. Jag vill ju inte att den ska slita i onödan
i snö och oväder, men vad bryr den väl sig om det.
Fingerborgsblomman (Digitalis porpurea) är jag
däremot inte det minsta orolig för.
 Den ser jag mer som ett glatt utropstecken.
Den räknas som tvåårig.
Detsamma gäller strålrudbeckian
(Rudbeckia fulgida var. sullivantii 'Goldsturm') och .....
..... solbruden (Helenium autumnale 'Western') samt ....
.....  ettåringarna förstås. De får gärna blomma så länge de vill. Ringblommor
(calendula officinalis) och ett par kålhuvuden som blev kvar ute i snön.
Det börjar bli lite mörkt ute och att fotografera
utan blixt besvärligare och besvärligare .....
......... inställningarna blir inte så bra och inte skärpan heller.
Solros (Helianthus annuus)
Fingrarna börjar bli blåfrusna och tydligen bilderna också :).

Det är nog dags att ge upp och konstatera att säsongen är över.
Det är vinter go vänner och otroligt skönt inne i stugvärmen.
Kram Anna-Karin